Kristian Gidlund - Mot monsunens hjärta

Sakta försöker jag landa i verkligheten igen efter fyra sköna semesterveckor. Jag är fortfarande trött men med energi som börjar pyra undertill. Men nu ska det väl bli liv i Kattugglan igen!

En av böckerna jag har läst under uppehållet är den postumt utgivna Mot monsunens hjärta av Kristian Gidlund. Många var de tårar som fälldes när jag läste hans bägge tidigare böcker, hans bloggtexter och när jag lyssnade/såg honom delta i radio- och tv-program.  Han uttryckte sig på ett sätt som gick rakt in i hjärtat på mig och många många andra. 

Mot monsunens hjärta är helt och fullt annorlunda från I kroppen min vilket inte är så konstigt eftersom det här är reportage och texter från Kristians journalist-tid. Jag känner så tydligt igen drag i reportagen som är journalistik 1A, med en egen journalistutbildning är det svårt att undvika leta efter dem. Men det är välskrivet även om jag själv kanske inte finner allt intressant. Gidlund skrev texter som kanske inte alltid var riktade mot gemene man utan till den med specialintresse, framför allt inom musik och politik. Inte mina främsta genrer kanske men välskrivna texter kan en läsa ändå.

Kristian Gidlund var en duktig journalist men det var när texterna blir personliga som han glänste som mest. Det låter oerhört kallt att skriva, eller hur? Men faktum är att det är så jag känner. Jag är glad att jag läste det här eftersom den visar en annan sida av Kristian, den som inte är märkt av sjukdom och död, men i övrigt lämnar större delen av boken inga spår.

Titel: Mot monsunens hjärta
Författare: Kristian Gidlund
Förlag: Forum
Utgiven: 2014-08

Sidor: 190 sidor

Adlibris | Bokus

Johan Persson & Martin Schibbye - 438 dagar

Efter att i bibblanbokcirkeln ha läst En hemstad av Kristian Lundberg kände samtliga deltagare att vi behövde läsa något mer handfast. Eftersom vi inte hade läst någon faktabok än, kombinerat med att kommunens bibliotek satt på en hel hög av 438 dagar föll valet på Martin Schibbye och Johan Perssons reportagebok om deras resa till Etiopiens gränstrakter, sedermera deras tid i landets stränga fängelse. Handfast så det står härliga till, absolut. Också en bok som bjuder in till diskussion med väldigt många infallsvinklar. Vi kom dels att prata om det som hände Johan och Martin men lika mycket om mänskliga rättigheter, humanism och hur långt en journalist kan tillåtas gå för att berätta om världens orättvisor. Får en bryta mot hur många lagar som helst bara för att kunna berätta för omvärlden att exempelvis ett land bryter mot de mänskliga rättigheterna? 

438 dagar är sjukligt bra läsning. Så har jag det sagt. Helt klart den bästa reportagebok jag läst på senare år. Faktum är att jag läste hela boken på en och samma dag. Att för ovanlighetens skull först få tid för lite läsning på arbetstid (just den här cirkeln håller jag i på arbetstid) och sedan ha en lång skön kväll hemma där jag kunde ha fullt fokus på läsningen. Kunde inte slita mig, det var spännande och fängslande och även om jag såklart visste att Johan och Martin blev frisläppta till sist var resan dit otroligt intressant. 

Jag har så lite kunskap om hur läget är i Etiopien, Somalia och gränslandet däremellan. Jag läser förstås i tidningarna om den aldrig sinande flyktingströmmen och förstår att förhållandena måste vara fruktansvärda, men varför? Det är svårare att sätta sig in i det. Därför blev 438 dagar på flera sätt en aha-upplevelse och en ögonöppnare. Bara en sådan sak att mer än fem år senare få en förklaring till varför det satt beväpnade män längs hela landningsbanan när jag och en kompis mellanlandade i Addis Abeba på vår väg ner till Malawi. Vi undrade då över anledningen och att i boken kunna läsa att det är för att vakta flygplatsen och att flera hundra män har dött medan de gjort det, det ger mig helt klart nya perspektiv på saker och ting. Orden blir till bilder och på något sätt tar jag till mig mer av hela berättelsen. Jag har varit där, om än bara på flygplatsen. Taxfree-shoppade handvävda sjalar gjorda i landet av invånare som på ett ställe beskrivs som fångar de också.

Visst måste man ta en del av det som går att läsa med en nypa salt. Det här är trots allt Martin Schibbye och Johan Perssons personliga upplevelser. Hade det berättats av någon annan hade kanske vissa saker låtit annorlunda. Objektivitet är A och O för en journalist, det fick jag inpräntat i mig under journalistutbildningen, men hur kan en vara objektiv i Martin och Johans fall. De berättar om sitt eget öde. 

Det här känns som obligatorisk läsning på journalistutbildningar runt om i landet. Det finns mycket att prata och diskutera om mediers rapportering i den här boken. Fast boken har större täckningsområde än så. Det är ett inlägg i medie- och flyktingdebatten, om storpolitik och diplomati. Det Johan och Martin var med om utspelade sig i ett land långt från Sveriges gränser men det berör helt klart även oss som bor här i trygga Sverige. Jag är tacksam över att ha fått ta del av vad de har varit med om. 

Titel: 438 dagar: vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar
Författare: Johan Persson & Martin Schibbye
Förlag: Offside Press
Utgiven: 2014-09
Sidor: 471
Adlibris | Bokus

Kirstin Cronn-Mills - Transgender lives

Titel: Transgender lives: Complex stories, Complex voices

Författare: Kirstin Cronn-Mills

Förlag: Twenty-First Century Books (via NetGalley)

Utgiven: 2014-09

Sidor: 88

Adlibris | Bokus

Den här veckan är det Stockholm Pride. Något som är viktigt att uppmärksamma, även om frågorna är lika nödvändiga att prata om året om. Jag har helt omedvetet läst några böcker med HBTQ- tema senaste veckan. Det här är en av dem. 

En person i min närhet har under de senaste åren genomgått en könskorrigerande process. Det har gett mig en liten bild av hur transvärlden ser ut, hur processen går till och lite tankarna bakom. Det finns ändå så mycket jag inte vet, så mycket jag inte förstår. Men jag vill veta, jag vill förstå! För medan acceptans för mig är en självklarhet har alltid kunskap varit en nödvändighet - jakten på kunskap har gjort mig till den jag är idag. Då är det bra att böcker finns. 

Jag ska börja med att skriva en sak - Transgender lives är en bok om hur det är att vara trans* i USA. Det skiljer sig en del från hur det är att vara trans* i Sverige. Eller ja, inte på det grundläggande såklart men USAs sjukförsäkringssystem och lagstiftning gör allt lite mer krångligt och även till en klassfråga. Men mer om det lite senare. 

Trans* är benämningen som används boken igenom och där täcks också hela spektra in. Detta för att inte utesluta någon. I olika kapitel får vi möta både transkillar, transtjejer, en transvestit, en person som ser sig som queer. Något som också visar hur många sidor det finns av uttrycket. 

Boken beskrivs såhär:

Meet Katie, Hayden, Dean, Brooke, David, Julia, and Natasha. Each of these transgender individuals tell how they came to understand, accept, and express their gender identities, as well as the sorrows and successes they experienced. 

Visst låter det intressant men det berättar inte om hela innehållet. För mellan de olika kapitel där vi möter personerna ovan, får ta del av deras resor, finns faktakapitel. Trans*Gender Basics, Trans*Spectrum Identities och Trans*Health Complexities är rubrikerna på några av dem. Det är intressanta texter med fakta, statistik och förklaringar. Texter som ökar förståelsen.

En kommentar som lämnade avtryck var den om att vissa transsexuella inte tycker om att placeras tillsammans med H, B och Q i HBTQ. För medan dessa syftar till personens sexuella läggning handlar T om könstillhörighet. En intressant tanke jag själv inte tänkt på tidigare. Förmodligen för att genus och sexualitet är rätt sammansvetsat i ett heteronormativt synsätt. 

Intervjutexterna med de olika personerna är intressanta. Deras olika resor till den person de är har varit väldigt olika men i samtliga skiner en stolthet igenom, en stolthet över att få vara den person som de vill vara - till det inre såväl som det yttre. En stolthet jag även har sett hos min vän och hans kompisar. Den som är så självklar bland cispersoner (en cisperson är en person som entydigt är och alltid har varit man eller kvinna och beter sig utifrån den könsrollen om man förenklar det). 

Fakta är bra, fakta är intressant - framförallt när den läggs fram på ett bra sätt och det tycker jag Cronn-Mills lyckas med. Det är matnyttigt och intressant men samtidigt skrämmande. För det är mörk statistik hon ger fram, om en grupp där påhopp är vanliga och självmordsstatistiken hög. 

Som många gånger förr tänker jag på hur bra vi har det i Sverige ändå. Här är det till exempel ingen klassfråga (inte på samma sätt i alla fall) om du ska kunna byta kön eller inte. Här behöver du inte hoppas på att din sjukförsäkring täcker kostnaden för att diagnosernas och få den könskorrigerande behandling du behöver (vilket den rätt sällan gör) alternativt själv lägga ut de hundratusentals kronor behandlingarna kostar. Vårt högkostnadsskydd täcker det (vilket får mig att oroa mig för de konsekvenser en privatisering av vården kan få).

Påhopp och diskriminering sker också i Sverige men vi har ganska starka lagar mot diskriminering (hur de funkar vet jag inte dock). I många av USAs stater är det inte olagliga att diskriminera trans*personer när det handlar om att få jobb, lägenhet, sjukvård etc. Det är ju helt sjukt!

Jag är tacksam för att jag fick läsa den här boken. På få sidor innehöll den mycket matnyttigt och intressant och kanske har den också ökat min förståelse ytterligare någon grad. Allt är inte svart eller vitt, blått eller rosa. Prideflaggan är en väldigt bra symbol för visst är det härligt med många olika nyanser och identiteter?!

Kirstin Cronn-Mills har tidigare skrivit YA-romanen Beautiful music for ugly children som handlar om en transkille som har ett radioprogram och försöker skapa en ny identitet som den han vill vara Gabe. Men att komma ut som transsexuell är inte enkelt. Jag har inte läst boken själv än men har bläddrat i den och tycker den verkar bara bra!

Clara & Anna Lidström - Underbara Claras garderob

Titel: Underbara Claras garderob: pimpa, sy och fixa

Författare: Anna & Clara Lidström

Förlag: Bonnier Fakta

Utgiven: 2013-06

Sidor: 139

Adlibris | Bokus

Fördelen med att jobba helg ibland är att jag helt plötsligt har en ledig veckodag till mitt förfogande. Det känns på något sätt alltid lite extra lyxigt och jag brukar passa på att unna mig en pysseldag. Igår var dock energinivåerna i botten så istället för att själv pyssla lät jag mig inspireras av Underbara Claras tips i senaste boken Underbara Claras garderob.

Jag tycker det är jätteintressant med recycling och att ta till vara på det man har hemma. Vi lever allt mer i ett slit och släng-samhälle och ser sällan potentialen i det vi redan har. Själv känner jag ofta att mina kunskapsnivåerna är lite för låga för att fullt ut gå på second hand och göra om kläder och prylar så de passar mig. Varför vet jag inte riktigt eftersom jag gärna syr mina egna klänningar och de två klänningar jag second hand-fyndade och sydde om förra sommaren är välanvända favoriter. 

Jag blir otroligt inspirerad av att läsa Anna och Claras tips om hur man med enkla medel kan sy om eller piffa till det man redan äger eller fynd från second hand-affärer och loppisar. En del saker, såsom att göra en väst av en trasmatta, är lite too much för min smak medan andra tips är helt geniala. Enkla smycken och innovativa pyssel för att förändra ett par skor är några idéer jag inspireras av. Göra en snygg knytblus av en herrskjorta är en annan. 

Jag läste Underbara Claras garderob från pärm till pärm under djup koncentration och en sak är i alla fall säker. Det är hög tid att boka in en ny fyndrunda med min kompis! Nu ska det pimpas, sys och fixas!

Esther Earl - This Star won't go out

Titel: This Star Won't Go Out: The Life and Words of Esther Grace Earl
Författare: Esther Earl
Förlag: Dutton Books
Utgiven: 2014-01
Sidor: 431
Adlibris | Bokus | BookDepository

Her life was her book. She didn't get to choose the ending, but the way she filled the pages makes her story irresistible.

För de som inte var engagerade i John och Hank Greens nerdfighteria var nog Esther Earl ett okänt namn. När John Green sedan dedikerade The fault in our stars till Esther fick fler upp ögonen på vad denna unga tjej åstadkom. I januari kom så boken av och om Esther Earl ut.

Esther var bara tolv år när hon 2006 diagnostiserades med sköldkörtelcancer, en ovanlig cancerform bland barn men där överlevnadsgraden är hög om det upptäcks i tid. Esther hade oturen att vara en av de få där cancern inte gick att få bort. Hon somnar in i augusti 2010, bara några veckor efter det att hon fyllt 16 år.

Det är svårt att inte jämföra This Star Won't Go Out med Kristian Gidlunds bägge I kroppen min. De var bägge unga, cancerdrabbade och skrev om sitt liv. De påverkade också otroligt många i sin närhet genom sina texter. Men utöver det skiljer sig böckerna åt rejält. Kristian var trots allt över tio år äldre än Esther när han gick bort. Det märks såklart i texterna. Och medan I kroppen min helt baseras på blogginlägg består This Star Won't Go Out av flertalet olika texter och transkriberingar av vloggar.

I boken varvas Esthers dagboksinlägg med brev till hennes föräldrar, blogginlägg och illustrationer. Det finns också med utdrag från hennes Caringbridge site, en slags blogg där främst hennes föräldrar skrev för att meddela släkt och vänner hur hennes sjukdom utvecklade sig. Esthers familj och vänner delar också med sig av sina intryck och minnen av henne. Det kan låta som en enda röra men det fungerar oväntat bra. Det gör att jag känner att jag verkligen får lära känna Esther och hon verkar sannerligen ha varit klok för sin ålder.

Det är intressant att läsa om alla de internetcommunities som Esther engagerade sig i och vilken viktig roll hon spelade i dem. Hon älskade Harry Potter och var med i många fandom, lyssnade på Harry Potter tribute-band som jag själv inte ens har hört talas om eller visste existerande. Det var också så hon kom att lära känna John Green och hans bror Hank vilket ju också sedermera slutade med att Esther inspirerade John Green att skriva The fault in our stars. Men, och det är viktigt att nämna, Hazel Grace är inte Esther.

Esther funderade mycket på livet och påbörjade också en bucket list över saker hon önskade att hon kunde göra, men som hennes andningsproblem gjorde omöjliga:
1) Make a stand in a downtown area with the sign "free hugs" and give a hug to anyoe who wanted
2) Somehow do something for sick children.
3) Taste lots of defferent foods.
4) Go to India.
5) Witness something truly amazing.
6) Do more.
But I don't know. I'd like to do stuff and,just LIVE, because if I do die soon, sitting in my room with the occasional movement will not work.

Just att göra något, kunna påverka, är något Esther ofta återkommer till både i sina brev, dagboksanteckningar och youtube-klipp. Hon ville påverka, lämna ett avtryck i vår värld, innan hon allt för tidigt skulle försvinna. Man kan väl säga att hon lyckades.

This Star Won't Go Out är en fin och fantastisk bok om en ung tjej vars liv var allt för kort. Tårarna flödade fritt vid flera tillfällen. Skildringen av när hon somnar in är så fin och sorglig att det gör ont i hjärtat, minnesorden om henne så vackra. En text som berörde mig djupt var ett brev till Esthers framtida jag, som Esther skrev när hon var 14 år. Ett brev som skulle läsas när Esther var 17 år, ett brev som var satt att levereras till Esthers föräldrar - just ifall att. I brevet skriver Esther att hon hoppas att framtida Esther har det bra och att hon, även om hon kanske ännu inte är fri från cancern mår bättre. Hon beskriver kärleksfullt sina syskon och föräldrar och tar upp sitt stora Harry Potter-intresse, ber framtida Esther minnas att det var genom Harry Potter hon mötte många nya vänner så snälla, förskjut honom inte bara för att du inte behöver honom mer.

Det är så mycket visdomsord i detta brev, det är imponerande att tänka att det är skrivet av en blott fjorton år gammal tjej. Jag avslutar med hennes rekommendation till sitt framtida jag, för det är en ordination vi alla borde följa:

just... just be happy. and if you can't be happy, do things that makes you happy. or do nothing with people that makes you happy. 

 PS. Missa inte att fira "Esther day" varje år den 3 augusti. Esther bestämde att det skulle vara en dag för att fira kärleken. Inte den romantiska kärleken utan den typ av kärlek som är så ouppskattad i vår kultur - kärleken mellan vänner, familj och kollegor. Medan många par säger att de älskar varandra varje dag, glöms det bort att säga det till sin syster eller bror, till sina nära vänner. Och just sådan kärlek, det är en kärlek värd att visa sin uppskattning för!

Sara Stille - Bära leggings i januari

Titel: Bära leggings i januari
Författare: Sara Stille
Förlag: Kalla kulor (Tack för boken!)
Utgiven: 2014-02
Sidor: 263
Adlibris | Bokus | cdon

Jag kan inte på långa vägar sätta mig in i hur det är att vara Sara. Även efter att ha läst om hennes mardröm och hur hon tog sig ur den är det mig helt främmande. Jag har läst, begrundat, rasat, läst stycken högt för sambon, svurit och blivit berörd. Men det Sara Stille var med om är svårt att ta in.

Sara var bara tretton år gammal i januari 2008 då en elva år äldre man våldtog henne. Mannen var en nära vän, Saras förtrogna. En person hon trodde hon kunde lita på, som fanns där och stöttade när Saras familj och egna tillvaro höll på att falla isär. Att just han skulle kunna begå en sådan gärning gick inte att förstå.

Sara stred emot sina dubbla känslor. Även om mannen hade förstört allt genom sin handling var han också hennes trygghet och stöd. Därför fortsattes de också att träffas, och mannen utnyttjade situationen. Gång på gång våldtog han henne, det varade i ett år och nio månader. Därefter träffade Sara en kille, inledde ett distansförhållande och flyttade sedan 30 mil bort. Men det hon hade varit med om satte djupa spår. I början av 2012 bröt hon ihop och sökte akut hjälp på BUP. Där fick hon stöd och samtalstid och kunde slutligen berätta vad hon har upplevt. I maj gjorde hon så en polisanmälan om misstanke om våldtäkt av barn.

Sara trodde att undersökningen skulle läggas ner men misstankarna är så allvarliga att mannen häktas och sedan åtalas, på sannolika skäl misstänkt för våldtäkt mot barn. Man kan tro att det är nu det skulle börja vända för Sara men först var hon tvungen att genomleva allting på nytt. Under en rättegång finns inga hemligheter.

Jag blir så arg när jag läser Saras berättelse. Arg för att en man som har ett sånt förtroende förgriper sig på en utsatt tjej. En tjej som redan har det tufft i livet, vars livslusta är skör. Jag blir arg för att föräldrarna inte märkte något, att omgivningen stod tysta och såg på när Sara förändrades och blev utåtagerande. Ledsen över att Sara inte kunde bryta spiralen under så lång tid, att hon inte klarade av det. Att hon inte hade några andra vuxna där som kunde stötta henne.

Kanske ska man glädjas över att Sara "vann" till slut, att mannen som våldtog henne dömdes, men jag kan inte finna den glädjen. Istället känner jag ilskan pyra inom mig. Nog för att man ska vara noggrann och ta reda på alla fakta under en rättegång, men i dagens rättssamhälle är det målsägande som blir behandlad som en gärningsman, det får vi läsa om i tidningarna, om och om igen, och samma sak finns nedskrivet i Bära leggings i januari. 

Sara ifrågasätts varför hon hade leggings på sig den där första gången, var det inte januari och kallt? Det diskuteras och analyseras huruvida hennes pubertet gjorde att hon såg äldre ut än sina tretton år eller inte. Vad spelar det för roll om Sara bar leggings eller stora tjocka termobyxor? Vad spelar det för roll om hon såg ut att vara tretton eller 23? Varför ska hennes och andra utsattas alkoholvanor eller familjeförhållande granskas med lupp? Det är ju inte hon i det här fallet som begått ett brott!

Istället för att lära våra söner att inte våldta så lär vi våra döttrar hur de på bästa sätt undviker att bli våldtagna.

Du har så rätt Sara och det är så sjukt fel. Vi tjejer/kvinnor ska inte behöva lära oss självförsvar. Vi ska inte behöva gå med mobilen förprogrammerad till 112 när vi går hem sent en kväll. Inte behöva krama nycklarna i handen som ett vapen. Vi ska kunna sitta hemma hos vår anhörig, partner, vän utan rädsla att bli påhoppad och påtvingad någonting. Vi ska inte behöva tänka på vad vi har på oss, vilka signaler vi sänder ut. Kort kjol eller termobyxor, våra kroppar är våra och det är enbart vi själva som bestämmer över den.

Sara Stille hör till en av de få som vågar berätta. Hon berättar öppet och ärligt sin historia, utan krusiduller. Det känns att det här kommer från hjärtat. Det brukar nämnas att bara en av fyra tjejer vågar anmäla ett övergrepp. Det är 25%. De resterande 75% är tysta. Av rädsla, av misstro till rättsväsendet eller av skam. Bära leggings i januari är därför otroligt viktig i samhällsdebatten. Den visar att det går att skapa rättvisa. Att det faktiskt inte är offrets fel att det har inträffat. Att det finns en framtid efter allt elände. Det finns hopp. Tack Sara, för att du vågar berätta!

Historien om Leon - låt oss aldrig glömma!

Titel: Historien om Leon - Schindlers yngste arbetare
Författare: Leon Leyson
Förlag: B. Wahlströms (Rec-ex, stort tack!)
Utgiven: 2014-01
Sidor: 189
Adlibris | Bokus | cdon

2005 deklarerade FN att den 27 januari är en internationell minnesdag för Förintelsens offer. En minnesdag för att lyfta fram engagemanget hos alla som bekämpar intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism, i Sverige såväl som i världen.

Idag har det gått exakt 69 år sedan koncentrationslägret Auschwitz befriades 1945. Leon Leyson eller Leib Lejzon som han hette på den tiden kom aldrig till Auschwitz. Han hade den ofattbara turen att hamna på Oscar Schindlers lista. 

Men vi tar det från början. Leon skulle precis fylla tio när tyska trupper belägrade Polen under hösten 1939. Leon, hans mamma och hans syskon hade precis lämnat landsbygden och födelseorten Narewka och flyttat efter fadern som fått jobb i Kraków. Levnadsförhållandena blev dock allt svårare som jude. Leons pappa var en av få som fick behålla jobbet, det hade han sin tyska att tacka för. Efter att ha blivit ivägforslad av tyska soldater förlorade även han jobbet. Så blev han dock kallad till ett företag för att hjälpa till att få upp ett kassaskåp, vilket var snabbt avklarat. Den tyske nazist som nu ägde företaget erbjöd honom ett jobb och fadern visste bättre än att tacka nej. Mannen hette Oscar Schindler. 

Tack vare faderns arbetstillstånd fick Leon och hans familj stanna kvar i Kraków medan tusentals andra judar sändes mot sin död. Det dröjde inte länge innan familjen blev tvångsflyttade till Krakóws ghetto och därifrån kom de senare till arbets- och koncentrationslägret Plaszów. Först pappan och Leons syster och ena bror som jobbade åt nazisterna, därefter modern och Leon. 

Förhållandena var gräsliga och det dröjde, men så småningom lyckades fadern få upp även moderns och Leons namn på listan. Schindler's lista, den där som fått en egen film. Den som räddade livet på åtskilliga judar, däribland Leon Leyson. Livet var fortfarande extremt tufft men "Schindlers judar" kunde ändå se en liten ljusglimt vid horisonten. Leon är en av dem som här fick möjligheten att berätta om det för eftervärlden. Du måste själv läsa boken för att förstå, det går inte sammanfatta med få ord. 

Leons egna berättelse är intressant, spännande och gripande. Tyvärr är boken, framför allt inledningsvis, tungläst. Boken är riktad mot barn vilket framför allt märkts på layouten men språket är lite för avancerat och lite väl vuxet för att vara helt anpassat till målgruppen. De första 40 sidorna var rejält tungrodda med därefter flyter både språk och berättelse på bättre. 

Historien om Leon är en viktig bok. Vi får lära känna den unge judiska pojkens vedermödor i en värld där hans närvaro inte är önskvärd, enbart på grund av den tro han blivit född in i. Leon berättar även om sin personliga bild av Oscar Schindler på ett varmt, pojkaktigt sätt. Läsningen framkallar rysningar längs ryggraden men också en tro på framtiden. 

Det har gått 69 år sedan Auschwitz befriades. 69 år är en lång tid, mycket har hunnit hända i vår värld, men vi får inte glömma händelserna under Andra världskriget. Vi får inte glömma alla de människor som tvingades betala med sina liv på grund av sitt ursprung. Vi måste fortsätta kämpa för allas rätt till att leva - utan hot och förtryck. Det finns de som tvivlar, som förtränger och förringar händelserna i Auschwitz och alla de andra koncentrations- och arbetsläger runt om i Europa och resten av världen. Det är upp till dig och mig att bevisa dem fel. Vi får inte glömma! Låt oss hjälpas åt att minnas!

Bea Uusma - Expeditionen: Min kärlekshistoria

Titel: Expeditionen: Min kärlekshistoria (textutgåva)
Författare: Bea Uusma
Utgiven: 2013-09
Sidor: 247
Språk: Svenska

Beskrivning: På en tråkig fest i mitten av 90-talet hittar Bea Uusma en bok i en hylla och börjar läsa. När hon reser sig upp och lämnar festen tar hon boken med sig. Boken handlar om Andrées polarexpedition och Bea har funnit en passion.

I juli 1897 gav sig ingenjör Andrées expedition iväg från nuvarande Svalbard med destination Nordpolen. Resan skulle ske i en vätgasballong, något som skulle visa sig vara ett ödesdigert misstag. Efter bara tre dagar tvingas de landa ballongen och sedan påbörjar expetitionens deltagare den mödosamma redan tillbaka till civilisationen. Dragandes varsin släde på ett par hundra kilo var tar de tre männen sig långsamt framåt. Efter ett par månaders slit och vedermödor kommer de till Vitön. Där upphör alla anteckningar. 

Över 30 år senare, 1930, hittas resterna av männen och deras läger. Sedan dess har läkare, polarhistoriker, författare och journalister försökt att ta reda på vad som hände i lägret på Vitön. Männen hade mat, kläder och ammunition för att överleva en hel vinter utan problem. Hur kommer det sig att de dog redan innan de hunnit packa av slädarna?

Bea Uusma bestämmer sig för att försöka finna svaret. Hon inleder en katt och råttalek som utöver grävande i arkiv innebär en läkarutbildning, spådamer och flertalet resor till Nordpolen. Går det hitta något svar över vad som hände eller kommer hon över 100 år för sent?

Egna noteringar: Bea Uusma lyckas med något som är mycket svårt - att få en faktabok att bli intressant, spännande och fängslande. Jag satte mig ner och började läsa, efter vad jag upplevde som minuter tittade jag upp och två timmar hade passerat. Det här kan vara en av de bästa faktabaserade böcker jag någonsin har läst!

Författaren har synts och hörts överallt den senaste tiden; på tv, i radion, i tidningar, och inte undra på: En övervägd variation av Beas egna noteringar, en berättelse om expeditionen och utdrag ur expeditionsdeltagarnas dagböcker och personliga brev gör Expeditionen lättläst, rolig och enkel att ta till sitt hjärta. Beas egen fascination över och besatthet av att ta reda på vad som egentligen hände där på Vitön smittar av sig och jag vill också veta. Jag vill läsa en sida till och sedan ytterligare en för att kanske, kanske hittar Bea sanningen och delar med sig av den till mig.

Jag är själv född och uppvuxen i Småland, och har varit i Gränna många gånger, till och med besökt museet där även om jag har mycket vaga minnen därifrån. Andrées expedition till nordpolen har alltid funnits där i periferin men jag har egentligen aldrig läst något om den och mina kunskaper om den var således därefter.

Jag vill därför ge hatten av för Bea, på 247 ynka sidor får jag inte bara ta del av expeditionens händelseförlopp, jag får också lära känna de tre deltagarna; Andrées drömmar, Fraenkels uthållighet och den vackra och tragiska kärlekshistorien om Strindberg och hans Anna. Utöver det presenteras och förkastas tidigare teorier om vad som egentligen hände där på Vitön de ödesdigra dagarna i oktober 1897. Jag kan med andra ord att bli kafferast-expert på Andrées polarexpedition genom en enda bok. 

Bea Uusma delar frikostigt med sig av sina upplevelser, motgångar och misslyckande. Boken är inte bara en berättelse om expeditionen utan om hennes egen förälskelse och besatthet av den. Genom att varva olika typsnitt, textstorlekar och layout blir boken vare sig tungläst eller tråkig. Språket är oerhört målande lockar till fortsatt läsning. Ett 20-tal sidor innehåller en tabell där dag för dag av expeditionen presenteras utifrån deltagarnas egna dagboksanteckningar. Här finns dagens väder, matintag, psykiskt och fysiskt tillstånd, medicinintag, fysisk aktivitet, övriga anteckningar och korta kommentarer om vad Bea kan utläsa av informationen. Spännande läsning!

Det går inte nämna expeditionen utan att nämna den sorgliga kärlekshistoria den döljer. Den yngste av deltagarna, Nils Strindberg, var nyförlovad när ballongen lyfte. I flera vackra brev som hittades i hans packning, skriver han till sin Anna och berättar om livet på isen. Även efter att all information från expeditionen upphör fortsätter Anna att vänta på sin Nils. Först flera år senare gifter hon sig ned en annan man. Hjärtat tillhör dock fortfarande Nils, mannen hon aldrig hann starta ett liv med. Efter Annas död begravdes hon bredvid sin man på en kyrkogård i England men hennes hjärta kremerades och ligger vid sidan av Nils Stindbergs urna i Andrée-graven. En episk kärlekshistoria, och så oerhört sorglig. 

Jag läste bokens textutgåva. Den finns även utgiven i en illustrerad utgåva med foton, teckningar, kartor och ett omfångsrikt extramaterial. Jag måste ha!