Diana Gabaldon - Slända i bärnsten

Varning! Läs inte den här recensionen om du inte har läst Främlingen!

Iverness 1968

Claire och hennes dotter Brianna söker i bokens inledning upp Roger Wakefield (kyrkohederns son som nämns redan i Främlingen). 20 år har gått sedan Claire kom tillbaka genom stenarna. Nu är det dags för Brianna att få reda på sin riktiga bakgrund. Om det är svårt att förstå att ens pappa var en politisk vilde tillika skotte från 1700-talet? Jo, det kan man väl säga. Claire måste berätta allt från början.

Tillbaka till Le Havre 1744 med andra ord, till det som hände efter det att Främlingen slutade. Genom att berätta kan kanske Claire även få reda på vad som hände med Jamie och hans män.

Slända i bärnsten är spännande och precis lika välskriven som Främlingen men jag väntar hela tiden på att något mer ska hända. Inte för att det inte händer något, här kan man snacka om att det är actionspäckat. Jamie och/eller Claire verkar vara mästare på att hamna i trubbel, HELA TIDEN! Det jag sitter som på nålar och vill ha svar på är om Claire och Jamie kommer återse varandra?! Cliffhangern i bokens inledning, den att Claire är tillbaka i modern tid, ger verkligen min nyfikenhet rejält med näring.

Ok vad spännande den här serien är. Den är även intressant ur ett historiskt perspektiv, då den berättar historien om hur det kan ha gått till när Bonnie Prince Charlie försökte ta tillbaka makten över Skottland. Kampen mellan jakobiter och engelsmännen är inte direkt en kamp jag varit bekant med sen tidigare. Spänning, historia, kärlek och hat - vad mer kan en egentligen begära av en bok?

Denna nummer två i serien nådde måhända inte helt upp till samma nivå som Främlingen men den var ändå riktigt, riktigt bra och jag kunde för mitt liv inte släppa taget om boken eller handlingen. Jag levde och andades Gabaldon från bokens första till sista sida och jag kastade mig över bok tre, Sjöfararna, så fort jag hade läst ut den här. Om inte det är ett bra betyg så vet jag inte vad jag ska skriva.

Titel: Slända i bärnsten

Författare: Diana Gabaldon

Förlag: Bra böcker

Serie: Outlander #2

Sidor: 788

Nyutgivningen i storpocket: Adlibris | Bokus

Diana Gabaldon - Främlingen

Det finns många anledningar till min ganska höga frånvaro här på bloggen. Mycket på jobbet, mycket på fritiden, skid-VM inte minst. Men sen finns det en anledning som är starkare än alla andra, nämligen Claire och Jamie.

Sent ska syndaren vakna men nu har även jag drabbats av Diana Gabaldon. Jag har nog befunnit mig mer i 1700-talets Skottland än vad jag varit 2010-talets Sverige den senaste veckan. Det sista jag tänker på varje kväll är hur det ska gå för Jamie och Claire och det är det första jag tänker på när jag vaknar. Det var väldigt länge sedan jag blev så uppslukad av en bokserie. 

Min historie-älskande sambo ser på mig med stora chockade ögon och menar på att det här är en syn han aldrig trodde han skulle få se. Mig, försjunken i en TJOCK historisk roman, inte min ordinarie genre direkt. Men det här är riktigt riktigt bra. Sjuksköterskan Claire är på en andra honey moon i Skottland med sin man Frank, efter att ha varit skilda åt av andra världskriget de senaste åren. De behöver lära känna varann igen efter tiden isär. Utanför byn där de bor ligger det en stenformation som ryktas ha magiska krafter. Och nog är de magiska alltid för när Claire beger sig dit själv för att plocka örter råkar hon komma åt en sten och plötsligt befinner hon sig i 1740-talets Skottland.

Det är stora kontraster mellan århundradena och mycket har hunnit hända med utvecklingen på 200 år, inte konstigt att Claire väcker uppmärksamhet i sin nya tid. Framför allt hos männen, inte alla uppskattar hennes rättframhet. Men det finns undantag. Där finns till exempel Jamie, den unge rödhårige skotten. Stor crush på honom! Jag har läst flera recensioner där recensenten anmärker på bokens sexscener och att våldtäkter romantiseras. Visst, jag kan förstå det men samtidigt är det tänkt att vara en annan tidsålder, jag tror inte att kvinnosynen var särdeles okej på 1700-talet direkt så frågan är om det kunnat skildras helt annorlunda. Men som sagt, visst reagerar även jag på detta.

Något jag verkligen tycker om är kemin mellan Jamie och Claire, den lyser verkligen upp från boksidorna. Det finns något som ligger och pockar där som gör att jag inte kan slita mig från boken. Att jag är inne på bok tre i serien just nu, en dryg vecka efter det att jag började med första boken säger nog en hel del. Jag vill bara ha mer och det händer inte jätteofta i min läsning. Jag var tvungen att fråga min kära vapendragare när det kommer till läsning när beroendet av serien avtar och fick svaret att det gör det inte så det är väl bara att kavla upp ärmarna och fortsätta läsa. Det här är helt klart en ny favoritserie!

Gud så smidigt det är med Storytel förresten. Började med att lyssna på ljudboken när jag åkte buss, men sen var det hur smidigt som helst att hoppa över till textboken och tillbaka igen när jag kände för det. Programmet kände helt enkelt av vart i texten jag befann mig och därifrån gick det att fortsätta läsa i valt format utan krångel. Så skulle jag vilja läsa alla sorters böcker, supersmidigt så stor tumme upp för den idén!

Titel: Främlingen
Författare: Diana Gabaldon
Förlag: Bookmark Förlag
Utgiven: 2014-08 (1993)
Serie: Outlander #1
Sidor: 735
Adlibris | Bokus

Brännmärkt eller psykologiskt trovärdiga böcker

I torsdags var det åter dags för den ena av mina bokcirklar att träffas för att diskutera senaste månadens bok. Den här gången hade vi läst Catharina Ingelman Sundbergs Brännmärkt som är första delen i en trilogi om borgarhustrun Anne och utspelar sig i Stockholm under slutet av 1300-talet. Inte direkt en genre jag brukar läsa böcker från så det var ett kul och intressant val. 

Bännmärkt visade sig vara en snabbläst berättelse med fint flyt, jag plöjde igenom den på ett par kvällar. Det var något jag inte hade räknat med så ett plus i kanten där. Det här är en berättelse om Stockholm på 1300-talet då Hansan var stark och det var en maktkamp mellan tyskar, danskar och svenska borgare i staden. Anne är en borgarhustru, gift med tyske Claus och på väg hem till Stockholm efter att ha bott i Lübeck större delen av sitt liv. Fartyget de reser med förliser dock strax utanför Stockholm och gravida Anne är den enda överlevaren. En tuff tid väntar för henne. Inledningen är verkligen jättespännande och jag som läsare kastas direkt in i handlingen. Det är så mycket jag inte kände till om 1300-talets Sverige att boken funkar som en historielektion för mig, många gånger var jag tvungen att avbryta min läsning för att fråga min historiker till sambo om det verkligen stämmer. Bra att bo tillsammans med en levande historiebok! :)

Boken är som sagt väldigt lättläst, det känns stundom som en Harlequin-roman. Inget illa ment med det men handlingen blir lite väl tunn. Nästan alla i bokcirkeln saknade lite djup i historien, vi vill veta mer om tiden boken utspelar sig i. Vi vill frossa mer i vilken mat de åt, vilka kläder de hade på sig, hur de bodde. Det är svårt att fullt ut förstå vad det är Ingelman Sundberg vill säga med sin roman. Är det kärlekshistorierna som är fokus, eller de historiska händelser som den skildrar. Är det kanske bara en berättelse om hur det var att vara kvinna i slutet av 1300-talet? Ja, det är frågan det.

En av de stora frågorna vi fastnade i var om en bok behöver vara psykologiskt trovärdig för att vara bra. Vissa i gruppen menade nämligen på att en av anledningarna till att de inte köpte bokens handling var att den inte var trovärdig. De trodde inte på att Anne i bokens inledning, efter att ha funnit en begravd man med avskuren hals, skulle klä av sig och gå och lägga sig i stugan tillsammans med det fiskarpar som är de enda som bor på ön Anne befinner sig på. Inte heller skulle Anne nöja sig med att fråga sig "Vad är det jag gett mig in på?" när hon sitter och åderlåter sig i en badstuga och det gör djävulskt ont. Och visst, jag kan köpa att det kanske inte är så trovärdigt när vi i efterhand pratar om det men det spelar ingen roll för mig. Jag kan också tänka att visst, jag skulle kanske inte gå och lägga mig efter en sådan upptäckt men Anne är i en väldigt utsatt situation. Det skulle väcka mer uppmärksamhet om hon inte betedde sig "normalt". Dessutom var hon rätt svag efter förlisningen, så hon kanske helt enkelt inte kunde hålla sig vaken. 

Jag går in i läsningen med hull och hår och när jag är i bokens värld är det jag läser trovärdigt, just för att det är i den världen jag befinner mig. Jag kan inte sitta och fundera på hur psykologiskt trovärdigt allt är när jag läser för då skulle jag aldrig komma igenom någon bok alls. Det behöver liksom inte vara trovärdigt för att vara en bra berättelse, det är ju en uppdiktad berättelse. Är det däremot en dåligt skriven bok, med många språkliga brister, skulle det förmodligen ge en kedjeeffekt där jag även stör mig på handling och om jag kan köpa händelseföljd eller tankegångar.

Det är en svår fråga och vi var inte ense om svaret på den. Vad tycker ni? Måste en bok vara psykologiskt trovärdig för att ni ska köpa historien?

Titel: Brännmärkt

Författare: Catharina Ingelman Sundberg

Förlag: Månpocket

Utgiven: 2007-06

Serie: Anne Persdotter #1

Sidor: 321

Adlibris | Bokus