Helena von Zweigbergk - Än klappar hjärtan

Solen har idag visat sig från sin bästa sida utanför fönstret och nu lämnar jag svenska ungdomslitteraturen bakom mig för att istället skriva om månadens Bloggdala-bok. Fortfarande svenskt dock, den här veckan tycks bli en hyllning till den svenska litteraturen!

Än klappar hjärtan av Helena von Zweigbergk är boken vi tagit oss an den här månaden. En roman där vi får följa de tre systrarna Astrid, Sandra och Lena under några sommarmånader. Boken inleds när det är dags för Astrids äldste son Viktor att ta studenten. Astrid själv är ett nervvrak för utöver familjen kommer även Michael dyka upp. Michael som övergav henne och den då 1-årige Viktor och drog tillbaka till USA utan ett ord och lämnade Astrid helt förkrossad kvar. Som fick henne att skapa en glasbur kring sig dit hon inte släpper in någon, inte ens maken Henrik eller de tre barnen. Till studenten kommer såklart också Sandra. Dansläraren vars dansstudio håller på att gå i konkurs, samtidigt som äktenskapet med den allt mer alkoholiserade maken Per håller på att gå åt skogen. Sandra som inte klarar av Astrids präktighet. Lillasyster Lena kommer hon också, i sällskap med modern Kerstin. Lena som är blek och tyst. Som försvinner tidigt från festen. Lena som dagarna tidigare har fått beskedet om att hon är riktigt, riktigt sjuk. Lena som fortfarande skäms över vad som hände för nästan 20 år sedan.

Vissa böcker är bättre än andra att lyssna på, Än klappar hjärtan är en av dem. Helena von Zweibergks läser själv upp sin bok och gör det riktigt bra. I över en vecka höll hon mig fången med sin berättelse om de tre systrarna, bilresan till och från jobbet blev ett nöje, bortsett från sista skivorna då det var lite svårt att köra när tårarna ville rinna...

Ska man försöka sammanfatta boken med en innebörd är det hur fel det kan gå när man inte kommunicerar med varandra, när man inte är ärlig utan undanhåller saker och ting. Det budskapet lyckas verkligen von Zweigbergks ypperligt med att få fram. För är det något huvudpersonerna i boken är så är det självcentrerade, de är så upptagna av sig själva och sina egna känslor att de inte kan se upp och se vad som händer runt om kring dem. De tänker också en massa på hur orätt de tycker de övriga behandlar dem, men de kan själva inte få tummen ur för att kommunicera.

Vi får som sagt följa de tre systrarna under en sommar. Intressant är att vi får uppleva händelserna från alla tre systrarnas synvinkel. Deras berättelser hakar inte i varandra i tidsföljd utan efter att fått följa med Astrid under några veckor slungas vi tillbaka i tiden igen och hamnar hos Sandra. Samma händelser men sett ur hennes perspektiv och sedan tillbaka igen för att möta Lena. I början tyckte jag det var oerhört frustrerande, "det här har jag ju redan hört", men sen blev det intressant. För att se en händelse ur tre olika perspektiv ger en lite distans, får en att inse hur mycket som ligger i den individuella personens upplevelser. Medan Astrid till exempel upplever Lena som högfärdig, ser Sandra henne som sliten och Lena själv kämpar för att hålla ihop, för att trotsa sina smärtor och inre demoner.

Jag blir oerhört irriterad på väldigt många av personerna i boken. Jag satt vid flera tillfällen och svor för mig själ i bilen, tänkte "men ge dig nu, din idiot", "vad håller du på med människa?!". Sandras man Per skulle jag bara vilja ge en snyting, men också Astrid beter sig riktigt idiotiskt och fruktansvärt egoistiskt. jag tycker synd om systrarnas barn som tvingas uppleva sina föräldrars brister, det är de som är de stora förlorarna.

Jag är själv mellansyster i en skara av tre systrar. Det finns självklart en del igenkänning över syskonrelationen. Att vara tre systrar är speciellt, det är alltid två mot en av någon konstig anledning, är svårt att vara sams alla tre samtidigt. Samtidigt känns det som att det där växte bort när vi blev vuxna, behovet av bekräftelse försvann med åldern. Jag tyckte det blev lite märkligt att Astrid, Lena och Sandra fortfarande var så beroende av de andras bekräftelse och känslor, att tro att de andra hela tiden är emot en. Det blev helt enkelt lite för klyschigt emellanåt.

Än klappar hjärtan är en bok jag nog inte skulle läst om den inte dykt upp i vår lilla bloggbokcirkel. Därför är jag väldigt tacksam över att Elinas val föll på den här. Jag blev berörd av systrarna. Förvisso inte nådigt förbannad på dem, men det var ändå tråkigt att säga hejdå. Jag ville så gärna följa dem en liten stund till.

Titel: Än klappar hjärtan
Författare och uppläsare: Helena von Zweigbergk
Förlag: Norstedts
Utgiven: 2013-09
Sidor (CD): 10 skivor
Bok: Adlibris | Bokus
Ljudbok: Adlibris | Bokus

Betyg: