April Lindner - Love, Lucy

Så här är det, jag älskar staden Florens. Det var kärlek vid första ögonblicket och sedan dess drömmer jag ständigt om att få resa tillbaka. Det är en sån där kärlek som dessutom får mig att göra spontana saker som att köpa böcker enbart för att de utspelar sig i staden i fråga. Som Love, Lucy som kom ut i januari i år.

Lucy backpackar genom Europa innan det är dags att börja college. Hon har bytt sin framtid mot en sista sommar i frihet. Inte hade hon väntat sig att falla så för stämningen och de små gränderna i Florens. Eller för Jesse, killen med gitarren...

Det tog inte många sidor innan jag var tillbaka på Florens gator, April Lindner har verkligen fångat stadens stämning. Att dessutom ha med en gatumusikant, det fick mig såld. Ett av de finaste minnena jag har från Florens är en underbar kvällspromenad där vi hamnade vid en klassisk tvärflöjtskonsert vid Uffizierna, mitt i det gamla centrumet. Musiken, stämningen, miljön - det är en av de mest oförglömliga kvällarna i mitt liv! Bara att boken förde mig tillbaka det hade kunnat räcka.

Men bara det gör ju ingen bok och den här har många djup och bottnar. Att hitta sig själv och våga stå upp för det, att våga trotsa förbud, ta risker - och fånga möjligheter. Lite kärlek så klart, lite collegemiljöer och teater. Visst finns det scener jag bara suckar åt och en del är lite väl stereotypa men i det stora hela var Love, Lucy en njutning att läsa, en slurp-bok när jag behövde det som mest i slutet av sommaren!

Hur många gånger jag googlade flygbiljetter till Florens under läsningens gång? Otaliga!

Titel: Love, Lucy
Författare: April Lindner
Förlag: Poppy
Utgiven: 2015-01
Sidor: 290
Adlibris | Bokus

Minirecension: Mattias Edvardsson - April, April

Om boken:
Hugo planerar att stå vid fönstret i skolan och skjuta sig i huvudet med ett hagelgevär. På så vis kommer han att slippa från sig själv samtidigt som han hämnas på mobbarna och hela systemet. Men han blir upptäckt och skickad till ett behandlingshem. Här träffar han Julie, Nico och April. Tillsammans med dem förändras Hugo.

Jag tycker:
En bok om psykisk ohälsa, att hitta sig själv och om oväntad vänskap. Boken har goda förutsättningar för att lyckas men tyvärr tilltalas jag varken av handling eller språket. I det här fallet tror jag inte det var boken, det var jag.

Det är dock en viktig bok, som tar upp det där med psykisk ohälsa. Ett särskilt citat beskriver nog ganska bra hur det kan kännas. Det är när en tjej berättar om varför hon skär sig i armarna.

"Du fattar väl att det här inte är riktigt smärta?" sa hon och pekade mot armen. "Det som gör riktigt ont sitter nån helt annanstans, mycket längre in."

Titel: April, April

Författare: Mattias Edvardsson
Förlag: Opal
Utgiven: 2015-08

Sidor: 264
Adlibris | Bokus

Katarina von Bredow - Släppa taget

Vissa böcker kan en bara säga ”Äntligen!” om när de släpps. Så är det alltid med Katarina von Bredows böcker. Hennes ungdomsböcker är så kallade ”Garanterat bra böcker”, alltid läsvärda, välskrivna och tar upp viktiga ämnen. Enligt mig kan man alltid lita på en von Bredow-bok. Det gäller förvisso även hennes böcker som riktar sig till de yngre (som den alldeles utmärkta trilogin Du & jag, Hon & han och Han & dom) men det är något alldeles speciellt med hennes ungdomsböcker. Det är några år sedan nu den senaste kom (Flyga högt 2011 som faktiskt är den enda jag inte tyckt om) så det var hög tid tycker jag för en ny bok och Släppa taget gjorde mig inte besviken.

Elsa och Stella är enäggstvillingar, likadan och likadan. I alla fall på ytan. Men inuti är de olika. Stella är utåtriktad och framåt – skådespelaren – medan Elsa är den tysta och försiktiga konstnärssjälen. Hon håller helst tyst om vad hon känner innerst inne, till och med inför Stella som hon dessutom delar rum med hemma. Håller tyst om sådant som att hon är förälskad i Elliot… Så får klassen en ny dramalärare som en del av Skapande skola och allt ställs på enda. Läraren vill utmana eleverna vilket får Stella att bli eld och lågor medan Elsa inte är lika övertygad. Sakta börjar den perfekta fasaden att krackelera och Elsa börjar ifrågasätta både sig själv och den så självklara vänskapen med Stella.

Släppa taget beskriver så fint gränslandet mellan att vara barn och gå mot vuxenlivet. Sökandet efter vem man själv är som person och hur en ska förhålla sig till det och gentemot andra. Det är en kamp om att få vara den man vill samtidigt som man inte vill trampa någon annan på tårna.

Det är som sagt väldigt välskrivet och fantastiska karaktärsbeskrivningar. Jag gillar verkligen att få följa Elsas utveckling och hennes väg mot självständighet. Jag minns själv hur svårt det var att hitta rätt under högstadietiden och jag kan bara tänka mig att det är betydligt svårare när man dessutom alltid kopplas ihop med sin tvillingsyster. Jag hade själv två klasskompisar och nära vänner under uppväxten som var (ja, det är de ju fortfarande) enäggstvillingar och jag vet också hur ofta man klumpade ihop dem som en. Man bestämde något med den ena och förväntade sig att de båda två skulle dyka upp, ungefär. Att då försöka hitta sig själv, det måste vara svårt.

En läsvärd bok, utan alla tvivel. En slurp-bok helt enkelt!

Titel: Släppa taget
Författare: Katarina von Bredow
Förlag: Rabén & Sjögren 
Utgiven: 2015-08
Sidor: 218
Adlibris | Bokus

Andrea Cremer - Nightshade

Nightshade är första delen i en sån där serie som har stått på min TBR-lista i en halv evighet. Jag hade till och med ett omslagslöst ex av boken liggande på skrivbordet på jobbet och senare hemma i bra många månader.  Jo, omslagslöst då det var orsaken till att boken gallrades och jag köpte in ett nytt ex till biblioteket - och ekonomisk som jag är tyckte jag att jag nog kunde läsa boken även utan omslag. Faktum är att jag hade ett väldigt intressant tillvägagångssätt när jag väl läste Nightshade. Varje gång jag hade läst klart ett kapitel rev jag bort det och slängde... Nej, det är inget jag rekommenderar för hela böcker, men för trasiga böcker som följer med på en 70 km lång vandring är det en ypperlig lösning!

Jag har läst ovanligt få urban fantasy-böcker den senaste tiden så det var riktigt kul som omväxling. I Nightshade möter vi Calla som är en varulv och alpha över den nya generationen i Nightshade-packen. I bokens inledning räddar hon i vargform en kille från att bli dödad av en björn. En kille som senare visar sig börja på hennes skola och visar sig ha lite för mycket att göra med Callas värld.

Cramer bygger upp en intressant värld med guardians (varulvar), keepers (typ häxor) och andra skumma typer och varelser men jag blir aldrig helt fångad. Det känns inte nytt och fräscht utan känslan är att jag har läst det förr. Tjej möter kille, blir kär trots att hon är lovad åt annat håll, problem uppstår åt alla håll och kanter. Kanske är det just med kärlekstriangeln det hela pajar fullständigt för mig.

Är det något jag inte gillar med boken är det dessutom könsrollerna. Jag hade starka förhoppningar om Calla som trots allt är en alpha-hona och styr över sitt gäng. Men så ska de båda gängen börja enas och självklart måste Calla bara lyda, le och se glad ut när Ren, killen som ska bli alpha, bestämmer något. Över huvud taget förväntas kvinnorna/honorna i flockarna bara lyda och ta emot vad som bjuds och göra det som krävs av dem utan att opponera sig. Usch och fy för sådana stereotyper!

Så nej, för mig var det här ingen superhöjdare trots bra språk och att läsningen flöt på. Kanske var det inte boken utan jag. Kanske ger del två i serien en chans för att se om det blir bättre, men det får bli senare det.

Titel: Nightshade
Författare: Andrea Cremer
Förlag: Atom
Utgiven: 2011-07
Serie: Nightshade #1
Sidor: 480
Adlibris | Bokus

Sonya Sones - En sån där vidrig bok där mamman dör

Förra sommaren läste jag Sonya Sones Vad mina vänner inte vet och Vad min flickvän inte vet och jag tyckte det skulle passa fint att läsa ytterligare ett av Sones verk denna sommaren. Okej, att det på Läsutmaning 2015 finns med en punkt om att läsa en bok på vers påverkade mig nog en hel del...

Rubys mamma dör och hon tvingas flytta tvärs över landet för att bo i Los Angeles hos sin skådespelarpappa som hon aldrig träffat eftersom han skilde sig från hennes mamma innan Ruby ens föddes. En pappa som alla älskar. Alla utom Ruby som inte alls vill vara där. 500 mil från sin nya, underbara pojkvän och sin allra bästa kompis Lizzie.

Jag kan verkligen inte komma fram till om jag gillar att läsa på vers eller inte. Det är sparsmakat, men samtidigt lyckas Sonya Sones få in väldigt mycket tankar och känslor i de (oftast) korta meningarna och trots den luftiga lay outen. 

Jag gillar det. Det gör jag. Gillar Ruby med all sin sorg och osäkerhet. Gillar faktiskt även pappan Whip som försöker så mycket men inte riktigt kan förstå att det inte är ett litet barn som flyttar hem till honom utan en tonårstjej. Alltså scenerna när han envisas med att köra henne till skolan och kramas till Rubys stora förskräckelse. De är faktiskt väldigt roliga.

En sån där vidrig bok där mamman dör är en snabbläst och välskriven bok som var värd sin tid, men jag vet som sagt inte om jag tycker böcker på vers är riktigt riktiga böcker ändå. Jag vill nog ha fyllda sidor, med fördjupning, med kött på benen så att säga. Därför ett medelmåttigt betyg. Men jag är ändå glad att jag läste och det känns ju skönt att kunna pricka av ännu en punkt på utmaningen! :)

Titel: En sån där vidrig bok där mamman dör
Författare: Sonya Sones
Förlag: Bonnier Carlsen

Utgiven: 2012-03
Sidor: 318
Adlibris | Bokus

Katie Cotugno - 99 days

I 99 dagar måste Molly återvända till sin hemstad innan hon kan lämna den igen för college. I 99 dagar måste hon stå ut med att få sitt hus äggat, höra hårda ord och få onda blickar mot sig. I 99 dagar måste hon återigen på nära håll röra sig bland de människor hon sårade djupt, och som hon lämnade bakom sig när hon bara packade en väska och drog iväg till ett internat på en high school på andra sidan landet. 99 dagar, en sommar, och tusen anledningar till att vilja försvinna från jordens yta.

Molly gjorde ett grovt misstag när hon efter ett bråk med sin pojkvän Patrick fick ihop det med hans bror Gabe. Ett misstag vars proportioner blev enorma när hennes mamma författaren använde hennes upplevelse som inspiration till sin nya och nu bästsäljande roman. Molly hade chansen att fly till en skola långt borta men nu är det sommar och hon måste tillbringa den hemma i sin hemstad, med mamman hon inte längre kan kommunicera med och där allt och alla påminner henne om vad hon gjorde och att hon inte längre är välkommen. Alla utan Gabe som faktiskt verkar glad över att se henne.

Katie Cotugno är en ny bekantskap för mig men en väldigt trevlig sådan. Jag gillar sättet boken är uppbyggt på. 99 dagar, där varje kapitel får symbolisera en dag, nedräkningen till Molly kan sticka igen, till college den här gången. Vissa kapitel/dagar är långa och händelserika, andra består av enbart några rader. Och så ser ju dagarna i våra liv ut, vissa dagar känns som en evighet, andra händer verkligen ingenting alls. Katie har dessutom ett härligt språk med fina nyanser och skriver gripande så att jag tar karaktärerna till mig.

Det negativa då? Jag blir lite less på de ständiga kärlekstrianglarna, jag har skrivit det innan och kan skriva det igen. När de båda killarna i det här fallet dessutom är bröder blir det hela lite extra konstigt. Jag förstår helt enkelt inte hur Molly tänker. Eller hur grabbarna låter samhället lägga all skuld på Molly och inget på Gabe. Och där är återigen något bra för Katie Cotugno har tagit till vara på och lyfter fram väldigt tydligt det sjuka i att det oftast blir tjejen som är syndabocken. Ligger en tjej runt är hon direkt en hora, en kille har större friheter där. Hela stans tonåringar vänder sig mot Molly men Gabe som ändå har minst lika stor del i det hela kommer väldigt obemärkt undan.

Omslaget slutligen är lite konstigt och mystiskt – det ser ut som personerna har fyra ben var. Märkligt ihopklippt kan jag tycka, det hade kunnat göras mycket bättre!

Titel: 99 days

Författare: Katie Cotugno

Förlag: Balzer + Bray

Utgiven: 2015-04
Sidor: 372 sidor
Adlibris | Bokus

Shannon Hale - The Storybook of Legends

Shannon Hale gillar sagor. Så mycket förstod jag när jag läste The Goose Girl som är en retelling på en av bröderna Grimms mer okända sagor, Gåsflickan. Men i The Storybook of Legends blir det än mer tydligt. Här trängs sagokaraktärer med varandra, eller snarare, de klassiska sagokaraktärernas barn. På Ever After High går nämligen barnen till Snövit, Grodprinsen, den galne hattmakaren och Skönheten och Odjuret, för att bara nämna några. De går där för att lära sig sitt öde, som är att återuppleva föräldrarnas liv. Detta för att sagorna om dem ska fortsätta att berättas. 

Men vad händer om den onda häxan inte alls vill vara ond? Raven Queen, dotter till the Evil Queen är inte alls särskilt sugen på att bli ond. Hon vill inte följa i moderns fotspår för att försöka ta ihjäl Snow White (Snövit) eller Apple White som dottern heter. Hon bestämmer sig för att inte skriva under sitt öde i The Storybook of Legends och det startar en hel radda med händelser. På Apple Whites sida, med förhoppning om att få sina lyckliga i alla sina dagar står de kungliga och med sig får Raven rebellerna som också ifrågasätter varför de måste leva upp till föräldrarnas öde, om och om igen.

Det blir smått galet, det här med att bokens karaktärer är en skön blandning av alla de karaktärer en hörde sagor om som liten. Snövit och den onda häxan, häxan i Hans och Greta, prinsar och prinsessor, galna hattmakare och kortspelsdrottningar. Att deras avkommor går i samma skola för att lära sig sitt öde. Och vad händer egentligen om man inte vill leva upp till det som sägs vara ens öde. Om en vill ha rätt att själv bestämma över sitt eget liv. Roliga tankar, och en kul bok att läsa. Visst blir det lite barnsligt mellan varven, det är trots allt en bok för mellanåldern, men jag tycker ändå att det funkar väldigt bra. Jag kan mina sagor och jag ler igenkännande när det kommer till kommentarer och händelser. De kungliga får till exempel lära sig att rädda sig ur höga glastorn, att sova trots en ärta under de många madrasserna, att rädda prinsessor i nöd. Häxorna får lära sig att skratta elakt och kasta onda trollformler. Men hur lär en sig egentligen att bli ond? Spännande tankar!

Det här är kanske inte högkvalitativ litteratur men måste allt alltid vara det? Kan det inte få vara lite nördigt och flummigt ibland? Berättelser som spelar an mot klassiska sådana, som lyfter fram vårt kulturarv och faktiskt till och med förlöjligar det som är ganska märkligt i sagorna men utan att för den del vara negativ utan snarare roligt. Som till exempel jägaren som räddar Snövit i skogen och Rödluvan från vargen. Hans son är ständigt beredd att hjälpa till och varje gång han flexar musklerna hörs en trumpetfanfar lite out of no where så där. Jag kan se det framför mig. Törnrosas dotter som precis var som helst kan falla i sömn är också en kul personlighet. Jag kan fortsätta men jag tror ni förstår vart jag vill komma. Det här är helt enkelt rolig läsning för alla som gillar klassiska sagor men med en modern twist.

Boken är dessutom en fröjd att titta på, bara en sån sak. Ett omslag som bär drag av en klassisk saga med förgyllda hörn och ett nyckelhål i mitten och med rosalila bård på samtliga sidor. Nu försöker jag inbilla mig själv att jag inte gillar rosa men det börjar bli en övergående fas och rosa börjar till och med, till min gigantiska förvåning, flytta in i min garderob. Och den här hade gärna fått bo i min bokhylla! Nu får den göra låntagare glada på biblioteket istället :)

Jag hade aldrig hört talas om Ever After High innan jag läste en annan bok av Shannon Hale och ville få tag på mer i samma stil. Tydligen finns bokserien även som tv-serie i stil med Monsters High, det finns dockor och en hel massa tillbehör. Väldigt amerikanskt med andra ord!

Titel: The Storybook of Legends

Författare: Shannon Hale

Förlag: Little, Brown and Company

Utgiven: 2013-10

Serie: Ever After High #1

Sidor: 304

Boken: Adlibris | Bokus

Boxen: Adlibris | Bokus

Gayle Forman - I was here

Inför sommarn och semestern försöker jag minska ner på bokhögarna hemma och betar mig igenom låneböckerna som blivit liggande alldeles för länge. En av böckerna var I was here av Gayle Forman som hade försvunnit i högarna i flera månader – lite pinsamt, ja! Nu hamnade jag dock i en bokplöjarperiod, tre böcker på två dagar säger det mesta, så plockade upp den och satte igång.

Jag har tidigare läst Om jag stannar och När jag lät dig gå av Forman – både på svenska och engelska faktiskt – och verkligen gillat så jag förstår inte varför jag väntade så länge med den här. Cody’s bästa kompis sedan alltid, Meg, tar livet av sig, utan att ha antytt någonting om att hon mår dåligt, och Cody kan inte förstå varför. De delade ju på allt, hur kunde Meg låta bli att säga någonting om det här? När Megs föräldrar ber Cody att åka och hämta Megs tillhörigheter i hennes studenthem säger hon okej. Väl där ställs allt till sin spets när Cody inser att det är mycket som Meg inte har berättat. Om Ben till exempel, eller de två små kattungarna, eller om innehållet i en krypterad fil på Megs dator... Allt Cody trodde att hon visste om Meg är plötsligt satt ur spel.

Jag var bekant med att Forman gärna skriver lite mörka böcker. Temat i Om jag stannar handlar trots allt om en tjej vars hela familj dör i en trafikolycka och hon själv svävar mellan liv och död där hennes val handlar om att stanna kvar eller ge efter av smärtan. I Formans nya bok är det självmord som står i fokus. Vi får inte följa den som tar livet av sig utan de som stannar kvar och det är väldigt uppriktigt skrivit. Cody är arg och förbryllad över sin bästa väns självmord och rannsakar sig själv väldigt mycket - kunde hon ha gjort något annorlunda? Och hemligheten hon får reda på, oj, där blev det mörkt på allvar!

Självmord är fortfarande ett relativt outforskat ämne i ungdomsböcker. Visst finns det böcker men förvånansvärt få i en tid där just självmord faktiskt är den vanligast förekommande dödsorsaken bland ungdomar mellan 15 och 26 år. (källa) Därför är I was here ett väldigt välkommet tillskott. Inte enbart för att det passar in i genren utan för att Gayle Forman är så otroligt duktig på att skriva och gestalta verklighetstrogna karaktärer. Hon är dessutom otroligt bra på att bygga upp stämningar. Vissa saker i boken är riktigt geniala och ger lite rysningar i ryggraden. Till exempel när Cody precis i bokens inledning får ett mail från Meg om att hon har tagit livet av sig, skickat med fördröjning - med andra ord skrev hon texten, ställde in tid och datum och tryckte på skicka i god tid innan hon tog livet av sig. Det var alltså ingen ögonblicksidé - det blir jag som läsare insatt i direkt. Alla trådar som Cody följer är också riktigt bra dragna och jag som läsare blir hela tiden förvånad över vart de leder.

Jag gillade verkligen den här boken men det finns ett stort MEN. Bokens kärlekshistoria hade jag nämligen kunnat vara utan. Den är bara märklig och känns krystad, rent av störande. Det hade faktiskt varit trevligt att för en gång skull bara läsa en bok som hanterar vänskap utan att det obligatoriska, struliga kärleksspåret är med. Hellre hade jag sett en fördjupning i vänskapen som fanns mellan Cody och Meg som visade sig ha så otroligt många bottnar. Det handlar till exempel både om den som gav upp och den som tvingas leva med konsekvenserna av detta och deras gemensamma bakgrund. Nu blev det istället fokus på en märklig bihistoria som inte kändes trovärdig för fem öre, något som drar ner boken från absolut toppbetyg.

Modernista som de senaste åren har kommit att bli ett av mitt favoritförlag när det kommer till översatta YA-böcker är så klart snabba på bollen även med I was here. Jag var här som boken kommer att heta på svenska når affärerna lagom till bokmässan i september. Bra tycker jag för den här boken förtjänar en större publik!

Titel: I was here
Författare: Gayle Forman
Förlag: Viking
Utgiven: 2015-01
Sidor: 270
Adlibris | Bokus
svenska: Adlibris | Bokus

Kiera Cass - The Heir

Spoliervarning! Boken ingår i en serie, spoilers från tidigare böcker framkommer.

America och Maxon som var huvudkaraktärerna i The Selection-trilogin gifte sig och fick flera barn. Den äldsta, prinsessan Eadlyn, är den som som står i fokus i den här boken. Landet Illéa håller återigen på att falla sönder och pappa kungen, Maxon, vet att de måste göra något dramatiskt för att rädda landet från undergång. Därför föreslår han att de återigen kör The Selection, med Eadlyn i huvudrollen! Något hon är LÅNGT ifrån exalterad över. Hon kan styra själv, varför skulle hon behöva någon vid sin sida? Men hon har inte så mycket att säga till om egentligen, som prinsessa äger man inte helt rätten över sitt liv verkar det som, och snart rullar kamerorna återigen i det kungliga slottet.

Det är märkligt att en kan störa sig så enormt på en karaktär och ändå verkligen gilla boken. För precis så var det med The Heir. Eadlyn är verkligen en karaktär som jag ogillar rejält. Hon är bortskämd, egoistisk och har väldigt konstiga idéer för sig. Som det där att man inte kan ha ett kärleksliv och styra ett land samtidigt. Att hon som den blivande första kvinnliga regenten någonsin måste visa sig så stark att hon inte kan visa sig svag och ha känslor samtidigt. Jag förstår mig verkligen inte på hennes resonemang och det sätt som hon skjuter människorna omkring sig ifrån sig i rädsla av att misslyckas. 

Att ha en väldigt osympatisk berättarkaraktär är verkligen vågat! Detta till trots så älskar jag verkligen Kiera Cass värld och det var så fint att få återvända dit igen. Det var ju inte särskilt länge sedan jag läste trilogin, vid nyår, så jag hade det mesta i färskt minne. Ett plus för att återigen få träffa många av karaktärerna från The Selection, se vad som hände med den efter slutet av serien (eller det jag trodde var slutet i alla fall). America och Maxin kan inte vara mycket morän 40 år men beskrivs som gamla och slitna, vilket indirekt talar för vilka tuffa år det måste ha varit efter det att The selection tog slut. 

Jag trodde faktiskt att det här var en ensamstående fortsättning på The Selection-trilogin så jag blev lite smått desperat när jag insåg att det slutade mitt i handlingen och att nästa del kommer först nästa vår, hallå! Kiera Cass, tänk på dina stackars läsares mentala hälsa!

Titel: The Heir

Författare: Kiera Cass

Förlag: Harper Collins

Utgiven: 2015-05

Serie: The Selection #4

Sidor: 342

Adlibris Bokus

Kasie West - The distance between us

I förrgår gjorde jag om det igen. Det där lilla misstaget att välja en bok när jag gick och lade mig för att "bara" läsa ett par kapitel innan jag släckte. Jo, men visst. Dömt att misslyckas när man väljer en bok av en författare med den kalibern. Kasie West alltså. Hur tänkte jag?! Jag läste ju hennes andra två böcker på en sittning också! Kvart över ett var boken utläst och jag insåg att jag nog fick skjuta upp jobbstart en timme. Hade varit en zombie efter mindre än 6 timmars sömn! Men det var så värt det ändå!

The distance between us var Kasie West första contemporary efter att ha skrivit den dystopiska och paranormala Pivit Point-serien. Och vilken contemporary-debut sen! Den handlar om sjuttonåriga Caymen och hennes värld. Livet med mamman i den lilla lägenheten ovanför deras lilla dockaffär. Enbart porslinsdockor, att notera. De är fattiga, på gränsen till panka, och Caymen gör sitt bästa för att hjälpa till, om det så innebär att bara gå i skolan på förmiddagarna för att sen gå till jobbet. Hon vet vad livet har framför henne, jobba i och senare ta över butiken. Hon säger det inte till sin mamma men hon tänker vänta med college några år för att kunna hjälpa till. 

Så kliver Xander in genom dörren till butiken. Han är lång, snygg och en av de där snuskigt rika människorna, tillhör med andra ord den andra halvan av invånarna i staden. Är en av dem Caymens mamma har varnat henne för, en sån som inte går att lita på. Men han tycks ju förstå henne som ingen annan! Men sen visar det sig att Caymens mamma nog hade rätt i alla fall...

Det här är en liten pärla på contemporary-himeln. Förstår inte vad det är med mig och Askungen-sagor men jag tycks alltid gilla dem, mycket! 

Jag älskar Caymen (vilket märkligt namn!) och Xanders relation som sakta bygga upp, hur de försöka hjälpa varandra att förstå sig på sina världar och hur de vill att sina framtider ska se ut. Scenen när de testar på att vara gravgrävare är fantastiskt fyndig! Caymen är för övrigt en fantastiskt charmig tjej med sin otroligt sträva humor och satir som ständigt missförstås. Låter lite läskigt dessutom att jobba i en affär full av dockor som tittar på en!

Xander var perfekt tecknad, jag kunde riktigt se det aristokratiskt korrekta framför mig med utseendet och korrektheten. Men pengar är ju inte allt och det visar Kasie West väldigt bra i den här boken. 

Något som fastnade hos mig var att Caymen försökte gilla en annan kille istället för Xander eftersom "han skulle passa henne", fast så funkar det ju inte. Bara för att han kanske skulle "passa" så betyder inte det att känslorna finns där...

Det är något med Kasie Wests språk. Det har jag nämnt tidigare och det är värt att nämna igen. Det är lättläst och nyanserat och fruktansvärt klistrigt, det vill säga, börjar du väl läsa kan du inte slita dig loss från orden! Här stämmer storyn dessutom väl med mitt tycke och smak. Det var ändå en del jag störde mig på i The fill-in boyfriend men så var inte fallet med denna. 

Varför är det inget svenskt förlag som upptäckt Kasie West? Det behövs av sånt här på svenska, Sarah Dessen må vara riktigt bra men det finns ju fler starkt lysande stjärnor på contemporary-himlen! Kasie West skulle funka utmärkt i lånehyllan på bibblan - without doubt! 

Titel: The distance between us

Författare: Kasie West

Förlag: Harper Teen

Utgiven: 2013-07

Sidor: 320

Adlibris | Bokus

Aisha Saeed - Written in the stars

Naila är född i USA men av pakistanska föräldrar. De säger sig vara moderna – de låter henne välja vilka kläder hon ska ha på sig, vilka vänner hon ska umgås med och vilken utbildning hon ska ha. Men de har ett krav – de väljer vem hon ska gifta sig med och pojkvänner innan det är totalt tabu. Men Naila förälskar sig i Saif – som dessutom kommer från fel familj – och föräldrarna blir rasande. De bestämmer sig för att resa hem till Pakistan över sommaren för att Naila ska ”hitta tillbaka till sina rötter”. Naila tvingas genomlida en massa kontiga besök och allt för sent inser hon – hennes föräldrar har hittat en man åt henne – och nu ska hon gifta sig. Chanserna att få återvända hem till USA är ytterst små. Kan hon ändra på sitt öde eller är det helt enkelt skrivet i stjärnorna?

När jag läste om boken kom jag att tänka på Christina Wahldéns Ingen du känner som berör samma ämne, en ung tjej som reser till föräldrarnas hemland (Turkiet i det fallet) och blir bortgift. Medan jag blev ytterst berörd av Wahldéns bok lämnar Written in the stars mig tyvärr ganska oberörd. Språket kändes lite styltigt och berättelsen var lite för ”bam-bam-bam” det vill säga saknade lite av de nyanser jag hade hoppats på.

Jag blir i alla fall riktigt förbannad på Nailas föräldrar och jag kan bara inte förstå mig på dem. De säger att det är av kärlek till sin dotter som de tvingar henne att gifta sig med någon hon inte ens har en aning om vem det är. De ger henne droger för att hon inte ska kunna protestera och hotar i stort sett henne med att de ska ta livet av henne om hon inte gör som de säger och ställer till med problem, Kärlek? Pyttsan! Det där är inte kärlek oavsett vilket land, kultur eller religion du kommer i från. Visst kan jag förstå idéen med arrangerade äktenskap, författaren skriver själv att hon själv har ett semi-arrangerat äktenskap och på så sätt hittade sitt livs kärlek men där hade hon ändå en möjlighet att själv delta i beslutet. Så som det är i Naivas fall, fy sjutton!

Trots ett ämne som berör och som är jätteviktigt når inte Aisha Saeed hela vägen fram med Written in the stars. Lite för taffligt språk, saknad av viktiga detaljer och ett för hastigt händelseförlopp fick mig att tappa intresset för boken. Den var okej men inte särskilt mycket mer än så. Faktum är att den så här i efterhand har åkt ner från en trea till en tvåa i betyg.

Tur i alla fall att omslaget är så fint att titta på :)

Titel: Written in the stars
Författare: Aisha Saeed
Förlag: Nancy Paulsen Books
Utgiven: 2015-03
Sidor: 277
Adlibris | Bokus

Heather Demetrios - I'll meet you there

If seventeen-year-old Skylar Evans were a typical Creek View girl, her future would involve a double-wide trailer, a baby on her hip, and the graveyard shift at Taco Bell. But after graduation, the only thing standing between straightedge Skylar and art school are three minimum-wage months of summer. Skylar can taste the freedom—that is, until her mother loses her job and everything starts coming apart. Torn between her dreams and the people she loves, Skylar realizes everything she’s ever worked for is on the line.

Nineteen-year-old Josh Mitchell had a different ticket out of Creek View: the Marines. But after his leg is blown off in Afghanistan, he returns home, a shell of the cocksure boy he used to be. What brings Skylar and Josh together is working at the Paradise—a quirky motel off California’s dusty Highway 99. Despite their differences, their shared isolation turns into an unexpected friendship and soon, something deeper.

Eftersom jag verkligen tyckte om Something real drog jag mig lite för att fortsätta med I'll meet you there. Tänk om jag skulle bli besviken, inte tycka om, det blir ju lätt så när en verkligen har tyckt om en bok. Jag hade dock inte behövt vara orolig. För ja, jag har verkligen blivit helt såld på Heather Demetrios böcker. Varför har hon inte skrivit fler för? Det är kanske bra för min nattsömn men inte för min läsabstinens.

Det här är en bok som är karaktärsdriven. Själva storyn är långsam och enkel men karaktärerna är så fina. Jag vill verkligen lära känna dem och det får jag göra också. Jag såg det redan i Something real, men här får jag det bekräftat. Heather Demetrios är galet bra på att teckna karaktärer och skriva om deras relationer.

Dels har vi Skylar, Sky, som bara vill bort, bort, bort. Iväg från orten där alla redan givit upp, bort från mamman som inte tycks kunna komma över sorgen efter maken, tillika Sky's pappa, som körde ihjäl sig då han druckit för mycket (igen). Rädslan över att bli kvar har fått Sky att stänga av det mesta, att inte våga känna, älska. Hon har livet på paus och bara väntar på att få börja leva. 

Sen har vi också Josh, 19 år gammal och redan krigsveteran sedan han förlorat ena benet i Afghanistan. Josh som innan han tog värvning var en riktig tjejtjusare och festprisse men som nu försöker vänja sig vid sitt nya liv, vid att faktiskt orka leva vidare. Han plågas av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) och har det faktiskt ganska djävligt. Men orkar på något sätt ändå finnas där för Sky nät hennes värld faller sönder. Han är kanske inte längre den idiot han än gång var. 

Relationer mellan kompisar, mellan mor och dotter och så klart de där som får det att pirra till i magen. Det går att hitta allt i den här boken. Jag tycker särskilt mycket om den vänskap som skildras. Sky's kompis Dylan må ha blivit en av de där tjejerna med ett barn på höften, men inte har det förminskat deras vänskap. Sen finns ju där Chris som Skylar har svurit kyskhetslöfte tillsammans med - inga killar innan college, då finns risken att man blir kvar. Och kvar i den lilla hålan Creek View vill en inte bli!

Dialogen sen! Kanske krystat på sina håll men annars - helt perfekt. Älskade framför allt kommunikationen mellan Skylar och Josh, där Josh frågar Sky om hur hon mår genom att fråga "How's the Sky today?" och hon svarar på samma sätt "A little cloudy?" eller kanske "Perfect. Not a cloud. Low seventies with a breeze." Det är något med att beskriva hur en mår med hjälp av väder som tilltalar mig väldigt mycket!

I'll meet you there är också en bok om hur det är att leva i totalt utsatthet och i en extrem fattigdom. Sky har absolut ingenting att falla tillbaka på. När mamman blir av med sitt jobb ska de båda överleva på Sky's minimilön som hon hoppats kunna spara till college. Dagar går där Sky enbart har råd att stoppa i sig ett par kex. Ett par kex!!! Det är ju fruktansvärt. Jag såg en recension där personen jämförde Demetrios sätt att skildra fattigdomen med hur Rainbow Rowell skriver om det i Eleanor & Park och den jämförelsen är faktiskt inte så tokig. Jag är faktiskt benägen att hålla med.

Det här är framför allt Sky's berättelse. Vi får följa hennes vedermödor, hennes försök att hålla sig över ytan tills hon kan lämna sin trasiga hembygd. Men här och där får vi även läsa kapitel ur Josh's synvinkel. Får komma innanför pannbenet på honom, verkligen se den ångest och smärta han bär på. En smärta som inte enbart är fysisk. Vi får se brottsstycken av det som hände i Afghanistan och hur han hanterar det i dag, hur han hanterar sin PTSD. De kapitlen tillför så otroligt mycket till handlingen. Det där att inte enbart få Sky's bild av Josh, utan även få Josh bild av sig själv. 

I'll meet you there är inte baserad på en verklig händelse men jag törs påstå att bokens karaktärer finns där ute, det finns många tjejer som Skylar som bara vill bort, rädda att behöva stanna kvar, leva sina liv i en trailer park och tidigt få flera barn. Det finns också soldater som Josh som skadas i kriget och som får leva med konsekvenserna av det. Eller som inte orkar med det. Författaren har lagt till en kommentar där det står att det i slutet av april 2014 hade dött över 2000 amerikanska soldater i Afghanistan och 20 000 soldater hade skadats. Samtidigt förekom det fler självmord än vad det dog soldater i strider. Hemska siffror. Det skrivs sällan om dessa unga killar som ger sig ut för att bekämpa ett krig men som kommer hem i bitar - kanske inte kroppsligt men själsligt - och därför är det intressant att läsa de skildringar som faktiskt kommer. Det är en verklighet som ligger långt ifrån den jag lever här i mitt trygga Sverige, men det gör inte verkligheten mindre verklig.

I'll meet you there är den perfekta boken för en dag på stranden eller för en stund i skuggan under ett träd. Den är tillräckligt lättsam för att läsa i solen, men har också den där tyngden som krävs för att man ska fastna ordentligt och försvinna in i bokens värld. 

Titel: I'll meet you there

Författare: Heather Demetrios

Förlag: Henry Holt Company

Utgiven: 2015-02

Sidor: 379

Adlibris | Bokus

ps. Ja, jag har svårt att skriva konstruktiv kritik om vissa böcker. När en bok tilltalar mig riktigt mycket kan jag ha överseende med de små bristerna eftersom den stora helheten är så fin. 

Sarah Dessen - Du är aldrig ensam

Maj gick ganska obemärkt över i juni och det enda som egentligen talar för att sommaren är här är att en nyöversatt Sarah Dessen-bok hamnar överst i läshögen. Kanske borde jag sparat läsningen till semestern och sköna dagar på stranden men vissa böcker vill en gärna kasta sig över på en gång. Böcker skrivna av Sarah Dessen brukar vara av det slaget.

Ruby är rätt negativt inställd till det mesta, men med hänseende till hur hennes uppväxt har sett ut med en mamma som ständigt svikit och med ett antal hastiga flyttar är det kanske inte så konstigt. Hennes syster Cora gav sig av för tio år sedan och sedan dess har inte Ruby hört något alls ifrån henne. Inte oväntat sätter Ruby sig på tvären när systern plötsligt står som hennes vårdnadshavare efter det att mamman försvunnit och Ruby försökt - och misslyckats med - att överleva själv i det fallfärdiga huset som var hennes och moderns senaste hem.

Inte nog med att Cora dyker upp igen från ingenstans. Det visar sig att hon har gift sig rikt, bor i ett fint område i ett stort hus och hon får Ruby förflyttat till privatskolan i närheten. En skola där parkeringen är fylld av lyxiga bilar, eleverna klädda i märkeskläder och där medelbetyget är högt. En skola där det är ganska svårt att passa in om en är annorlunda - och dessutom inte vill passa in i mallen. Ruby vill klara sig själv och längtar tills hon fyller 18 om några månader!

Vilken kontrast det är mellan Coras välordnade liv och det liv Ruby har levt de senaste åren. Det är ganska jobbigt att läsa om systrarnas icke-relation, hur Cora försöker närma sig Ruby och Ruby förskjuter alla försök till närhet. De har levt på två ytterligheter av samhället och att hitta någon gemensam nämnare är svårt. Kommer de lyckas är frågan jag ställer mig.

Tyvärr blir jag inte helt såld på Du är aldrig ensam. Kanske är det för att jag har läst flera riktigt bra YA-Contemporary den senaste tiden, då sätter jag högre krav på läsningen. Kanske är det helt enkelt så att det här är ett av Dessens sämre verk. Självklart är det en berättelse som berör mig, på det sättet är Sarah Dessen riktigt skicklig, hon skapar karaktärer som är realistiska och böckerna har en psykologisk trovärdighet. Men, stundtals blir Du är aldrig ensam långtråkig och jag kommer på mig själv med att gäspa. Handlingen går lite för långsamt framåt, vissa moment känns som att de sker bara för att de måste, inte så mycket för att de tillför handlingen.

Det finns dock vissa stycken som höjer boken en hel del. Till exempel Rubys arbete kring ordet familj och vad det innebär. Många intressanta åsikter som kommer fram där, mycket tänkvärt! Jag gillar också smyckesdesignern Harriet och hälsokostförsäljaren Reggie i ståndet bredvid. Underbarnet Gervais är också ett fint inslag och så grannpojken Nate såklart som lyckades överraska mig totalt. Och jag höll ju på att glömma Jamie, Coras man - han är fantastisk! Jo, personalgalleriet är det inget fel på, där levererar Dessen som få andra! Och det är väl kanske därför jag inte blir särskilt orolig för att detta inte var någon favorit, jag vet att det kommer komma fler böcker av författarinnan och förmodligen kommer jag falla helhjärtat igen. Det kan jag nästan garantera.

Titel: Du är aldrig ensam
Författare: Sarah Dessen
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgiven: 2015-05
Sidor: 461
Adlibris | Bokus

Ann Aguirre - Outpost & Horde

Jag hade inte ens tänkt läsa Enklav när den kom men så fick jag den från Modernista och plöjde den på bara några timmar utan att lägga ifrån mig den alls. Dagen efter var jag på Science Fiction Bokhandeln och del 2 & 3 fick följa med hem. Att vänta på svenska översättningarna var inte att tänka på!

Det tog ett litet tag att hänga med i alla namnbyten (läs mer om det i min Enklav-recension här) men sen gick det av bara farten! OBS! VARNING FÖR SPOILERS OM DU INTE LÄST ENKLAV/ENCLAVE!

Outpost

Deuce (Spadertvå) ska nu vänja sig vid ett liv på ovansidan i samhället Salvation. Det är svårt eftersom hon där förväntas uppträda som en tjej - i kjolar och jobba med sömnad och fixande - inte jakt. Dessutom anses hon vara ett barn. Deuce som är van vid att vara en mer eller mindre könlös jägarinna och ansetts vara vuxen har svårt att leva upp till kraven som ställs på henne. Svårare ändå är att Fade (Tålig) undviker henne. När så Deuce får höra att det behövs folk till sommarpatrullen, den som skyddar odlarna från muttarna - bestämmer hon sig för att anmäla sitt intresse och bevisa sig värdig tjänsten.

Det mest intressanta i fortsättningen av Razorland-trilogin tycker jag är bilden Deuce har av sig själv och den inre konflikten hon har där hon ställer sig frågan om hon kan vara en flicka och jägarinna samtidigt. Måste det ena utesluta det andra. Kan hon känna sig gråtfärdig och samtidigt vara modig?

En bra fortsättning som tar vägar jag absolut inte hade räknat med. Världen med de zombieliknande mutationerna är sjukt bra uppbyggt och jag beundrar Ann Aguirres fantasi.

Titel: Outpost
Författare: Ann Aguirre
Förlag: Square Fish
Utgiven: 2013-10
Serie: Razerland #2
Sidor: 317
Adlibris | Bokus

Horde

"The Horde" is coming... I Horde får vi följa fortsättningen och upplösningen på Aguirres apokalyps. Det är inte många lugna stunder i denna actionspäckade bok, det kan jag lugnt skriva utan att avslöja för mycket. Jag älskar upplösningen - totalt oväntad och så smart! Jag är riktigt glad att jag läste den här serien, den är så välskriven och nytänkande och jag kommer förmodligen läsa om den igen nån gång relativt snart!

Titel: Horde
Författare: Ann Aguirre
Förlag: Square Fish
Utgiven: 2014-08
Serie: Razerland #3
Sidor: 422
Adlibris | Bokus

Kasie West - The fill-in boyfriend

Oavsett vad vädret säger så borde det vara sommar vid det här laget. När man var liten laddade man ju just nu upp för ett långt härligt sommarlov. Kanske är det den känslan jag strävar efter när jag så här års alltid längtar efter lättlästa, underhållande contemporary, lättsamma men ändå med innebörd.

I The fill-in boyfriend ska Gia äntligen få visa sina kompisar att killen hon pratat om i två månader faktiskt finns på riktigt. Hennes pojkvän Bradley har kommit för att gå på hennes avslutningsbal som hennes sällskap. Istället dumpar han henne på parkeringen. Kris!!! Men i en bil på parkeringen sitter en kille och läser en bok - han måste duga! På ett eller annat sätt övertygar hon killen att han ska följa med på balen och föreställa Bradley. Ett par timmar bara, sen ska hon nog klara av att vinna tillbaka Bradley. Men det är bara det att dagen efter balen är det "fill-in Bradley" hon tänker på, killen som hon inte ens vet vad han heter. Men så möter hon killens syster som är fast bestämd att Gia ska betala tillbaka sin skuld - följa med killen på hans ex-flickväns examen och spela hans nya flickvän...

Kasie West har helt klart blivit en ny favorit i genren. Jag tyckte så mycket om On the fence och The fill-in boyfriend ger mig samma sköna vibbar. Det är ett skönt språk och underbara dialoger. Samtalen mellan karaktärerna känns inte det minsta krystade utan väldigt verklighetstrogna! Karaktärerna i sig med Gia i spetsen är väldigt vältecknade. Jag gillar hur den inledningsvis väldigt ytliga Gia börjar komma på andra tankar och sakta lär sig att se längre än dit näsan räcker. Att hon inser att livet är mer än hur många likes en bild på Instagram eller en tweet får. Killen som spelar hennes pojkvän (nu ska jag inte avslöja några namn här) är också en otroligt skön karaktär, även hans underbara lillasyster! Men tjejen Jules, herregud vad jag störde mig på henne. Hur kan inte Gias kompisar genomskåda hennes spel?!?!

Även om det blir lite väl krystat och tillrättalagt ibland - det typiska YA-gulligullet som jag innerst inne ändå älskar - så finns det så otroligt mycket att gilla med den här boken. Till exempel författarens förslag på anger management - kasta tennisbollar på gamla rostiga bilar. Helt otroligt skön scen som fick mig att skratta högt vid flera tillfällen. 

The fill-in boyfriend tillhör den där kategori böcker där en (jag) läser ut boken på en kväll och liksom inte kan sluta förrän sista sidan är läst. Den skulle garanterat ha platsat även på en dag på stranden men dit känns det väldigt avlägset just nu! 

Och omslaget - så där härligt lockande. Jag kan inte riktigt koppla det till handlingen förvisso - jag saknar något med anknytning till handlingen. Men det är kanske en petitess? Det är ju i alla fall somrigt och härligt!

En nackdel förresten med att läsa många YA med samma tema - ibland får jag tänka stenhårt för att koppla ihop rätt händelser och karaktärer med rätt titel. Är det någon mer än jag som upplever det problemet? Allt flyter liksom ihop inne i mitt inre bibliotek och jag har svårt att reda ut alla trådar. Det skulle bli bra många garnnystan om jag skulle börja försöka!

Titel: The fill-in boyfriend
Författare: Kasie West
Förlag: Harper Teen
Utgiven: 2015-05
Sidor: 352
Adlibris | Bokus

Heather Demetrios - Something real

"I'm sitting here on the Kaye Gibbons show, and all I can think is that the whole country is sick. Sick with this idea that it's good to be known and seen by as many people as possible, to show every part of our lives to the public at large. Whether it's Facebook photos, blogs or reality TV, it's like nobody is content to just live life. The worth of our existence seems to be measured in pixels and megabytes and "likes."

Med Something real har Heather Demetrios skrivit berättelsen om vad som skulle hända om Big Brother startade en family edition. För vad skulle du tycka om att ha en kamera som följer efter dig dygnet runt. Att växa upp som en dokusåpakändis där hela landet följer ditt varje steg? För Chloe var det verklighet fram till för fyra år sedan. Som ett av tretton syskon i Baker´s dozen hade hon inte mycket till privatliv utan allt hamnade i medierna. Även sådant hon själv helst hade velat glömma.

Nu fyra år senare börjar hon äntligen känna att livet är normalt igen. Hon har riktiga vänner, kanske till och med en pojkvän (eventuellt, om allt går enligt planerna). Hon hade inte alls räknat med att komma hem till ett hus där det myllrar av kameramän och elkablar och där hon möts av sin mamma och produktionsteamet från MetaReel. Hennes mamma och styvpappa Kirk har skrivit på för en ny säsong av Baker’s dozen och Chloe, eller Bonnie Baker som hon egentligen heter, har ingenting att säga till om. Och snart är cirkusen igång igen.

Det här är en bok med så otroligt många vinklar och nivåer. Den berör sådant som familj, vänskap och kärlek men också betydligt djupare ämnen som homosexualitet, privatliv, självmord och mediers ständiga bevakning.

I fokus hittar vi som sagt Bonnie som numera kallar sig själv för Chloe. Fram till det hon var fjorton år levde Bonnie hela sitt liv framför en kamera. Något hon inte direkt var så förtjust i framåt slutet. Det hela slutade i katastrof då hon tömde föräldrarnas medicinskåp - och serien slutade sändas. Nu kör allting igång igen och livet går rakt utför för henne. Det är så otroligt smärtsamt att följa hennes kamp att få leva sitt eget liv, att få bestämma själv över vad som ska vara publikt eller privat. Mamman lever sin dröm - att ha tretton barn, "a baker's dozen" som det kallas - något som inte kunde ha blivit verklighet om det inte vore för MetaReel, företaget som sänder serien, men hur bra är det för barn att växa upp ständigt bevakade av kameror? Jag kom verkligen att hata mamman, hon är så otroligt egoistisk. Visst att hon måste försörja sina tretton barn men att göra det genom att manipulera sina barn, låta en tv-kanal regissera deras liv och dessutom inte bry sig ett dugg om hur barnen mår psykiskt? Fy! Att Chloe/Bonnie försökte ta livet av sig var enbart mamman egoistiskt, att hon inte längre vill vara med är själviskt och det förstör för resten av familjen. Att sedan Chloe har panikattacker och börjar må riktigt, riktigt dåligt, det kan inte mamman förstå. "Skärp dig" liksom, är mammans dom. Men hur gör man för att bli kvitt det hela? Ska man försöka rädda sig själv till varje pris, även om familjen kommer ta skada?

Att växa upp i direktsändning betyder också att minsta hemlighet befinner sig en googling bort och alla pinsamheter finns på band.Vissa saker går inte att glömma bort. Nationell förödmjukelse till exempel. Det är inte direkt kul att dra sig till minnes hur hela landet skrattade åt en yngre, mer naiv Bonnie som inte riktigt förstod den dubbla meningen om blommor och bin. Framför allt inte när minnet dyker upp just under den perfekta hångelstunden med finaste pojkvännen. Det är en av de scener i boken som får skrattet att fasta lite i halsen.

Med tolv syskon går det inte lära känna alla på ett djupare plan men jag är fullständigt nöjd med att få möta Benny, a.k.a. Benton Andrew Baker (samtliga namn i familjen är trademarks med ett TM efter sig, fånigt men intressant vinkling). Han är Chloes jämngamla bror, dock ej tvilling (han och systern Lexie kom till genom en surrogatmamma). Benny måste vara finaste bokbrorsan genom tiderna. Genomgod trots att han har sina egna demoner som han möter genom alkohol och cigaretter. Han har också sin Matt - sin väldigt hemliga pojkvän som kommer från ett väldigt religiöst hem. Bara en av alla anledningar till att killarna inte har kommit ut än. Det går inte ens säga att Benny är en sidokaraktär, många av de viktigaste scenerna i boken involverar honom. Säger bara cantaloupe och en röd t-shirt...

Relationen mellan Chloe och Patrick Sheldon är bara så fin. Och det säger en hel del att Chloe har svårt att inleda en relation på grund av att hon inte vill utsätta någon för de paparazzifotografer som förföljer familjen vart de än då. Hon vill offra sin egen lycka för andras välfärd, fint men smärtsamt! Det finns så många scener i den här boken att swoona över att jag blir varm bara av att tänka på det liksom. Perfekt bok om du vill känna det där pirret i magen. För boken är såklart inte helt igenom mörk, den är väldigt fin också.

Something real kan läsas som en lättsam contemporary men det är samtidigt en väldigt viktig samhällsskildring över vart vi är på väg. På ett lektion i boken vill läraren att eleverna ska jämföra Orwells 1984 med Big Brother och liknelserna med övervakning är många men diskussionerna glider vidare till att beröra Instagram och Facebook och det blir ganska skrämmande. Och mitt bland klasskamraterna sitter ju också Chloe - som lever mitt i den där mardrömmen.

Jag har letat efter författare som kan beröra mig på samma sätt som till exempel Stephanie Perkins och Gayle Forman. Jag behöver inte leta längre för Heather Demetrios har allt det jag letat efter och nästan lite till. Tur att hennes nya bok I'll meet you there redan ligger på skrivbordet på jobbet och väntar på att bli läst!

Titel: Something real

Författare: Heather Demetrios

Förlag: Henry Holt Company

Utgiven: 2014-02

Sidor: 406

Adlibris | Bokus

Ps. Hur Baker´s dozen ser ut? Jo:

Bonnie Baker, 17 år, USA (biologiskt barn)

Benton Baker, 17 år, USA (surrogatmamma)

Lexie Baker, 17 år, USA (surrogatmamma)

Farrow Baker, 15 år, Etiopien (adopterad)

Riley Baker, 14 år, Kambodja (adopterad)

Gavin Baker, 13 år, Peru (adopterad)

Tristan Baker, 12 år, Ryssland (adopterad)

DeShaun Baker, 10 år, USA (adopterad genom fosterhemsplacering)

Deston Baker, 9 år, USA (adopterad genom fosterhemsplacering)

Lark Baker, 8 år, Indien (adopterad)

Daisy Baker, 7 år, Kina (adopterad)

Violet Baker, 7 år, Kina (adopterad)

Jasmine Baker, 7 år, Kina (adopterad)

Pust, snacka om stor familj! Plus mamma, styvpappa och frånvarande pappa då också...

Sarah Dessen - Saint anything

Sarah Dessen är en författare jag har dubbla känslor till. Jag älskar att läsa Dessen på svenska och jublar varje sommar när en ny översatt bok kommer ut. Men på originalspråk har jag haft riktigt svårt för henne. Jag känner att språket flyter inte på alls lika bra, kanske för att jag är van vid att läsa det på svenska? Jag blev ändå nyfiken på hennes nya Saint anything eftersom jag läst att den skulle vara annorlunda och betydligt mörkare. Titta bara på omslaget, vilken kontrast till de vanligtvis somriga och pastelliga omslag vi är vana vid att se. Jag fick fortfarande kämpa med språket men jag kom att tycka väldigt mycket om Sydney och hennes liv.

I hela Sydneys liv har allt kretsat kring den äldre brodern Peyton. Han är snygg, populär och färgglad och tar upp hela rummet när han är i det. Men han har också problem med alkohol och i bokens inledning döms han till 18 månaders fängelse efter att ha kört rattfull och då kört på en kille som skadats allvarligt. Sydney känner det som att hon är den enda som tänker på den påkörda killen. Hennes mamma kan inte acceptera att hennes son sitter i fängelse, hon planerar och lägger sig i och lägger skulden på killen som inte borde varit ute och cyklat så sent... typ. Hon uppskattar alla som håller med henne, Peytons sliskiga kompis Ames till exempel som ger Sydney kalla kårar.

För att starta om på nytt har Sydney valt att byta high schol, från privatskolan där alla vet vem hon - och hennes bror - är, till den betydligt större Jackson High School där hon hoppas vara mer anonym. Det är där hon träffar Layla och hennes bror Mac och tas upp i den kaotiska och varma familjen Chatham. Layla som drar med henne in i gänget, som är helt tokig i pommes frites och som gör ätandet av dessa till en hel vetenskap. Och Mac, snygg, rolig och omtänksam och som får Sydney att känna sig sedd för första gången i sitt liv. Sedd för den hon är och inte för vem hennes bror är och vad han har gjort.

“I was used to being invisible. People rarely saw me, and if they did, they never looked close. I wasn't shiny and charming like my brother, stunning and graceful like my mother, or smart and dynamic like my friends. That's the thing, though. You always think you want to be noticed. Until you are.”

Att Sarah Dessen kan skriva småmysiga somriga berättelser om ung kärlek och vänskap är ingen hemlighet. Det har hon bevisat att hon kan. Därför tycker jag det är så spännande att läsa något nytt. Saint anything är som nämnt mörkare än Dessens tidigare böcker men hennes fantastiska förmåga att teckna levande karaktärer är densamma! Den här gången är det i första hand inte huvudkaraktären Sydney som är strulig som i många andra av Dessens böcker utan hennes familj och framför allt hennes bror. Sydney hamnar hela tiden i skymundan av sin bror så när han hamnar i fängelse blir hon nästan glad, kanske kan hon nu få lite av moderns uppmärksamhet men icke. Mamman är helt förlorad i kampen att få besöka och ringa till sin son, hon beter sig nästan som han är på läger och faktiskt inte sitter i fängelse för ett grovt brott. Jag blir så otroligt arg på henne och önskar i bland att jag kunde skrika åt henne att skärpa sig. Där har hon sin dotter som kämpar för att bli sedd, lyssnad på och så väljer hon att blunda. Hon väljer att göra saker för att de är för "Sydneys bästa" men utan att faktiskt ta in hur dottern känner. Morr, blir arg bara av att skriva det här. Jag blev som sagt arg när jag läste men kunde ändå inte låta bli att sitta och hoppas att Sydney och hennes mamma skulle lära sig komma överens innan boken tog slut.

Pappan stänger bara av och sluter in sig i sig själv, vågar inte säga emot sin fru och gör allt för att hon inte ska bli upprörd. Redan första gången Ames, kompisen brodern träffat på rehab, kommer in i bilden får jag rysningar längs ryggraden. Han är så otroligt behaglig att jag hela tiden bara sitter och väntar på att något allvarligt ska hända. Att mamman inte märker något tycker jag är fullständigt galet! Att skildra karaktärer en tycker om kan många författare göra men att skildra de där som verkligen totalt ger en rysningar längs hela ryggraden - det kräver en skicklig författare!

Dessen tar upp en hel del tunga ämnen i den här boken, framför allt i bokens andra hälft. Men jag ska inte avskräcka er med att skriva att det är helt och hållet en mörk bok. Den som är ute efter det klassiska Sarah Dessen, det vill säga vänskap och relationer, kommer definitivt att få sitt lystmäte mättat. Jag pratar om vänskapen mellan Layla och Sydney men så klart även om Mac. Det som ändå är väldigt härligt med den här boken är att även om det är fint att följa känslorna växa mellan Sydney och Mac - de är så söta ihop - är det vänskapen med Layla som betyder mest, som är mest utvecklande i berättelsen. Saint anything är en fin berättelse om vad sann vänskap verkligen handlar om.

Saint anything kan vara Dessens allra bästa, och det är ett gott betyg för jag har verkligen tyckt om samtliga av hennes tidigare böcker som jag har läst!

Titel: Saint anything
Författare: Sarah Dessen
Förlag: Penguin books
Utgiven: 2015-05
Sidor: 417
Adlibris | Bokus

Kody Keplinger - The Duff

Jag har sett det pratas om The Duff på olika bokbloggar i flera år nu, och har varje gång tänkt att nu ska jag se till att läsa den jag också! Men så har jag glömt bort det till nästa gång jag ser den - igen. Med en låååååång TBR-lista händer ju det ganska lätt. Men så hittade jag boken på Netgalley för ett tag sen och tänkte att jag kan ju alltid försöka på ett ex av den - och det fick jag!:)

The Duff utspelar sig på high school. Sjuttonåriga Bianca är kanske inte snyggast i skolan men hennes vänner är lojala, hon kan prata för sig och hon vet vad hon vill. När hon en utekväll får höra att hon är sitt tjejgängs "The Duff" av skolans snygging Wesley Rush och får förklarat att det betyder "designated ugly fat friend" - den utvalt fula feta vännen typ - häller hon sin cola över huvudet på honom och lämnar festen. Men orden hänger kvar, hemma är allting väldigt struligt, och hon fortsätter att springa på Wesley (svårt att undvika när de går på samma skola) så det slutar med att hon kysser honom. Och värre ändå, hon gillar det! Wesley blir den distraktion Bianca behöver för att klara av allt det som pågår hemma, de startar ett slags ovänner med förmåner-förhållande. Och det går ju bra, tills allt går väldigt fel! För plötsligt inser ju Bianca att Wesley kanske inte är så fel ändå, skräckslaget inser hon att hon håller på att falla för skolans tjejtjusare nummer ett...

The Duff borde vara ett klassiskt exempel på tidsfördriv, chick lit för tonåringar. En flyter igenom det och det lämnar inte så många spår i efterhand. Det var vad jag egentligen förväntade mig. Men Kody Keplingers roman är mycket mer än så. För det första var den betydligt mörkare än vad jag hade förväntat mig. Biancas hemmiljö framstod i det första som fin men det ruvar mycket i mörkret och det går väldigt snabbt utför. Jag förstår verkligen att hon vill fly sin verklighet för ett tag. En snygg kille som hon kan munhuggas med låter ju som en utmärkt distraktion!

Bianca är en cool tjej med skinn på nästan. Jag gillar hennes sätt att våga käfta emot, att inte nöja sig med att bara ta emot skit. Samtidigt är hon som vilken tonårstjej som helst. Osäker innerst inne, men många tankar om sig själv och sin omgivning. Hon har verkligen underbara kompisar, men ibland är det svårt att lita även på de bästa av vänner. Wesley är ett fint komplement till Bianca. Jag störde mig verkligen å det grövsta på hans sätt i bokens inledning men jag tycker nog att han är den som växer allra mest i boken och det visar ju sig ganska snart att inte heller han har det särskilt lätt. Scenerna med de två tillsammans är helt klart bokens bästa!

Kody Keplinger blev verkligen ett trevligt möte! Jag hade inte läst något av henne tidigare men jag är helt klart sugen på mer! Hennes språk var enkelt men genialt och boken var extremt lättläst och svår att slita sig från på samma gång. Jag började läsa när tåget lämnade Stockholm central och när jag var framme i Lund hade jag läst ut boken. Ibland har det helt klart sina fördelar att åka tåg själv en längre sträcka!

Boken har för övrigt precis kommit ut som film. Jag är väldigt nyfiken på att se den, men av det jag sett i trailern och läst i recensioner skiljer filmen sig en hel del från boken. Den ser till exempel inte riktigt lika mörk ut utan fokuserar mer på humorbiten.*  För trots mörkret är The Duff rolig. Det finns mycket att le åt och jag tror just att det är kombinationen mörker och humor som gör att jag uppskattar Keplingers berättarteknik så mycket. Det blir en så bra mix.

Har du inte läst boken kan jag definitivt rekommendera den!

Titel: The Duff: Designated Ugly Fat Friend

Författare: Kody Keplinger
Förlag: Hodder Children's Books
Utgiven: 2010-07

Sidor: 352

Adlibris | Bokus

*okej, en liten uppdatering ett par timmar senare. Filmen skiljer sig otroligt mycket från boken, kände knappt igen handlingen men det var ändå en bra film såklart! Men föredrar boken 100 gånger om.

Ann Aguirre - Enklav

Det första som slår mig när jag börjar läsa Enklav är att det måste vara en översättares mardröm. Jag tänker då främst på namnen på personerna i boken. Huvudpersonen får namnet Spadertvå (Deuce), hennes jägarpartner heter Tålig (Fade). Det finns också personer med namn som Sten, Fingerborg, Vindsnurra och Twist. Namn som uppkommit efter det föremål som personens blod träffar först på deras namngivningsdag. Jag tycker de översatta namnen funkar men nu är det svårt att hänga med i fortsättningen på engelska som jag inte kunde låta bli att kasta mig över direkt. Jag hade nämligen turen att kunna bege mig till Science Fiction Bokhandeln dagen efter det att jag läst ut Enklav...

Märkliga namn och namngivningsdagar. Vad är det här för underlig bok, undrar ni kanske nu? Jo, Enklav är första delen i en trilogi som fått namnet Razorland. Huvudpersonen heter som sagt Spadertvå. Spadertvå lever i en underjordisk enklav tillsammans med sina vänner och artfränder. Utanför befästningarna till enklaven härjar missfoster, muttar som en gång haft mänskliga drag men som nu har klor istället för naglar, rakbladsvassa tänder och som sprider en luft av ruttnat, smittat kött. Inne i befästningen är medborgarna indelade i tre grupper, avlare,byggare och jägare/jägarinnor. Tre roller som är nödvändiga för enklavens överlevnad. Fast här nere under jord lever en inte länge. Enklavens äldste har knappt fyllt 25 och han är sliten och härjad...

Spadertvå blir en jägarinna och skickas utanför befästningarna för att hämta kött. Hennes parter är Tålig, en lite äldre kille som ses som en utböling, han är inte född i enklaven utan han är häpnadsväckande nog född ovan jord! Tyvärr får inte Spadertvå njuta av stoltheten över att vara jägarinna särskilt länge. Vissa upptäckter leder till att hon och Tålig blir förvisade från enklaven för all framtid - enda sättet att överleva är att bege sig ovan jord. Men hur ska flickan från mörkret lära sig att överleva i det fria ovan jord?

Wow vilken häftig värld Ann Aguirre målar upp. Någonting har hänt på jorden. Något har alltså fått ett gäng människor att lämna ytan och flytta ner i katakomberna under jord, på beskrivningarna låter det som att det är ett utökat tunnelbanesystem. Vissa vagnar finns kvar, finns där som sätt att söka skydd när missfostren kommer för nära. Världen tycks ha fått någon smitta, för missfostren verkar en gång ha varit människor. Enklaverna under jord överlever genom att jaga (samtliga djur kallas Kött), äta svamp och enstaka gånger fisk). Att skaffa barn planeras - men bara de som har rätt egenskaper blir avlare. Andra får inte ha någon närhetstörst, verkar det som. Spadertvå är inte van vid att andra människor rör henne. Lite obehagligt måste jag säga. Eftersom levnadsåldern är typ 20-25 år är det ingen som vet riktigt vilka deras föräldrar var. Det är ett galet strikt samhälle, gör du minsta lilla fel - fel i de äldstes ögon och fel kan vara att du pratar om sådant de inte vill ska spridas - då är du körd. Du utvisas vilket i stort sett är lika med döden om du inte har galet med tur och dessutom vågar bege dig uppåt. Upp till den där platsen som du bara har hört ryktas om och där där det kanske finns betydligt farligare saker att oroa dig för än ett stort antal muttar med rakbladsvassa tänder.

Det går inte att inte låta sig uppslukas av Spadertvås liv och upptäckter. Det är svårt att föreställa sig hur en skulle reagera om en levt hela sitt liv i mörker och för första gången får se solen gå upp men jag köper Aguirres beskrivning helhjärtat. Spadertvå är på samma gång otroligt naiv och en stark och modig jägarinna. Hon är bara femton år men i deras underjordiska värld är hon vuxen. Tålig är också en otroligt spännande karaktär. Han är född ovan jord och har upplevt hur det är att ha en pappa. Att därefter tvingas ner i underjorden och lära sig leva efter deras regler kan inte ha varit lätt - framför allt inte när alla ständigt är misstänksamma mot en. Jag tycker mycket om dialogen mellan dessa två. Tålig är just tålmodig med Spadertvå, samtidigt som det finns en kemi dem emellan som är väldigt spännande. För Enklav är ingen kärlekshistoria (uppfriskande nog). Det finns vissa antydningar till triangeldrama i bokens slut som gör mig orolig men jag hoppas att det ordnar upp sig i nästa del i serien.

Jag hade inte förväntat mig att falla så kraftigt för den här boken. Märkligt kanske eftersom jag i stort sett bara har läst positiva recensioner om den. Jag blev därför överraskad över hur fort jag uppslukades i bokens värld och jag läste ut den på bara några timmar. Otroligt uppfriskande med en sådan bok mellan varven! Jag kunde som sagt inte vänta på att få läsa fortsättningarna på svenska så nu är Outpost och Horde i min ägo. När jag nu har klarat av månadens måste-läsning kommer jag genast att kasta mig över nästa del i serien!

Titel: Enklav
Författare: Ann Aguirre
Förlag: Modernista
Utgiven: 2015-04
Serie: Razorland #1
Sidor: 247
Adlibris | Bokus