Jag har ett väldigt svårt förhållande med Per Nilssons böcker. Vissa tycker jag mycket om, andra (som t.ex. Svenne) tar jag mig knappt igenom. Men när Nilsson kommer med nytt blir jag intresserad. Framför allt när det beskrivs som en dystopi, något jag efterlyst inom svensk ungdomslitteratur. Det är defenitivt något som omedelbart måste upplevas.
"- Vi har haft tur, sa Pappan en stund senare.
Jag tittade på honom. Väntade på att han skulle förklara.
- Att vi finns, sa han. Att vi föddes här. Att vi får vara med och bygga världen. Att vi får se alla människors dröm bli verklighet. Det goda samhället. Paradiset på jorden. Det som återstår av jorden."
Mini har haft tur. Hon är född i Otopia. Drömstaden där människorna tillsammans bygger världen ny. Gemensamt ska de bygga upp världen igen efter att deras förfäder några generationer tidigare förstört den genom krig, religioner, storhetsvansinne. Ingen äger något. Barnen är allas barn, de bor inte med sina biologiska föräldrar. Det är förbjudet att själv äga, föremål är allas egendom. Behöver du en cykel tar du en ledig cykel i din närhet och cyklar i väg. Kärlek och sex är jämställt och fritt för ungdomarna. Känner du så känner du, vill du så vill du. Svartsjuka ska inte finnas. Tillsammans ska människorna hjälpas åt att inte begå samma misstag som förfäderna, att följa reglerna så att inte historien upprepar sig.
Men Miqi är av den nyfikna sorten. Och när några fåglar plötsligt dyker upp på himlen och hon gör ett oväntat möte börjar hon undra. Vad finns bortanför Otopia. Varför får man fråga om allt men inte om det finns en mur och vad som i så fall finns bortanför den?
I bokens inledning är Miqi på väg. Utan plan. På väg nånstans, förr eller senare kommer hon till ett slut. Hon blickar tillbaka, återberättar de trettio dagar som är orsaken till att hon begav sig iväg. En serie händelser som förändrade hela hennes livssyn.
Jag vet inte vad jag ska skriva om Otopia, vet inte vad jag ska tycka. Per Nilsson skriver så speciellt, med korta meningar. Fyllt med tankar om livet och om jaget. Punkt istället för komma. Dialogen känns transkriberad, låter precis som man gör när man pratar. Avbrott för tankar, korrigeringar och andhämtningar.
"- Jag trodde. Jag trodde. Att du. Var en annan, sa jag."
Det är ett speciellt stilgrepp. Texten blir ryckig men samtidigt bygger det upp en spännande stämning.
Handlingen ställer mig också funderande, lämnar mig tankfull. Den ger en dänga till sättet vi lever nu, men Nilssons framtid är också, precis som Miqi upplever det, värd att kritisera. Miqi är rätt egensinnig och innesluten i sig själv. Hon tycks helst vilja uppleva, få ta del av känslor utan att själv vilja dela med sig.
Låter jag förvirrad? Boken gör mig förvirrad. Jag vet inte riktigt vad jag tycker. Det är ingen lysande dystopi, inte en värld såsom Divergent eller Hungerspelens Panem. Berättarrösten påminner nog mer om bioaktuella The giver, som jag också var lite rådvill om.
Jag tror helt enkelt jag får lämna det där. Det öppna slutet bjuder in till uppföljare. Det skulle vara väldigt intressant att följa!
Och angående omslaget. Jag förstod det inte, helsvart, läderliknande med text i guld. Men så plötsligt gick det upp ett ljus och det känns riktigt smart. En aha-upplevelse helt enkelt. Hoppas ni också läser och förstår.
Titel: Otopia
Författare: Per Nilsson
Förlag: Rabén&Sjögren
Utgiven: 2014-08
Sidor: 230
Betyg:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar