Hillary Jordan - Mississippi

Mississippideltat. Detta svårstavade område i amerikanska södern, vida känt för sina bomullsplantage och för flodens ständiga översvämningar. En plats där du förr blev behandlad och respekterad för din hudfärg och inte enbart efter dina prestationer. Det är här händelserna i boken Mississippi äger rum.

Jag hade flera gånger blivit rekommenderad att läsa boken men rekommendationslistan är ju även den ganska lång så det blev helt enkelt aldrig av. Så bestämdes det att vi skulle läsa den i Bloggdalas bokcirkel och den fick bli veckans ljudbok i bilen till jobbet. Och följa med ut i svampskogen. Och fick mig att bli sittande overksam vid köksbordet eftersom jag inte kunde slita mig. Och fick mig att leta reda på bibliotekets bokexemplar eftersom jag till slut inte klarade av att lyssna eftersom händelserna blev för brutala. Men mer om det lite senare.

Mississippi är en fängslande berättelse om den amerikanska södern i spåren efter andra världskriget. Genom sex olika berättarröster får vi ta del om livet på en bomullsfarm och i trakten runt om kring. Det är Laura och Henry McAllan. Henry kommer plötsligt hem och överraskar med att han köpt en bomullsfarm dit familjen nu flyttar. Utan rinnande vatten och vattenklosett blir jobbet oändligt mycket hårdare för Laura. Förutom att sköta hushållet och de två döttrarna blir hon nu dessutom övervakad av sin hatiske svärfar som är en riktig skitstövel för att uttrycka det milt.

En bit bort bor de svarta arrendatorerna Happ och Florence Jackson som berättar om de vedermödor som fortfarande möter svarta arbetare i södra USA. Florence kommer också till stora boningshuset för att hjälpa Laura med hushållssysslorna och låter oss få en inblick i familjen McAllans hushåll med en utomståendes ögon.

Till gården kommer efter kriget två unga män. Dels Henrys förr så levnadsglade lillebror Jamie. Förstörd av kriget tittar han gärna långt ner i whiskyflaskorna. Hem kommer också Ronsel Jackson, äldsta sonen till Happ och Florence. Ronsel som under kriget inte bara fått utstå spott och spe utan faktiskt behandlats som en man, inte som en mörkhyad slavarbetare. Men att komma hem från krigets frihet till traditionella södern där svarta fortfarande inte får gå in genom affärernas huvudingång eller åka i samma bil som vita är inte lätt. Rasismen är djupt rotad i landsbygden.

Vanligtvis är jag emot ett för stort antal berättarröster men Hillary Jordan imponerar på mig, det är väldigt svårt att tro att detta är hennes debutroman. Laur och Henry, Florence och Happ, Jamie och så Ronsel. Tillsammans målar de upp en intrig så mörk att jag får kalla kårar.

Jag lider med stackars Laura som inte har någonting att säga till om utan måste bosätta sig ute i ingenstans, mitt i leran, finna sig i att bli inspärrad på farmen varje gång det regnar då floden svämmar över och bron blir begravd i vattenmassorna. Det kan verkligen inte ha varit lätt att bara kvinna på den tiden. Att hon dessutom blir utsatt för sin djävulska svärfar gör det inte lättare. Han är så fruktansvärd att jag blir arg bara jag tänker på honom. Jag läste någonstans att Hillary Jordan först lät honom få vara en av berättarrösterna och jag är för evigt tacksam över att hon ändrade detta för jag hade inte klarat av att lyssna/läsa då. Så otroligt obehaglig var han!

Happ, Florence och Ronsels situation gjorde mig också otroligt obehaglig till mods. Tänk att det finns människor som tror på människors olika rättigheter så högt att de behandlar vissa av sina medmänniskor som djur och inte människor. Det gör mig så ofantligt förbannad. Att som Ronsel komma hem som krigshjälte efter att ha kämpat för sitt land, att återvända hem och bli behandlad som en byracka, FY!!! Det är fint att Ronsel och Jamie finner varandra, blir vänner, även om jag hela tiden känner obehaget i magen, jag förstår ju redan av bokens baksidetext att det där inte kan båda gott.

Jag vill inte avslöja något om handlingen, men jag kan avslöja så här mycket. Det blir riktigt, riktigt obehaglig läsning! Jag kunde faktiskt inte lyssna klart på boken utan 2/3-delar in övergick jag till att läsa pappersupplagan. Det blev för intensivt att lyssna. Det förekommer en hel del skällsord i boken -  "nigger" är ett av de "snällare" -  och att höra dessa komma ur någons mun skar i hjärtat. Det brutala blir än mer brutalt när man lyssnar, så nej, det gick inte!

Jag hade förstått att Mississippi skulle vara en bok som påverkar, men det obehag jag upplevde hade jag inte räknat med. Hillary Jordan lyckas helt klart med att få fram ett budskap som berör!

Titel: Mississippi
Författare: Hillary Jordan
Förlag: Earbooks/Månpocket
Uppläsare: Anna Maria Käll
Utgiven: 2012-05/2013-04
CD/Sidor: 8 cd/304 s.
CD: Adlibris | Bokus
Pocket: Adlibris | Bokus

Kim Thúy - Ru

Det var min tur att välja bok i månadens Bloggdala och valet föll på en godbit som fått mogna ett tag i bokhyllan, Kim Thúys Ru, en bok som med sitt fina omslag och nätta format kan tas för enkel och snabbläst men som har många oväntade kvaliteter och ett stort djup.

Ru är författarens självbiografiska debutroman och berättar om hur det var att födas mitt under Tet-offensiven, att växa upp i ett splittrat Vietnam och att som båtflykting lämna sitt land bakom sig, börja om på nytt i ett främmande land där allt som är hemtamt betraktas som underliga seder. Det handlar om att växa upp, få barn, om kärleken till familjen och ett land. Om vad det innebär att bara en människa.

Senare förstod jag också att min mor förvisso hade drömmar för min räkning, men att hon framför allt gav mig redskap för att rota mig på nytt och börja drömma igen. 

Ru är skrivet i små korta brottstycken, minnen som tillsammans bildar en enhet. Det är tvära kast och inte alltid helt sammanhängande men det funkar! Det är just det korta, det förgängliga som gör boken så otroligt bra. Jag hörde en gång att Kim Thúy skrev boken på små papperslappar, lösa sidor och kvitton och att texterna sedan lades ihop som ett pussel. Jag minns att jag tyckte om den berättelsen, det visuella i det. För Ru är som en bunt papper som spridits ut och sedan samlats ihop huller och buller. Högt blandas med lågt, kärleken till barn blandas med sexuellt utnyttjande och misshandel, hungersnöd med dignande bord.

Nej, jag hade inte rätt att säga att vi var jämngamla; hennes ålder kunde räknas i antalet stjärnor hon sett när hon fått stryk och inte i år, månader och dagar.

När jag läste Mãn ifjol skrev jag att "Kim Thúys ord låter som poesi. Varje sida är en ren njutning och jag läste boken för mig väldigt långsamt. Läste, läste om, smakade på orden, tog in och bearbetade." Precis samma upplevelse får jag av Ru. Kim berör mig med sitt språk, det enkla och poetiska beskriver svåra ting på ett sätt som berör mig djupt. 

Ru är ingen tjock bok, de 154 sidorna är luftiga och layouten enkel. Men ibland kan skenet bedra och jag lämnas återigen med känslan av att detta är en bok som jag kommer minnas länge, Det här är en bok att läsa varligt, en sida i taget. Tyvärr tar den ändå slut allt för fort.  

Titel: Ru
Författare: Kim Thúy 

Förlag: Sekwa

Utgiven: 2012-03

Sidor: 154
Adlibris | Bokus

Helena von Zweigbergk - Än klappar hjärtan

Solen har idag visat sig från sin bästa sida utanför fönstret och nu lämnar jag svenska ungdomslitteraturen bakom mig för att istället skriva om månadens Bloggdala-bok. Fortfarande svenskt dock, den här veckan tycks bli en hyllning till den svenska litteraturen!

Än klappar hjärtan av Helena von Zweigbergk är boken vi tagit oss an den här månaden. En roman där vi får följa de tre systrarna Astrid, Sandra och Lena under några sommarmånader. Boken inleds när det är dags för Astrids äldste son Viktor att ta studenten. Astrid själv är ett nervvrak för utöver familjen kommer även Michael dyka upp. Michael som övergav henne och den då 1-årige Viktor och drog tillbaka till USA utan ett ord och lämnade Astrid helt förkrossad kvar. Som fick henne att skapa en glasbur kring sig dit hon inte släpper in någon, inte ens maken Henrik eller de tre barnen. Till studenten kommer såklart också Sandra. Dansläraren vars dansstudio håller på att gå i konkurs, samtidigt som äktenskapet med den allt mer alkoholiserade maken Per håller på att gå åt skogen. Sandra som inte klarar av Astrids präktighet. Lillasyster Lena kommer hon också, i sällskap med modern Kerstin. Lena som är blek och tyst. Som försvinner tidigt från festen. Lena som dagarna tidigare har fått beskedet om att hon är riktigt, riktigt sjuk. Lena som fortfarande skäms över vad som hände för nästan 20 år sedan.

Vissa böcker är bättre än andra att lyssna på, Än klappar hjärtan är en av dem. Helena von Zweibergks läser själv upp sin bok och gör det riktigt bra. I över en vecka höll hon mig fången med sin berättelse om de tre systrarna, bilresan till och från jobbet blev ett nöje, bortsett från sista skivorna då det var lite svårt att köra när tårarna ville rinna...

Ska man försöka sammanfatta boken med en innebörd är det hur fel det kan gå när man inte kommunicerar med varandra, när man inte är ärlig utan undanhåller saker och ting. Det budskapet lyckas verkligen von Zweigbergks ypperligt med att få fram. För är det något huvudpersonerna i boken är så är det självcentrerade, de är så upptagna av sig själva och sina egna känslor att de inte kan se upp och se vad som händer runt om kring dem. De tänker också en massa på hur orätt de tycker de övriga behandlar dem, men de kan själva inte få tummen ur för att kommunicera.

Vi får som sagt följa de tre systrarna under en sommar. Intressant är att vi får uppleva händelserna från alla tre systrarnas synvinkel. Deras berättelser hakar inte i varandra i tidsföljd utan efter att fått följa med Astrid under några veckor slungas vi tillbaka i tiden igen och hamnar hos Sandra. Samma händelser men sett ur hennes perspektiv och sedan tillbaka igen för att möta Lena. I början tyckte jag det var oerhört frustrerande, "det här har jag ju redan hört", men sen blev det intressant. För att se en händelse ur tre olika perspektiv ger en lite distans, får en att inse hur mycket som ligger i den individuella personens upplevelser. Medan Astrid till exempel upplever Lena som högfärdig, ser Sandra henne som sliten och Lena själv kämpar för att hålla ihop, för att trotsa sina smärtor och inre demoner.

Jag blir oerhört irriterad på väldigt många av personerna i boken. Jag satt vid flera tillfällen och svor för mig själ i bilen, tänkte "men ge dig nu, din idiot", "vad håller du på med människa?!". Sandras man Per skulle jag bara vilja ge en snyting, men också Astrid beter sig riktigt idiotiskt och fruktansvärt egoistiskt. jag tycker synd om systrarnas barn som tvingas uppleva sina föräldrars brister, det är de som är de stora förlorarna.

Jag är själv mellansyster i en skara av tre systrar. Det finns självklart en del igenkänning över syskonrelationen. Att vara tre systrar är speciellt, det är alltid två mot en av någon konstig anledning, är svårt att vara sams alla tre samtidigt. Samtidigt känns det som att det där växte bort när vi blev vuxna, behovet av bekräftelse försvann med åldern. Jag tyckte det blev lite märkligt att Astrid, Lena och Sandra fortfarande var så beroende av de andras bekräftelse och känslor, att tro att de andra hela tiden är emot en. Det blev helt enkelt lite för klyschigt emellanåt.

Än klappar hjärtan är en bok jag nog inte skulle läst om den inte dykt upp i vår lilla bloggbokcirkel. Därför är jag väldigt tacksam över att Elinas val föll på den här. Jag blev berörd av systrarna. Förvisso inte nådigt förbannad på dem, men det var ändå tråkigt att säga hejdå. Jag ville så gärna följa dem en liten stund till.

Titel: Än klappar hjärtan
Författare och uppläsare: Helena von Zweigbergk
Förlag: Norstedts
Utgiven: 2013-09
Sidor (CD): 10 skivor
Bok: Adlibris | Bokus
Ljudbok: Adlibris | Bokus

Betyg: 

Marianne Cedervall - Svinhugg

Titel: Svinhugg

Författare: Marianne Cedervall

Förlag: Natur&Kultur

Utgiven: 2009-09 (pocket)

Sidor: 297

Adlibris | Bokus

En dag sent är det så dags att recensera månadens Bloggdala-bok. Svinhugg var en bok jag hade otroligt svårt att plocka upp men när jag väl började kunde jag inte sluta läsa. Under gårdagen varvade jag läsning med att lyssna på ljudboken, för även om jag är rätt duktig på att multitaska, är läsning av pappersbok i kombination med matlagning/fönsterputsning lite väl svårt. 

Den medelålders läkaren Mirjan återvänder i bokens början till Gotland efter en lång tids ofrivillig frånvaro. Eller ofrivillig och ofrivillig. Skammen över att hon tvingades till kronofogden då hon sveks av de tre männen bakom Care for seniors fick henne att hålla sig borta, bosatt så långt bort från Gotland det bara gick, i lilla byn Kuivalihavaara i Lappland. Nu är hon dock tillbaka, smalare, snyggare och hämndlysten till max. Med sig har hon sin väninna Hervor, Lapphäxan kallad. I den Gotländska byn Kajpe Kviar har Mirjan köpt ett kapell som ska omvandlas till sommarhus. Lämpligt nog är det i Kajpe Kviar de tre männen som grundlurade henne har bosatt sig.

Jag tycker Svinhugg har en märklig inledning eftersom det där avslöjas att alla tre männen är döda och begravda, alla inom någon månads tid. När boken sedan går ut på att att Mirjam och Hervor ska hämnas genom tankekraft, förbannelser och kvinnlig list blir inledningen lite väl avslöjande.

De senaste åren har jag haft allt svårare för att läsa deckare. Kanske var det också därför jag hade så svårt att ta mig tiden att läsa Svinhugg. Jag insåg dock rätt fort att det här knappast kan anses vara en deckare och att boken inte fokuserar på blodigt mördande och mordutredningen ger ett positivt intryck på mig. Det här är snarare en bok om kvinnlig vänskap och om att ställa allt till rätta igen.

Tror ni på affirmation förresten? Att man genom tankekraft kan påverka något skeende, positivt eller negativt? Att genom att säga att blomman är fin och prunkande kan få den att bli just det Jag är väl ytterst skeptisk men det är i alla fall detta som är bokens fokus. Mörda genom tankekraft är i alla fall något nytt och fräscht. Annars blir jag lite less på alla de floskler som förekommer sida upp och ner. Det är stereotypt så det förslår med män som inte tycker vackra kvinnor kan utföra tunga arbeten, sävliga norrlänningar och stela präster. Missgynnade kvinnor till män som dricker. Lite för mycket av det goda helt enkelt.

För ovanlighetens skull tycker jag dock att det funkar att dialogen är skriven på dialekt. Det gör enbart karaktärerna mer egensinniga. Hervors uttalandena dessutom så härliga, framför allt hennes svordomar. "Tvi för den lede. /.../ Må tomten kräkas i hans pyjamasbyxor!"

Boken kanske inte golvar mig men jag älskar miljöbeskrivningarna över den gotländska miljön och jag känner mig än mer lockad att äntligen försöka resa till denna mytomspunna ö.

Betyg: 

Catharina Ingelman-Sungberg - Kaffe med rån

Titel: Kaffe med rån
Författare: Catharina Ingelman-Sundberg
Förlag: Forum
Utgiven: 2012-08
Sidor: 365
Adlibris | Bokus | cdon

Beskrivning (från förlaget): Märtha, Snillet, Krattan, Stina och Anna-Greta har det långtråkigt där de bor på servicehuset Diamanten. Dålig mat och trist bemötande, för lite motion och ständiga besparingar. Antagligen skulle de ha det mycket bättre i fängelse!

Märtha får en snilleblixt - de ska begå ett brott och se till att de blir dömda. Någon typ av ekonomisk brottslighet, en liten kupp av något slag. Bytet ska de skänka till fattiga och gamla. Kunde Robin Hood så kan väl vi!

Med rollatorerna i högsta hugg tar gänget in på lyxhotell där det finns gott om förmögna gäster. Men allt går inte som planerat. För att lyckas måste de tänka ut det perfekta brottet. Äventyret tar fart. Snart finner sig Pensionärsligan indragen i den undre världen och vad som helst kan hända.

Egna noteringar: Den här månaden är det Catharina som har valt bok till Bloggdalas bokcirkel och hennes val föll på Kaffe med rån. Jag hade bläddrat lite i boken då och då när jag har satt upp den på hyllan och har även rekommenderat den till flera låntagare men har själv inte haft något större behöv att läsa den. Det visade sig att den var oväntat lätt att ta sig igenom.

Ni är säkert alla bekanta med Jönssonligan? Det här är Jönssonligan som pensionärer. Vi möter Märtha, a.k.a. Sickan, som knäcker idéer som ingen annan, hjärnan bakom pensionärsligan. Snillet a.k.a. Harry, som hittar på uppfinningar du inte visste du behövde. Krattan - det är Vanheden det. Snusnäsduk runt halsen och en riktig kvinnotjusare. Stina och Anna-Greta kombinerat skulle nog passa in i rollen som Doris...

Precis som i Jönssonligan blir det här lätt krystat. Visst, idén är jättesmart och en dänga till äldrevården, tyvärr kommer ju rapporter lite nu och då om dålig äldrevård. De äldre i den här boken får nog, och inser att det nog är bättre i fängelset. De begår ursprungligen inte ens rånet för pengarnas skull utan för att få sitta i fängelse... Märkligt men sant.

Även när det gäller själva brotten går det dra tydliga liknelser till Jönssonligan. Ursprungsidén går inte riktigt som de tänker sig med Sickan, eller jag menar Märtha, kommer på en lösning på detta också med en ny plan såklart. Givetvis (ni som är rädda för spoilers, titta bort) går allt vägen i slutändan och de sitter där med storkovan, så klart.

Kaffe med rån är ingen högkvalitativ roman men den har sina poänger. I vår kommer fortsättningen som fått namnet Låna är silver, råna är guld. Jag tror jag återgår till att rekommendera boken till andra och överlåter läsandet till dem.

Betyg:

John Green - Förr eller senare exploderar jag

Titel: Förr eller senare exploderar jag
Författare: John Green
Originaltitel: The fault in our stars
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgiven: 2013-01
Sidor: 308

OBS! Den här recensionen kommer innehålla spoilers om handlingen. Har du inte läst boken rekommenderar jag dig att läsa den här recensionen istället.

Beskrivning: Förr eller senare exploderar jag är en mycket stark skildring om 17-åriga Hazel som lever med obotlig lungcancer. Med hjälp av en ny slags medicin kan hon hålla cancertumörerna i styr men hon är beroende av syrgas dygnet runt då lungorna inte längre orkar syresätta hennes kropp.

På ett stödgruppsmöte för ungdomar med cancer, dit Hazel mycket motvilligt begett sig (mamman tror att hon är deprimerad - en vanlig biverkning av cancer - men Hazel menar på att det är en biverkning av själva döendet), träffar hon Augustus. Han är en jämngammal kille som återhämtar sig från bencancer och som därför varit tvungen att amputera ett ben. Redan vid första ögonkastet känner de att det är något speciellt på gång och medan känslorna djupnar kommer de varandra väldigt nära.

Boken kretsar även kring en bok, Ett storslaget lidande, som är Hazels bibel. Den handlar om en cancersjuk tjej och slutar mitt i en mening. Hazel har alltid undrat vad som händer med bokens karaktärer och har utan framgång försökt få tag i författaren Peter Van Houten för att få reda på svaret. Plötsligt får Augustus svar på ett mail han skickat...

Egna noteringar: På min inrådan har den här boken varit månadens bok i Bloggdala, den lilla bokbloggsbokcirkeln jag är med i. Jag har tidigare läst boken på engelska och även (upptäckte jag nu) recenserat den här.

Det känns alltid speciellt att läsa om en älskad bok, men Förr eller senare exploderar jag är lätt värt det! Jag dras omedelbart in i handlingen och tårarna börjar tidigt rinna eftersom jag vet vad som komma skall. Jag imponeras redan från början av Ylva Stålmarcks översättning då hon lyckats få med de språkskiftningar och den humor jag uppskattade så mycket på originalspråket. Översatta böcker brukar annars förlora mitt intresse då språket inte flyter. Men här är det mästerligt gjort!

Jag har saknat de fina karaktärsskildringarna John Green ger oss; Hazel som ser ironiskt på det mesta och typ alltid kan ge svar på tal, fantastiske Augustus som får mig bli smått förälskad, Isaac med sin förlorade syn... Jag stör mig återigen på Peter Van Houten för att han är så försupen och elak men har vid omläsningen en aning större förståelse för honom då jag vet vad han har varit med om. Alla föräldrar som finns där och lider då de vet att deras barn kommer dö innan de själva gör det. Kemin personerna emellan, framför allt mellan Hazel och Augustus är så fint skildrad.

Precis som när jag läste boken första gången skrattar och gråter jag om vart annat. Sambon kom in när jag var i slutet av boken och jag snyftade fram med rinnande tårar att "han dog den här gången med!" Vem har sagt att böcker inte frammanar känslor?

Jag har svårt att hitta något negativt med den här boken. Det blir ju lätt så med en av ens favoriter, man blir blind för dess eventuella brister. Det ska bli spännande att se vad mina bokcirkelvänner tycker om mitt val. 

Betyg:
Handling: 5/5

Karaktärer: 5/5

Språk: 5/5

Berättarteknik (bokens struktur): 5/5

Karaktärerna, kärlekshistorien, resan, den oväntade vändningen. Går inte ge något annat betyg.

Jonathan Tropper - Sju jävligt långa dagar

Titel: Sju jävligt långa dagar
Författare: Jonathan Tropper
Förlag: Gilla böcker
Utgiven: 2012-04
Sidor: 351

Beskrivning: Judd är mannen som trodde sig ha allt. Bra jobb, fint hus och en kärleksfull hustru. När han sedan påträffar sin fru i sängen med hans chef, faller allt ihop som ett korthus, men först lyckas Judd av misstag tända eld på sin chefs allra heligaste. Man ska vara försiktig med vad man smörjer in sitt paket med....

Till råga på allt går Judds pappa bort i cancer och ska begravas. På väg dit för Judd reda på att hans snart före detta fru är gravid - med hans barn! Fadern har även önskat att de ska sitta shiva för honom - i sju dagar - och familjen är väl inte direkt den mest funktionella. En vecka under samma tak, det är upplagt för att vad som helst kan hända.

Egna noteringar: Månadens Bloggdala-bok är utläst och det är dags för recension och höra vad ni andra i bloggbokcirkeln har tyckt. För mig var det här min första kontakt med Jonathan Tropper som författare och det var trevligt att göra hans bekantskap. Tropper skriver roligt och kvickt och jag avverkar sidor i en rasande fart.

Sju jävligt långa dagar är en tragikomisk roman om en dysfunktionell familj, ett kraschat äktenskap och en väldig sexfixering. Judd kommer på sin fru Jen i sängen med hans alfahanne till chef, Wade. Det får honom definitivt ur balans och han ser potentiella partners i varenda tjej han ser. Efter ett tag tröttnar jag faktiskt lite på alla tjejer i tajta svarta t-shirts, kvinnor i fantastiska rumpor, sexfantasier, strul och hångel. Det här är lad-lit från början till slut. Det är en man som fått sin sexuella pondus kraschad och som förtvivlat försöker återfå den.

Jonathan Tropper bjuder på härliga karaktärsskildringar. Modern i familjen ges till exempel en helt fantastisk presentation:

Hennes hår, grått vid rötterna och kastanjebrunt i övrigt, är bakåtdraget i en hård knut. Hennes svarta byxdräkt är formsydd och hon visar som vanligt upp alldeles för mycket av sin kirurgiskt framhävda urringning. Höjden på hennes stilettklackar är, precis som diametern på hennes implantat, opassande för både hennes ålder och för tillfället. 

Visst går det att se henne framför sig? Denna sextiotreåriga kvinna är barnpsykolog och känd för en diger bok i barnuppfostran, utgiven i flera upplagor. Sina egna barns uppfostran har hon och maken inte riktigt lyckats lika bra med. Det är helt omöjligt att inte dra paralleller till vår svenska barnexpert-dito.

Bit för bit får vi komma Judd och hans tre syskon med familjer under huden. Alla relationer är trassliga, vi stöter på sårad stolthet och tvister som pågått i många år. Men under allt bråk och tjafs döljer sig även kärlek och hopp.

Jag kan inte påstå att Sju jävligt långa dagar är en fullpoängare men den var lättläst, rolig - till och med hysteriskt skrattretande på sina ställen - och en helt okej sysselsättning. Jag uppskattade dessutom det öppna slutet. Jag har Troppers senaste bok liggande som ebok i mobilen och jag är nyfiken på att läsa mer. Nu ska jag bara hitta tiden till det =)

Vad övriga Bloggdala-bor tyckte om boken hittar ni hos Ergo sum, Asta, Cattis, Sammelsurium och Freja

Turen har nu fallit på mig att välja bok i Bloggdalas lilla bokcirkel. Jag gick förvisso med för att utvecklas i min läsning och motiveras till att läsa mer vuxenlitteratur men denna gång tänkte jag faktiskt passa på och utmana er andra med en ungdomsbok som alla borde ha läst - Förr eller senare exploderar jag av John Green för att vara exakt. Jag läste den på engelska när den kom ut men saknade då någon att få diskutera den med. Den står i min bokhylla på både engelska och oläst på svenska och har nu kommit ut i pocket - smidigt värre! Sällan har en bok påverkat mig så mycket som denna - därför vill jag dela med mig av den =) Är ni på? Vi möts återigen vid brunnen den 24 november. 

En liten smula underbar - en ickerecension

Titel: En liten smula underbar
Författare: Dawn French
Utvigen: 2011
Sidor: 379
Språk: Svenska

Handling: Alla avskyr den perfekta familjen. Så du kommer att älska familjen Battle. Mo Battle ska fylla femtio och är mamma till två hormonstinna tonåringar. Sjuttonåriga dottern Dora anklagar Mo för typ ALLTING, och Peter, 16 år, känner att han faktiskt är lika underbar som sin hjälte Oscar Wilde. Och så är det pappa, som ... tja, bara är pappa. Hursomhelst, Mo har en kris. Hon är på väg att göra något ovanligt galet och själviskt, något som kommer att få hela familjen att balansera på avgrundens rand. Kommer familjen att falla? Eller kommer de, när det verkligen gäller, att finnas där för varandra?

Egna noteringar: När jag hoppade runt på en av Bokbloggsjerkorna stötte jag på bokcirkeln Bloggdala och tyckte den lät så trevlig att jag plötsligt var en av medlemmarna. Första boken för min del blev En liten smula underbar av Dawn French. Boken både låter och ser trevlig ut med ett omslag som är enkelt och lockande. Tyvärr är det också allt.

Här kommer ett erkännande: jag har inte läst ut boken. Jag har verkligen försökt. Åtskilliga gånger har jag öppnat boken och börjat läsa men jag kommer verkligen ingenstans. Jag hänger upp mig på språket och på personerna. Dottern Dora varken låter eller beter sig som den 18-åring hon är. Peter - vars kapitel envisas kallas Oscar - är smårolig men ytterst märklig, och Mo låter väldigt oförstående. Jag faller inte för berättarrösterna, de tilltalar inte mig.

Jag kom till sidan 55, sedan lät jag mig själv ge upp. Jag har ett avtal med mig själv förstår ni - livet är allt för kort och böckerna är allt för många. Läsningen är min njutning och jag vill därför inte plåga mig igenom böcker bara för saks skull. Tidigare har jag läst klart böcker oavsett vad jag tycker om dem men inte nu längre.

Jag har hunnit skumma igenom några av de övriga deltagarna i Bloggdalas bokcirkel och då ingen har varit övertalande entusiastisk över En liten smula underbar sätter jag faktiskt punkt här och ger mig på nästa bok på listan istället. Jonathan Troppers Sju jävligt långa dagar har jag varit sugen på ett tag så det ska bli spännande läsning. Nu får jag bara hålla tummarna att man inte blir utkastad om man inte läser klart boken...