Mhairi McFarlane - Det är inte jag, det är du

Åh, som jag längtade efter att Det är inte jag, det är du skulle komma ut på svenska. Visst hade jag kunant läsa den på engelska, jag läste ju trots allt och uppskattade You had me at hello på originalspråk men med den här hösten med extrem lässvacka och trötthet i bagaget kändes en bok på engelska mig övermäktig. Så det blev till att vänta, och vänta. För inte nog med att den aldrig ville komma ut, BTJ var dessutom oändligt långsamma med leveransen av boken till bibblan, och jag hade ju faktiskt lämnat inköpsförslag på boken dit. Japp, det får man göra även som bibliotekarie :)

I Det är inte jag, det är du bestämmer Delia sig för att fria till sin sambo sedan flera år, Paul. Det är deras tioårsdag och hon tycker det är dags för förändring. Han säger ja. Med mycket tvekan. Sen dröjer det inte lång stund innan det kommer fram att Paul har varit otrogen… Där och då tar livet en helt annan vändning för Delia och det involverar flytt till London, jakten på ett internettrol, en mystisk arbetsgivare och en mycket irriterande (och snygg) journalist.  Ett helt perfekt upplägg för en underbar Mhairi-roman med andra ord. Och jag gillar det där. Mycket till och med!

Det är inte jag, det är du är den optimala boken när läslågan står på minus 200 och tröttheten är total. En glömmer nämligen helt bort det när en börjar läsa och vips har det gått fyra timmar och boken är utläst. Boken innehåller vänskap, kärlek men framför allt en rejäl dos humor och det är just det jag tycker så mycket om med Mhairi McFarlane. 

Mhairi lyckas också att överraska mig med bokens handling. Ett tag trodde jag mig vara helt på det klara med vad som skulle hända [spoiler: att Delia skulle få ihop det med nättrollet Joe] men så tog handlingen en helt annan vändning. Igen. Jag uppskattar när allt inte är som jag förväntar mig!

När det kommer till Mhairi McFarlane har jag bara en sak satt skriva egentligen, läs hennes böcker!

Titel: Det är inte jag, det är du

Författare: Mhairi McFarlane

Förlag: Harper Collins

Utgiven: 2015-11

Sidor: 415 s

Adlibris | Bokus

Belinda Jones - The Travelling Tea Shop

Vissa böcker säljer helt klart in sig helt och hållet via sina omslag. Det här var definitivt en sån bok!

Om boken:

A delectable tale of love, friendship and cake...

Laurie loves a challenge. Especially if it involves tea-time and travel. So when British baking treasure Pamela Lambert-Leigh needs a guide on a research trip for her new cookbook, she jumps at the chance. 

The brief: Laurie and Pamela - along with Pamela's sassy mother and stroppy daughter - will board a vintage London bus for a deliciously unusual tour of the USA's East Coast, cruising from New York to Vermont. 

Their mission: To trade recipes for home-grown classics like Victoria Sponge and Battenburg for American favourites like Red Velvet Cake and Whoopie Pie. 

All the women have their secrets and heartaches to heal. As well cupcakes galore, there's also the chance for romance...

But will making Whoopie lead to love?

Jag tycker:
Jag kunde inte motstå bokens omslag och dess beskrivning om engelska och amerikanska bakverk men det var själva storyn bakom som gjorde att jag slukade den när jag läste (även om jag hade ett konstant sötsug HELA boken igenom.

Belinda Jones har här skrivit en typiskt trevlig bok med många motgångar under resans gång men med det lyckliga slut som jag ändå någonstans var ute efter. Jag fick ett sug att resa till New England för att uppleva USAs östkust, att åka röd Londonbuss och som sagt efter att baka kakor. Kanske var det här inget litterärt mästerverk men det var definitivt trevlig läsning för stunden!

Titel: The Travelling Tea Shop
Författare: Belinda Jones
Förlag: Hodder
Utgiven: 2014-05
Sidor: 316
Adlibris | Bokus

April Lindner - Love, Lucy

Så här är det, jag älskar staden Florens. Det var kärlek vid första ögonblicket och sedan dess drömmer jag ständigt om att få resa tillbaka. Det är en sån där kärlek som dessutom får mig att göra spontana saker som att köpa böcker enbart för att de utspelar sig i staden i fråga. Som Love, Lucy som kom ut i januari i år.

Lucy backpackar genom Europa innan det är dags att börja college. Hon har bytt sin framtid mot en sista sommar i frihet. Inte hade hon väntat sig att falla så för stämningen och de små gränderna i Florens. Eller för Jesse, killen med gitarren...

Det tog inte många sidor innan jag var tillbaka på Florens gator, April Lindner har verkligen fångat stadens stämning. Att dessutom ha med en gatumusikant, det fick mig såld. Ett av de finaste minnena jag har från Florens är en underbar kvällspromenad där vi hamnade vid en klassisk tvärflöjtskonsert vid Uffizierna, mitt i det gamla centrumet. Musiken, stämningen, miljön - det är en av de mest oförglömliga kvällarna i mitt liv! Bara att boken förde mig tillbaka det hade kunnat räcka.

Men bara det gör ju ingen bok och den här har många djup och bottnar. Att hitta sig själv och våga stå upp för det, att våga trotsa förbud, ta risker - och fånga möjligheter. Lite kärlek så klart, lite collegemiljöer och teater. Visst finns det scener jag bara suckar åt och en del är lite väl stereotypa men i det stora hela var Love, Lucy en njutning att läsa, en slurp-bok när jag behövde det som mest i slutet av sommaren!

Hur många gånger jag googlade flygbiljetter till Florens under läsningens gång? Otaliga!

Titel: Love, Lucy
Författare: April Lindner
Förlag: Poppy
Utgiven: 2015-01
Sidor: 290
Adlibris | Bokus

Camilla Davidsson - Pensionatet vid världens ände

OBS! Detta är en del i en serie. Spoliers från tidigare bok förekommer!

Jag tyckte om Under vintergatans alla stjärnor när jag läste den förra sommaren, även om det fanns vissa bitar jag störde mig på då. Samtidigt är det en bok som legat kvar i mina tankar många gånger, så kanske var jag lite för snål med mitt betyg. Klart är i alla fall att Pensionatet vid världens ände var en av mig välkommen och omtyckt uppföljare.

I första delen av serien ger sig Emma iväg och vandrar den tusenåriga pilgrimsleden Camino de Santiago de Compostela i Spanien. Hon var sönderstressad, utbränd, och känslorna var i totalt kaos. Men längs leden kände hon att hon hittade sig själv. Det är dock först när hon kommer hem från sin vandring som resan börjar på riktigt. Resan som kallas livet. Nog för att Emma under vandringen fick en paus från det ständige strulet med den snygge Eric, från jobbstressen och utbrändheten men hemma i den lilla ettan i Stockholm är det inte lika lätt att fly. Snart är hon tillbaka i jobb-hets, kärlekstrassel och panik. Så får hon ett erbjudande om en vistelse på det karga Fårö.

Jag tyckte oväntat mycket om att åter få stifta bekantskap med Emma igen. Hon är på något sätt lätt att ta till sig. Sen blir jag ständigt irriterad på henne för att hon aldrig tycks lära sig av sina misstag. Går tillbaka till samma slags jobbstress igen, kan inte säga nej. Hon dras åter igen ner i en ond spiral och det gör just ont att läsa om detta. Samtidigt är det en otroligt välskriven skildring av en ung kvinna mitt i karriären som gör det alla andra förväntar sig av henne, emot hennes eget bästa. Sådana unga kvinnor tror jag tyvärr att det finns ganska många av i verkligheten.

Jag har aldrig varit på Fårö. Inte heller på Sandhamn som också figurerar en hel del i boken. Däremot får Camilla Davidsson fina miljöbeskrivningar mig otroligt sugen på att besöka dessa två platser! Kanske hade jag förväntat mig att större delen skulle utspela sig på just Fårö, i och med bokens beskrivning, och titel, men jag suger i mig det jag får i alla fall. De långa stränderna, den lilla gäststugan, pensionatet med den otroligt coola gamla damen som sköter det. Jag gillar verkligen det här.

Pensionatet vid världens ände är en fin roman och jag gillar att få fortsätta följa Emma, hon börjar kännas som en vän. Kanske går det lite för snabbt i handlingarna i slutet, jag hade gärna sett mer fokus på relationerna där och kanske lite mindre på karriären som ältas trätt mycket i bokens inledning, men i det stora så tycker jag att det här är en klar utveckling från Camilla Davidssons debut förra året som jag ändå tyckte mycket om. Jag ser med spänning emot nästa del i serien. Jag vill veta hur det går för stackars Emma!

Titel: Pensionatet vid världens ände
Författare: Camilla Davidsson
Förlag: Bladh by Bladh
Utgiven: 2015-08
Serie: Under vintergatans alla stjärnor #2
Sidor: 327
Adlibris | Bokus

Katie Cotugno - 99 days

I 99 dagar måste Molly återvända till sin hemstad innan hon kan lämna den igen för college. I 99 dagar måste hon stå ut med att få sitt hus äggat, höra hårda ord och få onda blickar mot sig. I 99 dagar måste hon återigen på nära håll röra sig bland de människor hon sårade djupt, och som hon lämnade bakom sig när hon bara packade en väska och drog iväg till ett internat på en high school på andra sidan landet. 99 dagar, en sommar, och tusen anledningar till att vilja försvinna från jordens yta.

Molly gjorde ett grovt misstag när hon efter ett bråk med sin pojkvän Patrick fick ihop det med hans bror Gabe. Ett misstag vars proportioner blev enorma när hennes mamma författaren använde hennes upplevelse som inspiration till sin nya och nu bästsäljande roman. Molly hade chansen att fly till en skola långt borta men nu är det sommar och hon måste tillbringa den hemma i sin hemstad, med mamman hon inte längre kan kommunicera med och där allt och alla påminner henne om vad hon gjorde och att hon inte längre är välkommen. Alla utan Gabe som faktiskt verkar glad över att se henne.

Katie Cotugno är en ny bekantskap för mig men en väldigt trevlig sådan. Jag gillar sättet boken är uppbyggt på. 99 dagar, där varje kapitel får symbolisera en dag, nedräkningen till Molly kan sticka igen, till college den här gången. Vissa kapitel/dagar är långa och händelserika, andra består av enbart några rader. Och så ser ju dagarna i våra liv ut, vissa dagar känns som en evighet, andra händer verkligen ingenting alls. Katie har dessutom ett härligt språk med fina nyanser och skriver gripande så att jag tar karaktärerna till mig.

Det negativa då? Jag blir lite less på de ständiga kärlekstrianglarna, jag har skrivit det innan och kan skriva det igen. När de båda killarna i det här fallet dessutom är bröder blir det hela lite extra konstigt. Jag förstår helt enkelt inte hur Molly tänker. Eller hur grabbarna låter samhället lägga all skuld på Molly och inget på Gabe. Och där är återigen något bra för Katie Cotugno har tagit till vara på och lyfter fram väldigt tydligt det sjuka i att det oftast blir tjejen som är syndabocken. Ligger en tjej runt är hon direkt en hora, en kille har större friheter där. Hela stans tonåringar vänder sig mot Molly men Gabe som ändå har minst lika stor del i det hela kommer väldigt obemärkt undan.

Omslaget slutligen är lite konstigt och mystiskt – det ser ut som personerna har fyra ben var. Märkligt ihopklippt kan jag tycka, det hade kunnat göras mycket bättre!

Titel: 99 days

Författare: Katie Cotugno

Förlag: Balzer + Bray

Utgiven: 2015-04
Sidor: 372 sidor
Adlibris | Bokus

Shannon Hale - The Storybook of Legends

Shannon Hale gillar sagor. Så mycket förstod jag när jag läste The Goose Girl som är en retelling på en av bröderna Grimms mer okända sagor, Gåsflickan. Men i The Storybook of Legends blir det än mer tydligt. Här trängs sagokaraktärer med varandra, eller snarare, de klassiska sagokaraktärernas barn. På Ever After High går nämligen barnen till Snövit, Grodprinsen, den galne hattmakaren och Skönheten och Odjuret, för att bara nämna några. De går där för att lära sig sitt öde, som är att återuppleva föräldrarnas liv. Detta för att sagorna om dem ska fortsätta att berättas. 

Men vad händer om den onda häxan inte alls vill vara ond? Raven Queen, dotter till the Evil Queen är inte alls särskilt sugen på att bli ond. Hon vill inte följa i moderns fotspår för att försöka ta ihjäl Snow White (Snövit) eller Apple White som dottern heter. Hon bestämmer sig för att inte skriva under sitt öde i The Storybook of Legends och det startar en hel radda med händelser. På Apple Whites sida, med förhoppning om att få sina lyckliga i alla sina dagar står de kungliga och med sig får Raven rebellerna som också ifrågasätter varför de måste leva upp till föräldrarnas öde, om och om igen.

Det blir smått galet, det här med att bokens karaktärer är en skön blandning av alla de karaktärer en hörde sagor om som liten. Snövit och den onda häxan, häxan i Hans och Greta, prinsar och prinsessor, galna hattmakare och kortspelsdrottningar. Att deras avkommor går i samma skola för att lära sig sitt öde. Och vad händer egentligen om man inte vill leva upp till det som sägs vara ens öde. Om en vill ha rätt att själv bestämma över sitt eget liv. Roliga tankar, och en kul bok att läsa. Visst blir det lite barnsligt mellan varven, det är trots allt en bok för mellanåldern, men jag tycker ändå att det funkar väldigt bra. Jag kan mina sagor och jag ler igenkännande när det kommer till kommentarer och händelser. De kungliga får till exempel lära sig att rädda sig ur höga glastorn, att sova trots en ärta under de många madrasserna, att rädda prinsessor i nöd. Häxorna får lära sig att skratta elakt och kasta onda trollformler. Men hur lär en sig egentligen att bli ond? Spännande tankar!

Det här är kanske inte högkvalitativ litteratur men måste allt alltid vara det? Kan det inte få vara lite nördigt och flummigt ibland? Berättelser som spelar an mot klassiska sådana, som lyfter fram vårt kulturarv och faktiskt till och med förlöjligar det som är ganska märkligt i sagorna men utan att för den del vara negativ utan snarare roligt. Som till exempel jägaren som räddar Snövit i skogen och Rödluvan från vargen. Hans son är ständigt beredd att hjälpa till och varje gång han flexar musklerna hörs en trumpetfanfar lite out of no where så där. Jag kan se det framför mig. Törnrosas dotter som precis var som helst kan falla i sömn är också en kul personlighet. Jag kan fortsätta men jag tror ni förstår vart jag vill komma. Det här är helt enkelt rolig läsning för alla som gillar klassiska sagor men med en modern twist.

Boken är dessutom en fröjd att titta på, bara en sån sak. Ett omslag som bär drag av en klassisk saga med förgyllda hörn och ett nyckelhål i mitten och med rosalila bård på samtliga sidor. Nu försöker jag inbilla mig själv att jag inte gillar rosa men det börjar bli en övergående fas och rosa börjar till och med, till min gigantiska förvåning, flytta in i min garderob. Och den här hade gärna fått bo i min bokhylla! Nu får den göra låntagare glada på biblioteket istället :)

Jag hade aldrig hört talas om Ever After High innan jag läste en annan bok av Shannon Hale och ville få tag på mer i samma stil. Tydligen finns bokserien även som tv-serie i stil med Monsters High, det finns dockor och en hel massa tillbehör. Väldigt amerikanskt med andra ord!

Titel: The Storybook of Legends

Författare: Shannon Hale

Förlag: Little, Brown and Company

Utgiven: 2013-10

Serie: Ever After High #1

Sidor: 304

Boken: Adlibris | Bokus

Boxen: Adlibris | Bokus

Gayle Forman - I was here

Inför sommarn och semestern försöker jag minska ner på bokhögarna hemma och betar mig igenom låneböckerna som blivit liggande alldeles för länge. En av böckerna var I was here av Gayle Forman som hade försvunnit i högarna i flera månader – lite pinsamt, ja! Nu hamnade jag dock i en bokplöjarperiod, tre böcker på två dagar säger det mesta, så plockade upp den och satte igång.

Jag har tidigare läst Om jag stannar och När jag lät dig gå av Forman – både på svenska och engelska faktiskt – och verkligen gillat så jag förstår inte varför jag väntade så länge med den här. Cody’s bästa kompis sedan alltid, Meg, tar livet av sig, utan att ha antytt någonting om att hon mår dåligt, och Cody kan inte förstå varför. De delade ju på allt, hur kunde Meg låta bli att säga någonting om det här? När Megs föräldrar ber Cody att åka och hämta Megs tillhörigheter i hennes studenthem säger hon okej. Väl där ställs allt till sin spets när Cody inser att det är mycket som Meg inte har berättat. Om Ben till exempel, eller de två små kattungarna, eller om innehållet i en krypterad fil på Megs dator... Allt Cody trodde att hon visste om Meg är plötsligt satt ur spel.

Jag var bekant med att Forman gärna skriver lite mörka böcker. Temat i Om jag stannar handlar trots allt om en tjej vars hela familj dör i en trafikolycka och hon själv svävar mellan liv och död där hennes val handlar om att stanna kvar eller ge efter av smärtan. I Formans nya bok är det självmord som står i fokus. Vi får inte följa den som tar livet av sig utan de som stannar kvar och det är väldigt uppriktigt skrivit. Cody är arg och förbryllad över sin bästa väns självmord och rannsakar sig själv väldigt mycket - kunde hon ha gjort något annorlunda? Och hemligheten hon får reda på, oj, där blev det mörkt på allvar!

Självmord är fortfarande ett relativt outforskat ämne i ungdomsböcker. Visst finns det böcker men förvånansvärt få i en tid där just självmord faktiskt är den vanligast förekommande dödsorsaken bland ungdomar mellan 15 och 26 år. (källa) Därför är I was here ett väldigt välkommet tillskott. Inte enbart för att det passar in i genren utan för att Gayle Forman är så otroligt duktig på att skriva och gestalta verklighetstrogna karaktärer. Hon är dessutom otroligt bra på att bygga upp stämningar. Vissa saker i boken är riktigt geniala och ger lite rysningar i ryggraden. Till exempel när Cody precis i bokens inledning får ett mail från Meg om att hon har tagit livet av sig, skickat med fördröjning - med andra ord skrev hon texten, ställde in tid och datum och tryckte på skicka i god tid innan hon tog livet av sig. Det var alltså ingen ögonblicksidé - det blir jag som läsare insatt i direkt. Alla trådar som Cody följer är också riktigt bra dragna och jag som läsare blir hela tiden förvånad över vart de leder.

Jag gillade verkligen den här boken men det finns ett stort MEN. Bokens kärlekshistoria hade jag nämligen kunnat vara utan. Den är bara märklig och känns krystad, rent av störande. Det hade faktiskt varit trevligt att för en gång skull bara läsa en bok som hanterar vänskap utan att det obligatoriska, struliga kärleksspåret är med. Hellre hade jag sett en fördjupning i vänskapen som fanns mellan Cody och Meg som visade sig ha så otroligt många bottnar. Det handlar till exempel både om den som gav upp och den som tvingas leva med konsekvenserna av detta och deras gemensamma bakgrund. Nu blev det istället fokus på en märklig bihistoria som inte kändes trovärdig för fem öre, något som drar ner boken från absolut toppbetyg.

Modernista som de senaste åren har kommit att bli ett av mitt favoritförlag när det kommer till översatta YA-böcker är så klart snabba på bollen även med I was here. Jag var här som boken kommer att heta på svenska når affärerna lagom till bokmässan i september. Bra tycker jag för den här boken förtjänar en större publik!

Titel: I was here
Författare: Gayle Forman
Förlag: Viking
Utgiven: 2015-01
Sidor: 270
Adlibris | Bokus
svenska: Adlibris | Bokus

Kiera Cass - The Heir

Spoliervarning! Boken ingår i en serie, spoilers från tidigare böcker framkommer.

America och Maxon som var huvudkaraktärerna i The Selection-trilogin gifte sig och fick flera barn. Den äldsta, prinsessan Eadlyn, är den som som står i fokus i den här boken. Landet Illéa håller återigen på att falla sönder och pappa kungen, Maxon, vet att de måste göra något dramatiskt för att rädda landet från undergång. Därför föreslår han att de återigen kör The Selection, med Eadlyn i huvudrollen! Något hon är LÅNGT ifrån exalterad över. Hon kan styra själv, varför skulle hon behöva någon vid sin sida? Men hon har inte så mycket att säga till om egentligen, som prinsessa äger man inte helt rätten över sitt liv verkar det som, och snart rullar kamerorna återigen i det kungliga slottet.

Det är märkligt att en kan störa sig så enormt på en karaktär och ändå verkligen gilla boken. För precis så var det med The Heir. Eadlyn är verkligen en karaktär som jag ogillar rejält. Hon är bortskämd, egoistisk och har väldigt konstiga idéer för sig. Som det där att man inte kan ha ett kärleksliv och styra ett land samtidigt. Att hon som den blivande första kvinnliga regenten någonsin måste visa sig så stark att hon inte kan visa sig svag och ha känslor samtidigt. Jag förstår mig verkligen inte på hennes resonemang och det sätt som hon skjuter människorna omkring sig ifrån sig i rädsla av att misslyckas. 

Att ha en väldigt osympatisk berättarkaraktär är verkligen vågat! Detta till trots så älskar jag verkligen Kiera Cass värld och det var så fint att få återvända dit igen. Det var ju inte särskilt länge sedan jag läste trilogin, vid nyår, så jag hade det mesta i färskt minne. Ett plus för att återigen få träffa många av karaktärerna från The Selection, se vad som hände med den efter slutet av serien (eller det jag trodde var slutet i alla fall). America och Maxin kan inte vara mycket morän 40 år men beskrivs som gamla och slitna, vilket indirekt talar för vilka tuffa år det måste ha varit efter det att The selection tog slut. 

Jag trodde faktiskt att det här var en ensamstående fortsättning på The Selection-trilogin så jag blev lite smått desperat när jag insåg att det slutade mitt i handlingen och att nästa del kommer först nästa vår, hallå! Kiera Cass, tänk på dina stackars läsares mentala hälsa!

Titel: The Heir

Författare: Kiera Cass

Förlag: Harper Collins

Utgiven: 2015-05

Serie: The Selection #4

Sidor: 342

Adlibris Bokus

Kasie West - The distance between us

I förrgår gjorde jag om det igen. Det där lilla misstaget att välja en bok när jag gick och lade mig för att "bara" läsa ett par kapitel innan jag släckte. Jo, men visst. Dömt att misslyckas när man väljer en bok av en författare med den kalibern. Kasie West alltså. Hur tänkte jag?! Jag läste ju hennes andra två böcker på en sittning också! Kvart över ett var boken utläst och jag insåg att jag nog fick skjuta upp jobbstart en timme. Hade varit en zombie efter mindre än 6 timmars sömn! Men det var så värt det ändå!

The distance between us var Kasie West första contemporary efter att ha skrivit den dystopiska och paranormala Pivit Point-serien. Och vilken contemporary-debut sen! Den handlar om sjuttonåriga Caymen och hennes värld. Livet med mamman i den lilla lägenheten ovanför deras lilla dockaffär. Enbart porslinsdockor, att notera. De är fattiga, på gränsen till panka, och Caymen gör sitt bästa för att hjälpa till, om det så innebär att bara gå i skolan på förmiddagarna för att sen gå till jobbet. Hon vet vad livet har framför henne, jobba i och senare ta över butiken. Hon säger det inte till sin mamma men hon tänker vänta med college några år för att kunna hjälpa till. 

Så kliver Xander in genom dörren till butiken. Han är lång, snygg och en av de där snuskigt rika människorna, tillhör med andra ord den andra halvan av invånarna i staden. Är en av dem Caymens mamma har varnat henne för, en sån som inte går att lita på. Men han tycks ju förstå henne som ingen annan! Men sen visar det sig att Caymens mamma nog hade rätt i alla fall...

Det här är en liten pärla på contemporary-himeln. Förstår inte vad det är med mig och Askungen-sagor men jag tycks alltid gilla dem, mycket! 

Jag älskar Caymen (vilket märkligt namn!) och Xanders relation som sakta bygga upp, hur de försöka hjälpa varandra att förstå sig på sina världar och hur de vill att sina framtider ska se ut. Scenen när de testar på att vara gravgrävare är fantastiskt fyndig! Caymen är för övrigt en fantastiskt charmig tjej med sin otroligt sträva humor och satir som ständigt missförstås. Låter lite läskigt dessutom att jobba i en affär full av dockor som tittar på en!

Xander var perfekt tecknad, jag kunde riktigt se det aristokratiskt korrekta framför mig med utseendet och korrektheten. Men pengar är ju inte allt och det visar Kasie West väldigt bra i den här boken. 

Något som fastnade hos mig var att Caymen försökte gilla en annan kille istället för Xander eftersom "han skulle passa henne", fast så funkar det ju inte. Bara för att han kanske skulle "passa" så betyder inte det att känslorna finns där...

Det är något med Kasie Wests språk. Det har jag nämnt tidigare och det är värt att nämna igen. Det är lättläst och nyanserat och fruktansvärt klistrigt, det vill säga, börjar du väl läsa kan du inte slita dig loss från orden! Här stämmer storyn dessutom väl med mitt tycke och smak. Det var ändå en del jag störde mig på i The fill-in boyfriend men så var inte fallet med denna. 

Varför är det inget svenskt förlag som upptäckt Kasie West? Det behövs av sånt här på svenska, Sarah Dessen må vara riktigt bra men det finns ju fler starkt lysande stjärnor på contemporary-himlen! Kasie West skulle funka utmärkt i lånehyllan på bibblan - without doubt! 

Titel: The distance between us

Författare: Kasie West

Förlag: Harper Teen

Utgiven: 2013-07

Sidor: 320

Adlibris | Bokus

Kasie West - The fill-in boyfriend

Oavsett vad vädret säger så borde det vara sommar vid det här laget. När man var liten laddade man ju just nu upp för ett långt härligt sommarlov. Kanske är det den känslan jag strävar efter när jag så här års alltid längtar efter lättlästa, underhållande contemporary, lättsamma men ändå med innebörd.

I The fill-in boyfriend ska Gia äntligen få visa sina kompisar att killen hon pratat om i två månader faktiskt finns på riktigt. Hennes pojkvän Bradley har kommit för att gå på hennes avslutningsbal som hennes sällskap. Istället dumpar han henne på parkeringen. Kris!!! Men i en bil på parkeringen sitter en kille och läser en bok - han måste duga! På ett eller annat sätt övertygar hon killen att han ska följa med på balen och föreställa Bradley. Ett par timmar bara, sen ska hon nog klara av att vinna tillbaka Bradley. Men det är bara det att dagen efter balen är det "fill-in Bradley" hon tänker på, killen som hon inte ens vet vad han heter. Men så möter hon killens syster som är fast bestämd att Gia ska betala tillbaka sin skuld - följa med killen på hans ex-flickväns examen och spela hans nya flickvän...

Kasie West har helt klart blivit en ny favorit i genren. Jag tyckte så mycket om On the fence och The fill-in boyfriend ger mig samma sköna vibbar. Det är ett skönt språk och underbara dialoger. Samtalen mellan karaktärerna känns inte det minsta krystade utan väldigt verklighetstrogna! Karaktärerna i sig med Gia i spetsen är väldigt vältecknade. Jag gillar hur den inledningsvis väldigt ytliga Gia börjar komma på andra tankar och sakta lär sig att se längre än dit näsan räcker. Att hon inser att livet är mer än hur många likes en bild på Instagram eller en tweet får. Killen som spelar hennes pojkvän (nu ska jag inte avslöja några namn här) är också en otroligt skön karaktär, även hans underbara lillasyster! Men tjejen Jules, herregud vad jag störde mig på henne. Hur kan inte Gias kompisar genomskåda hennes spel?!?!

Även om det blir lite väl krystat och tillrättalagt ibland - det typiska YA-gulligullet som jag innerst inne ändå älskar - så finns det så otroligt mycket att gilla med den här boken. Till exempel författarens förslag på anger management - kasta tennisbollar på gamla rostiga bilar. Helt otroligt skön scen som fick mig att skratta högt vid flera tillfällen. 

The fill-in boyfriend tillhör den där kategori böcker där en (jag) läser ut boken på en kväll och liksom inte kan sluta förrän sista sidan är läst. Den skulle garanterat ha platsat även på en dag på stranden men dit känns det väldigt avlägset just nu! 

Och omslaget - så där härligt lockande. Jag kan inte riktigt koppla det till handlingen förvisso - jag saknar något med anknytning till handlingen. Men det är kanske en petitess? Det är ju i alla fall somrigt och härligt!

En nackdel förresten med att läsa många YA med samma tema - ibland får jag tänka stenhårt för att koppla ihop rätt händelser och karaktärer med rätt titel. Är det någon mer än jag som upplever det problemet? Allt flyter liksom ihop inne i mitt inre bibliotek och jag har svårt att reda ut alla trådar. Det skulle bli bra många garnnystan om jag skulle börja försöka!

Titel: The fill-in boyfriend
Författare: Kasie West
Förlag: Harper Teen
Utgiven: 2015-05
Sidor: 352
Adlibris | Bokus

Kody Keplinger - The Duff

Jag har sett det pratas om The Duff på olika bokbloggar i flera år nu, och har varje gång tänkt att nu ska jag se till att läsa den jag också! Men så har jag glömt bort det till nästa gång jag ser den - igen. Med en låååååång TBR-lista händer ju det ganska lätt. Men så hittade jag boken på Netgalley för ett tag sen och tänkte att jag kan ju alltid försöka på ett ex av den - och det fick jag!:)

The Duff utspelar sig på high school. Sjuttonåriga Bianca är kanske inte snyggast i skolan men hennes vänner är lojala, hon kan prata för sig och hon vet vad hon vill. När hon en utekväll får höra att hon är sitt tjejgängs "The Duff" av skolans snygging Wesley Rush och får förklarat att det betyder "designated ugly fat friend" - den utvalt fula feta vännen typ - häller hon sin cola över huvudet på honom och lämnar festen. Men orden hänger kvar, hemma är allting väldigt struligt, och hon fortsätter att springa på Wesley (svårt att undvika när de går på samma skola) så det slutar med att hon kysser honom. Och värre ändå, hon gillar det! Wesley blir den distraktion Bianca behöver för att klara av allt det som pågår hemma, de startar ett slags ovänner med förmåner-förhållande. Och det går ju bra, tills allt går väldigt fel! För plötsligt inser ju Bianca att Wesley kanske inte är så fel ändå, skräckslaget inser hon att hon håller på att falla för skolans tjejtjusare nummer ett...

The Duff borde vara ett klassiskt exempel på tidsfördriv, chick lit för tonåringar. En flyter igenom det och det lämnar inte så många spår i efterhand. Det var vad jag egentligen förväntade mig. Men Kody Keplingers roman är mycket mer än så. För det första var den betydligt mörkare än vad jag hade förväntat mig. Biancas hemmiljö framstod i det första som fin men det ruvar mycket i mörkret och det går väldigt snabbt utför. Jag förstår verkligen att hon vill fly sin verklighet för ett tag. En snygg kille som hon kan munhuggas med låter ju som en utmärkt distraktion!

Bianca är en cool tjej med skinn på nästan. Jag gillar hennes sätt att våga käfta emot, att inte nöja sig med att bara ta emot skit. Samtidigt är hon som vilken tonårstjej som helst. Osäker innerst inne, men många tankar om sig själv och sin omgivning. Hon har verkligen underbara kompisar, men ibland är det svårt att lita även på de bästa av vänner. Wesley är ett fint komplement till Bianca. Jag störde mig verkligen å det grövsta på hans sätt i bokens inledning men jag tycker nog att han är den som växer allra mest i boken och det visar ju sig ganska snart att inte heller han har det särskilt lätt. Scenerna med de två tillsammans är helt klart bokens bästa!

Kody Keplinger blev verkligen ett trevligt möte! Jag hade inte läst något av henne tidigare men jag är helt klart sugen på mer! Hennes språk var enkelt men genialt och boken var extremt lättläst och svår att slita sig från på samma gång. Jag började läsa när tåget lämnade Stockholm central och när jag var framme i Lund hade jag läst ut boken. Ibland har det helt klart sina fördelar att åka tåg själv en längre sträcka!

Boken har för övrigt precis kommit ut som film. Jag är väldigt nyfiken på att se den, men av det jag sett i trailern och läst i recensioner skiljer filmen sig en hel del från boken. Den ser till exempel inte riktigt lika mörk ut utan fokuserar mer på humorbiten.*  För trots mörkret är The Duff rolig. Det finns mycket att le åt och jag tror just att det är kombinationen mörker och humor som gör att jag uppskattar Keplingers berättarteknik så mycket. Det blir en så bra mix.

Har du inte läst boken kan jag definitivt rekommendera den!

Titel: The Duff: Designated Ugly Fat Friend

Författare: Kody Keplinger
Förlag: Hodder Children's Books
Utgiven: 2010-07

Sidor: 352

Adlibris | Bokus

*okej, en liten uppdatering ett par timmar senare. Filmen skiljer sig otroligt mycket från boken, kände knappt igen handlingen men det var ändå en bra film såklart! Men föredrar boken 100 gånger om.

Ann Aguirre - Enklav

Det första som slår mig när jag börjar läsa Enklav är att det måste vara en översättares mardröm. Jag tänker då främst på namnen på personerna i boken. Huvudpersonen får namnet Spadertvå (Deuce), hennes jägarpartner heter Tålig (Fade). Det finns också personer med namn som Sten, Fingerborg, Vindsnurra och Twist. Namn som uppkommit efter det föremål som personens blod träffar först på deras namngivningsdag. Jag tycker de översatta namnen funkar men nu är det svårt att hänga med i fortsättningen på engelska som jag inte kunde låta bli att kasta mig över direkt. Jag hade nämligen turen att kunna bege mig till Science Fiction Bokhandeln dagen efter det att jag läst ut Enklav...

Märkliga namn och namngivningsdagar. Vad är det här för underlig bok, undrar ni kanske nu? Jo, Enklav är första delen i en trilogi som fått namnet Razorland. Huvudpersonen heter som sagt Spadertvå. Spadertvå lever i en underjordisk enklav tillsammans med sina vänner och artfränder. Utanför befästningarna till enklaven härjar missfoster, muttar som en gång haft mänskliga drag men som nu har klor istället för naglar, rakbladsvassa tänder och som sprider en luft av ruttnat, smittat kött. Inne i befästningen är medborgarna indelade i tre grupper, avlare,byggare och jägare/jägarinnor. Tre roller som är nödvändiga för enklavens överlevnad. Fast här nere under jord lever en inte länge. Enklavens äldste har knappt fyllt 25 och han är sliten och härjad...

Spadertvå blir en jägarinna och skickas utanför befästningarna för att hämta kött. Hennes parter är Tålig, en lite äldre kille som ses som en utböling, han är inte född i enklaven utan han är häpnadsväckande nog född ovan jord! Tyvärr får inte Spadertvå njuta av stoltheten över att vara jägarinna särskilt länge. Vissa upptäckter leder till att hon och Tålig blir förvisade från enklaven för all framtid - enda sättet att överleva är att bege sig ovan jord. Men hur ska flickan från mörkret lära sig att överleva i det fria ovan jord?

Wow vilken häftig värld Ann Aguirre målar upp. Någonting har hänt på jorden. Något har alltså fått ett gäng människor att lämna ytan och flytta ner i katakomberna under jord, på beskrivningarna låter det som att det är ett utökat tunnelbanesystem. Vissa vagnar finns kvar, finns där som sätt att söka skydd när missfostren kommer för nära. Världen tycks ha fått någon smitta, för missfostren verkar en gång ha varit människor. Enklaverna under jord överlever genom att jaga (samtliga djur kallas Kött), äta svamp och enstaka gånger fisk). Att skaffa barn planeras - men bara de som har rätt egenskaper blir avlare. Andra får inte ha någon närhetstörst, verkar det som. Spadertvå är inte van vid att andra människor rör henne. Lite obehagligt måste jag säga. Eftersom levnadsåldern är typ 20-25 år är det ingen som vet riktigt vilka deras föräldrar var. Det är ett galet strikt samhälle, gör du minsta lilla fel - fel i de äldstes ögon och fel kan vara att du pratar om sådant de inte vill ska spridas - då är du körd. Du utvisas vilket i stort sett är lika med döden om du inte har galet med tur och dessutom vågar bege dig uppåt. Upp till den där platsen som du bara har hört ryktas om och där där det kanske finns betydligt farligare saker att oroa dig för än ett stort antal muttar med rakbladsvassa tänder.

Det går inte att inte låta sig uppslukas av Spadertvås liv och upptäckter. Det är svårt att föreställa sig hur en skulle reagera om en levt hela sitt liv i mörker och för första gången får se solen gå upp men jag köper Aguirres beskrivning helhjärtat. Spadertvå är på samma gång otroligt naiv och en stark och modig jägarinna. Hon är bara femton år men i deras underjordiska värld är hon vuxen. Tålig är också en otroligt spännande karaktär. Han är född ovan jord och har upplevt hur det är att ha en pappa. Att därefter tvingas ner i underjorden och lära sig leva efter deras regler kan inte ha varit lätt - framför allt inte när alla ständigt är misstänksamma mot en. Jag tycker mycket om dialogen mellan dessa två. Tålig är just tålmodig med Spadertvå, samtidigt som det finns en kemi dem emellan som är väldigt spännande. För Enklav är ingen kärlekshistoria (uppfriskande nog). Det finns vissa antydningar till triangeldrama i bokens slut som gör mig orolig men jag hoppas att det ordnar upp sig i nästa del i serien.

Jag hade inte förväntat mig att falla så kraftigt för den här boken. Märkligt kanske eftersom jag i stort sett bara har läst positiva recensioner om den. Jag blev därför överraskad över hur fort jag uppslukades i bokens värld och jag läste ut den på bara några timmar. Otroligt uppfriskande med en sådan bok mellan varven! Jag kunde som sagt inte vänta på att få läsa fortsättningarna på svenska så nu är Outpost och Horde i min ägo. När jag nu har klarat av månadens måste-läsning kommer jag genast att kasta mig över nästa del i serien!

Titel: Enklav
Författare: Ann Aguirre
Förlag: Modernista
Utgiven: 2015-04
Serie: Razorland #1
Sidor: 247
Adlibris | Bokus

Sally Green - Half bad: Ondskans son

Den åh så omtalade och uppskrivna Half Bad har legat oläst på mitt sängbord ett bra tag nu. Det är det där med snackisar och mig, jag har så svårt att komma mig för att läsa böcker det talas för mycket om. Men då jag ska på Bokträff nästa fredag där vi bland annat ska prata om just denna så har jag nu kavlat upp ärmarna och läst - och tyckt om en hel del!

Nathan har hela sitt liv fått höra att han inte är som alla andra. Medan hela familjen runt omkring honom är vita häxor - de goda - så är Nathan hälften vit hälften svart, alltså hälften ond. Och fokuset har hela tiden legat på just det, att han är son till en svart häxa och inte vilken som helst utan Nathans pappa är den grymmaste av de grymma. Fast Nathan har aldrig träffat honom. När häxor, eller häxlingar som de heter som små, fyller sjutton får de tre gåvor och blod som gör att de får sina krafter. Men vem ska ge Nathan hans gåvor? Vill de ge honom några? Det hela ställs dessutom på sin spets när han blir tillfångatagen.

Jag har inte läst så många häx-böcker men Ondskans son känns ny och fräsch. Svarta och vita häxor, blandblod och halvhäxor. Det finns många olika alternativ. Tycker det är en intressant twist att barn får sin kraft genom att få gåvor när de fyller sjutton - och att krafterna verkligen kan variera. Allt från läkekonst till att bli ett studiegeni liksom.

Som många andra böcker inom YA-genren är layouten luftig vilket gör att boken är snabbläst trots sina 352 sidor. Jag läste den på en dag. Språket är även det lättsamt och flyter på. Jag gillar dock inte passagerna med du-tilltal som bland annat inleder boken. De stoppar upp och stör mer än vad de gör nytta. De gjorde att det tog tid att komma in i boken och jag förstår verkligen inte poängen. Du-et är Nathan som i testen av boken berättar i jag-form vilket är betydligt skönare att läsa. Det hade kanske varit en sak om det hade förekommit regelbundet men det sträcker sig bara över de första 23 sidorna och sedan återkommer det bara vid ett enda ställe till. Enbart irriterande alltså!

Jag gillar Sally Greens värld. Det är Englnd men ändå annorlunda. Häxor går i skolan med vanliga "icke-häxor". De finns, existerar och utövar sin konst men utan att icke-häxor har någon vetskap om dem. Det är intressant med vita och svarta häxor, goda och onda även om jag inte riktigt vet om jag håller med om vem som är god och vem som är ond. De vita häxorna är rätt hemska, en del av dem i alla fall.

Nathan är en väldigt trovärdig huvudkaraktär. Jag gillar att han inte är någon superstark kille med alla rätt utan ganska osäker i sig själv, gravt dyslektiker och så oskyldig. Han har det inte lätt men han gör sitt bästa. Så skönt att det so far inte finns några kärlekstrianglar dessutom!

Omslag och rubrik måste jag få nämna. Jag förstår inte omslaget! Vem är häxan på bilden? Vad innebär den röda röken? Ögonen kan jag köpa men resten? Nej. Jag förstår inte heller den nya trenden att behålla originaltiteln på engelska men lägga till en svensk titel därtill. Jag känner mig mest lite fånig och svengelsk när jag ska prata om boken. Slutligen finns det med en blurb på baksidansom beskriver boken som "det nya Hunger Games" och även om jag verkligen tycker om Ondskans son så kan jag för mitt liv inte förstå den liknelsen.

Half Bad: Ondskans son blev helt klart en trevlig ny bekantskap och jag ser mycket fram emot fortsättningen!

Titel: Half Bad: ondskans son

Författare: Sally Green

Förlag: Semic

Utgiven: 2015-01

Serie: The Half Bad trilogy #1

Sidor: 352

Adlibris | Bokus

Leigh Bardugo - I ljusets makt

Alina Starkov är en nobody, en i mängden av kartograflärlingar i landet Ravkas armé. Hon är föräldralös och hade turen att växa upp tillsammans med kompisen Mal på hertig Karamsovs egendom. Vid bokens inledning är Alinas regemente på väg till andra sidan Ravka och för att komma dit måste de passera Ohavet, en sänka försatt i totalt mörker där skrämmande varelser gömmer sig. Under överfarten blir sandbåtarna överfallna av volkror. När en av dem anfaller Mal väcks en uråldrig kraft i Alina, en kraft stark nog att rädda Mal men kanske även stark nog att rädda hela det krigsskadade Ravka.

Alina visar sig vara en grisha, en magiker (och en ovanlig sådan!), och forslas omedelbart bort till Lilla Palatset där en helt ny värld öppnar sig för henne. Grishorna behöver inte svälta, där finns det mat i överflöd. De har varmt vatten att tvätta sig med och lyx i överflöd. Men träningen är hård och Alina har svårt att anpassa sig till det nya livet. Hon vet inte heller vem hon kan lita på - för även om hon blir Skuggmästarens nya gunstling verkar han dölja vissa saker för henne. Saker som kan förändra allt.

Med tydliga influenser av det forna ryska tsarriket liknar inte I ljusets makt något annat jag har läst. Gammalt blandas med nytt, realism med magi. Jag är ingen stor läsare av fantasygenren, men i år har jag läst flera stycken. Utmärkande för denna boken är det begränsade persongalleriet. Det är så skönt att det inte läggs namn på namn på namn utan Alina får vara huvudkaraktär och sedan är det en handfull personer runt henne som är centrala för handlingen. Så skönt för mig som lätt blandar ihop karaktärer. Vi ser just nu på nya säsongen av Game of thrones och jag hänger inte med alls!

Leigh Bardugos språk är riktigt vackert. Det är lättläst och rejält fängslande. Carina Jansson ska ha all credit för sin fina översättning som känns trovärdig och sann. Det är mycket ryska influenser även i språket med namn och detaljer. Kanske kan jag störa mig på att vissa ord kursiveras genomgående genom boken. Varför är det till exempel viktigt att gång på gång betona kefta, klädesplagget grishorna har på sig? Kanske är en idé första gången men att göra det konsekvent genom hela boken känns tjatigt. Det gäller för ytterligare några namn och begrepp.

I det stora hela tycker jag verkligen om I ljusets makt. Jag blev lite besviken över att det återigen handlar om en karaktär som är en grå liten mus men som utvecklas till att hon är vacker och åtråvärd - varför ska det alltid vara sånt fokus på skönhet? Detta gäller ju framför allt karaktärer av kvinnliga könet, män får ju gärna vara lite hårdbarkade - det gör dem tydligen sexiga. Men Alina är ändå cool, hon nekar till exempel att göra allt för stora magiska ingrepp på sitt utseende, hon vill känna igen sig själv. Över huvud taget tycker jag att Alina är en cool karaktär, hon utvecklas stadigt genom boken, lär känna sina styrkor och svagheter och är inte rädd för att visa upp både och. Ändå känns det lite som om vi bara suddar vid ytan av hennes karaktär så jag hoppas på att få veta mer om henne i nästa bok i serien. Del 2 i serien, Stormens öga, utkommer nämligen i september i år och jag längtar redan! Sen blir det en ny väntan till våren 2016 då tredje och avslutande delen Ur askan kommer på svenska. Som bokälskare tvingas du verkligen ständigt att öva på ditt tålamod!

Det var skönt att I ljusets makt var en relativt kort bok, många fantasyserier innehåller tjocka och tunga böcker vilket nog är en av anledningarna till att jag drar mig för att läsa dem. 300 sidor kändes så där alldeles lagom. Kanske hade det till och med gått stryka lite till ut mittenpartiet som var aningens långsamt men i det stora hela var det här en perfekt uppbyggd bok!

Titel: I ljusets makt
Författare: Leigh Bardugo
Förlag: Gilla böcker (Rec-ex, tack!)
Utgiven: 2015-04
Serie: Grisha-trilogin #1
Sidor: 296
Adlibris | Bokus | SF-bokhandeln

Det här när en får aha-upplevelser. Först när jag skulle leta reda på omslaget till I ljusets makt fick jag syn på originalomslagen och insåg att de här böckerna har jag både sett och läst om. Tänk vad en ändrad omslagsdesign totalt kan förändra ens syn på en bok!

Miranda Kenneally - Breathe, Annie, breathe

Annie ser egentligen ingen som helst poäng i att jogga. Hon hatar det! Att springa långlopp är snarare ren galenskap. Ändå är hon nu anmäld till en träningsgrupp med målet att springa ett maraton och bygger hela sitt liv kring träningen och rätt kosthållning. Ändå kan hon inte slippa ifrån ångesten, skuldkänslorna och tankarna på att ifall hon inte hade gjort slut med Kyle hade han kunnat springa loppet själv - inte Annie för att hedra hans minne.

Självklart går det inte springa så långa sträckor utan att kroppen protesterar. Min egen protesterar ju efter tio meter, haha. Annie får problem med magen och med knäna och hela kroppen ömmar. Det hjälper lite att Jeremiah hejar på och peppar henne. Men bara lite, för samtidigt är han galet irriterande. Snygg, trevlig och atletisk - men irriterande. Annie slits mellan att vilja kasta sig i hans armar och att vända och springa bort från honom så fort det bara går.

Hur kan jag ha missat Miranda Kenneally?! Jag fastnade direkt i Breathe, Annie, breathe och den trista tågresan då jag började läsa boken försvann i ett nafs. Jag låter mig svepas med i Annies fotspår och för ett ögonblick känner till och med jag motivationen att börja löpträna, tycker det vore rätt häftigt att springa så långt. Men notera att det bara hände under ett ögonblick. Mestadels av tiden förstår jag inte hur Annie kan utsätta sig för en så fruktansvärd plåga, skuldkänslor till trots. Någon löpare av mig kommer det aldrig bli men jag älskade att få följa med på Annies inre och yttre resa.

Det finns inte mycket att inte tycka om i den här boken. Jag älskar karaktärerna. Jag får verkligen komma in i huvudet på Annie, hon känns väldigt äkta. Hon har sorgen och saknaden efter sin pojkvän, skuldkänslorna är starka. Samtidigt brottas hon med de nya känslorna Jeremiah väcker och ångesten över att hon känner kraft att fortsätta leva. Jeremiah är för övrigt en riktigt charmig kille men våghalsig och utmanande. Han känns som en frisk fläkt och jag tyckte verkligen om dialogerna mellan honom och Annie.

Jag efterlyste för övrigt amerikansk YA med ett okomplicerat förhållande till sex härom månaden och Kenneallys böcker klassar in där. Inte så att det blir en romantisk novell utan tonåringarna i böckerna tänker på sex, pratar om sex, har sex, utan att det nämns som en big deal och brott mot normer och guds lagar och det kändes faktiskt väldigt skönt.

Miranda Kenneallys böcker beskrivs som fristående men jag skulle ändå rekommendera att läsa dem i sin rätta ordning för det finns personer med i Breathe, Annie, breathe som jag lätt kan lista ut har figurerat i tidigare böcker. Jag vet ju därmed också hur tidigare böcker slutar - fast tack och lov är ju de flesta böckerna inom YA-contemporary rätt lätta att lista ut slutet på (med tydliga undantag, måste tilläggas!)

Hundred Oaks-serien:

1. Catching Jordan

2. Stealing Parker

3. Things I can't forget

4. Racing Savannah

5. Breathe, Annie, breathe

6. Jesse's girl (Kommer i juli)

Titel: Breathe, Annie, breathe
Författare: Miranda Kenneally
Förlag: Sourcebooks Fire (given to me through Netgalley for an honest review)
Utgiven: 2014-07
Serie: Hundred Oaks #5
Sidor: 306
Häftad: Adlibris | Bokus
Inbunden: Adlibris | Bokus

Anna Jakobsson Lund - Tredje principen

En svensk dystopi som utspelar sig i ett framtida, sönderslaget Europa - när mailet från förlaget trillade ner i mailkorgen tidigare i år väcktes min nyfikenhet rejält. Det här lät verkligen lovande. När det dessutom visade sig att boken totalt saknar den i YA-dystopier så sedvanliga kärlekstriangeln växte boken i mina ögon än mer.

Europa ligger i ruiner efter ännu ett krig och människorna lever i olika zoner där de delas upp i olika klasser efter vad prov visar under uppväxten. Det ska mycket till för att någon ska få tillstånd att resa mellan de olika zonerna (på så vis påminner det här en hel del om Kallocain och Hunger Games). Ändå stöter Ava en dag på Levi (dvs. räddar honom från att bli dödad av ett gäng) och det visar sig att han har rest långt för att hitta Motståndet. Motståndet som hans syster Lo tillhör. Men under ett uppdrag har Lo blivit tillfångatagen och nu behöver Levi hjälp att rädda henne. Levi som skyr Motståndet, han slutade tro på dem när hans föräldrar dog, tvingas nu ta hjälp av dem som står i fronten för kampen de för.

Ava har ett sinne, en förmåga att styra och påverka andras tankar vilket är en väldigt användbar förmåga när man är rebell. Hon kan också modellera om ansikten och känner till hur en håller sig undan systemet. Nu får hon i uppdrag att hjälpa Levi tillsammans med ytterligare en tjej, den färgglada och sprakande Leymah som älskar all kunskap. Det udda gänget ger sig ut på en lång och farlig resa och frågan är vilka de kan lita på. Kan de ens lita på varandra?

Det finns väldigt mycket jag gillar med Tredje principen. Att den utspelar sig i miljöer jag känner igen mig i är en sån sak. Boken utspelar sig i det jag tolkar är (bland annat?) ett framtida Sverige och Danmark. Det finns inte mycket kvar av länderna som vi minns det men spåren påminner om hur det en gång var. Till exempel scenen med IKEA som jag delade med mig av i utmaningen igår:

Det finns också en väldig närvaro i kapitlet som utspelar sig på vad som bara måste vara Öresundsbron. Det är i alla fall vad jag ser framför mig när jag läser.

Jag tycker också väldigt mycket om bokens karaktärer. Ava är en framåt och tuff tjej som inte drar sig för att utföra svåra uppdrag. Hon har dock sina egna problem att slåss mot och får visa sig svag utan att hon för den del krymper i mina ögon. På samma sätt är det med Levi och Leymah. Levi vill inte ens vara där, han tror inte på kampen längre utan han hoppas på en fredlig lösning. Men Lo, hans syster, betyder allt för honom och han kan göra vad som helst för att hjälpa henne. Även om det innebär att ge sig iväg på en lång resa och att demonen inom honom skriker på uppmärksamhet. Tyvärr får jag inte lära känna Leymah riktigt så mycket som jag hade önskat - hon är en riktigt härlig karaktär. Jag gillar hennes sprudlande glädje och kunskapstörst och att hon har en förkärlek till turkos (min favoritfärg) gör ju inte saken sämre. Jag hoppas vi får komma henne närmre i nästa bok i serien som beräknas komma i slutet av året. Uppfriskande är i alla fall som jag nämnde i min inledning att boken totalt saknar kärlekstrianglar. Levi, Leymah och Ava är vänner, inget annat och det passar händelseskeendet i boken väldigt bra. Sen skulle jag gärna läsa mer om det här att ha ett sinne, det pratas en del om det i boken men jag vill veta mer!

Tredje principen är snyggt skriven. Jag gillar språket och dialogerna. Kanske att boken var svår att komma in i - den var lite för långsam inledningsvis - men halvvägs in i boken kunde jag inte lägga den ifrån mig. Det är spänning, action och dramatik som utspelar sig i spillrorna av det som en gång var vår del av världen. och just närhetskänslan gör att boken känns extra kuslig på sina ställen. 

Den här boken är ett måste för dig som älskar dystopier. Den är nytänkande och fräsch och jag ser verkligen fram emot att läsa fortsättningen när den kommer i höst!

Titel: Tredje principen

Författare: Anna Jakobsson Lund

Förlag: Annorlunda förlag (Rec-ex, tack snälla!)

Utgiven: 2015-03

Serie: Systemet #1

Sidor: 324

Adlibris | Bokus

Marie Lu - Den unga eliten

Fantasy och dystopi i ett - visst måste väl ändå det vara ett vinnande koncept?! Det är i alla fall vad Den unga eliten är. Den utspelar sig i ett land cirka tio år efter det att blodfebern dog fram. En feber som dödade de vuxna som insjuknade och där större delen av de överlevande barnen blev märkta av sjukdomen på egendomliga sätt. Dessa barn kom att kallas malfetto (som jag ogillar detta nedvärderande begrepp!).

Adelina Amouteru är ett av dessa överlevande barn. Hennes mörka hår blev silvergrått - skiftande efter väder och ljus. Hon har dessutom bara ärr där hennes vänstra öga satt, det tog blodfebern. Men till Adelinas pappas stora förtret visar inte Adelina några tecken på övernaturliga styrkor. Hade hon gjort det hade han ju alltid kunnat sälja henne och på så sätt kunnat försörja sig. Adelinas mamma dog nämligen i febern och hennes lillasyster är vacker och skulle kunna giftas bort till en välbeställd man. Men att ha en malfetto i familjen är inte direkt bra för familjen.

Adelina flyr, råkar döda sin far, blir tillfångatagen av inkvisitorerna och slutligen räddad av Dolksällskapet. Det visar sig också att Adelina har krafter som ingen hade kunnat ana. Varken inkvisitorernas ledare Teren Santoro som ämnar leta upp och förgöra samtliga malfettos eller Enzo Valenziano - ledare över den mystiska Dolksällskapet. Går någon säker för Adelinas krafter och hämndlystna begär?

Den unga eliten var så långt ifrån det jag hade väntat mig som det gick att komma. Jag hade väntat mig en berättelse om en ung tjej som äntligen fick hamna på rätt plats i livet och därefter äntligen kunde få bli den superhjälte hon drömt om att få vara. Vilka fördomar jag har! Adelina visar sig nämligen vara långt ifrån så god och timid som jag trodde. Hon har oväntade krafter och hennes hämndbegär är faktiskt rent obehagligt i sina stunder. Hon är en mycket komplex huvudperson vilket gör det hela väldigt intressant. Samtidigt som jag verkligen vill tycka om henne gör hennes tankar mig rädd och jag vill bara tala om för henne att hon måste skärpa sig. Det gör henne till en mycket intressant huvudkaraktär i en värld som är främmande men ändå har hög igenkänning.

Jag får lite Venedig-influenser med alla kanaler med gondoler, människor i färgglada kläder och dekorerade masker. Många namn känns även de lite Italien-influerade. Men Lu's värld är påhittad. Händelserna äger rum i Havsländerna, Kenettra närmare bestämt. Det ligger norr om Solländerna (däribland Tamoura som Adelina härstammar från) och söder om Himlaländerna (i boken nämns Beldain). Till min stora glädje finns det med en karta som visar upp allt detta.

Det blir tyvärr lite för mycket ältande på sina ställen av boken. Kanske är det en del av Adelinas karaktär men det blir faktiskt tjatigt. Hon gnäller och gnatar om sin hemska uppväxt och att det var så synd om henne. Faktiskt måste hon låta sina krafter växa eftersom det var så synd om henne. Faktiskt måste hon få visa hat mot sina nya så kallade vänner för att de säger något som hon anser vara förnärmande. Enzo som Adelina faller för är också en karaktär jag stör mig på lite för mycket. Han är alldeles för arrogant och visst för att han har en ledarroll men vad sägs om lite empati ibland? En del vändningar i boken känns inte heller trovärdiga och jag suckar lite inombords när jag läser dem. Men detta till trots är framför allt bokens sista tredjedel riktigt riktigt spännande och det gick då inte att sluta läsa.

Jag fastnade aldrig för Marie Lus Legend-trilogi. Därför var jag lite skeptisk till att läsa Den unga eliten, trots goda omdömen på Goodreads. Böckerna hade inte kunnat skilja sig mer åt i mina ögon och det här blev en mycket positiv överraskning. Jag ser fram emot att få läsa fortsättningen när den kommer. 

Titel: Den unga eliten

Författare: Marie Lu

Förlag: Modernista (rec-ex, tack snälla!)

Utgiven: 2015-02

Serie: Den unga eliten #1

Sidor: 307

Adlibris | Bokus

Diana Gabaldon - Slända i bärnsten

Varning! Läs inte den här recensionen om du inte har läst Främlingen!

Iverness 1968

Claire och hennes dotter Brianna söker i bokens inledning upp Roger Wakefield (kyrkohederns son som nämns redan i Främlingen). 20 år har gått sedan Claire kom tillbaka genom stenarna. Nu är det dags för Brianna att få reda på sin riktiga bakgrund. Om det är svårt att förstå att ens pappa var en politisk vilde tillika skotte från 1700-talet? Jo, det kan man väl säga. Claire måste berätta allt från början.

Tillbaka till Le Havre 1744 med andra ord, till det som hände efter det att Främlingen slutade. Genom att berätta kan kanske Claire även få reda på vad som hände med Jamie och hans män.

Slända i bärnsten är spännande och precis lika välskriven som Främlingen men jag väntar hela tiden på att något mer ska hända. Inte för att det inte händer något, här kan man snacka om att det är actionspäckat. Jamie och/eller Claire verkar vara mästare på att hamna i trubbel, HELA TIDEN! Det jag sitter som på nålar och vill ha svar på är om Claire och Jamie kommer återse varandra?! Cliffhangern i bokens inledning, den att Claire är tillbaka i modern tid, ger verkligen min nyfikenhet rejält med näring.

Ok vad spännande den här serien är. Den är även intressant ur ett historiskt perspektiv, då den berättar historien om hur det kan ha gått till när Bonnie Prince Charlie försökte ta tillbaka makten över Skottland. Kampen mellan jakobiter och engelsmännen är inte direkt en kamp jag varit bekant med sen tidigare. Spänning, historia, kärlek och hat - vad mer kan en egentligen begära av en bok?

Denna nummer två i serien nådde måhända inte helt upp till samma nivå som Främlingen men den var ändå riktigt, riktigt bra och jag kunde för mitt liv inte släppa taget om boken eller handlingen. Jag levde och andades Gabaldon från bokens första till sista sida och jag kastade mig över bok tre, Sjöfararna, så fort jag hade läst ut den här. Om inte det är ett bra betyg så vet jag inte vad jag ska skriva.

Titel: Slända i bärnsten

Författare: Diana Gabaldon

Förlag: Bra böcker

Serie: Outlander #2

Sidor: 788

Nyutgivningen i storpocket: Adlibris | Bokus