Klassiker går sällan hem hos mig och därför undviker jag dem gärna. Ibland känner jag ändå att vissa böcker borde läsas. Då är det tur att man håller i en bokcirkel på jobbet där man kan välja att traggla gamla klassiker tillsammans med cirkeldeltagarna och på så sätt "tvinga" sig själv att läsa böcker som annars tar emot lite för mycket. Kallocain föll offer för ett sådant beslut.
Kallocain är skriven i dagboksform, berättad av huvudkaraktären Leo Kall, vetenskapsman i Världsstaten. Han är kemist och har tagit fram en drog som vid injektion får personen att helt släppa alla hämningar och berätta vad den innerst inne tycker, tänker och känner. Ett serum Leo uppkallar efter sig själv och därför döper till Kallocain. Redan inledningsvis framkommer det att Leo sitter fånge, men var och varför får vi långsamt ta del av i denna mörka dystopiska skildring.
Världsstaten är ett samhälle där den enskilda individen bara är ett kugghjul i det stora maskineriet, helt utan egen vilja. Överallt är individerna övervakade och i hemmet finns så kallade polisöron som lyssnar av alla konversationer. På plats under familjernas middagar finns också hembiträden som ska iaktta och rapportera konstigt beteende. Barnen skickas till uppfostringsläger från det att de är sju år för att bli "goda medsoldater". Det hela påminner starkt om det jag läst om Sovjetunionen och Tyskland innan och under andra världskriget där staten utövar den totala makten över befolkningen. Karin Boye måste ha influerats en hel del av det besök hon gjorde i Sovjet 1928 (som det går att läsa i min upplagas utförliga förord skrivet av Helge Gullberg.
Något jag inte kände till som jag lärde mig nu när jag skulle recensera boken är att Kallocain faktiskt har en undertitel: roman från 2000-talet. En intressant upptäckt eftersom vi medan vi cirklade boken kunde dra flera liknelser med hur världen faktiskt ser ut idag. Bokens "Frivilliga offertjänsten" skiljer sig till exempel inte så mycket från dagens självmordsbombare, människor som offrar sig för samhällets "bästa".
Kallocain är intressant läsning, om jag tänker på synen på samhället. Att den enskilde individen bara är till för att det stora samhället ska rulla på. Att de inte ifrågasätter ordningen mer är för mig en gåta. Att mödrarna accepterar att baren enbart är deras egna i några ynka år innan de ska tjäna staten som goda medsoldater. Skrivsättet och världsbilden påminner mig faktiskt en hel del om Fahrenheit 451 som jag läste i våras. Förmodligen har de båda författarna formats av tiden de då levde i, Karin Boye mitt under andra världskriget, Ray Bradbury av tiden efter kriget.
Karin Boyes språk är förvånansvärt modernt för en bok skriven för nästan 75 år sedan. Det känns varken gammalmodigt eller styltigt. Jag tycker däremot inte om de monologer som Kalls testpersoner för under påverkan av kallocainet. Jag förstår att de tappar alla spärrar och därför pratar på i en enda ström av ord men jag tappar fokuset och börjar skumma texten, något fler av bokcirkeldeltagarna också kände av. Kanske är det här en bok som tjänar på att lyssnas på? Jag förstod det som att bland annat Leif Pagrotsky har gjort en inläsning av den, kanske kan vara något?
Boken är spännande och det är en intressant skildring av en värld totalt olik vår egen men ändå så lik på sina ställen. Det är dock någon som gör att jag inte fängslas helt av boken och det tog sin lilla tid att läsa ut den. De sista 50 sidorna satt jag faktiskt och läste timmen innan bokcirkeln skulle börja. Den växte dock av att diskuteras och analyserar, så ett pluspoäng för det!
Titel: Kallocain
Författare: Karin Boye
Förlag: Almqvist&Wiksell
Utgiven: mitt ex 1991 (1940)
Sidor: 201
