Patrik Lundberg - Gul utanpå

Många i bloggvärlden har pratat om den, skrivit väl om den och tipsat om den, Patrik Lundbergs självbiografiska berättelse om sitt sökande efter en egen identitet, om jakten på svar. Jag kom mig aldrig för att läsa Gul utanpå när den kom ut 2013 men av en slump började jag bläddra i den på jobbet innan jul och den fick följa med hem i ryggsäcken.

Patrik Lundberg adopterades från Korea 1983, han var bara 9 månader när han kom hit och hamnade i småstadsidyllen Sölvesborg. Han växte upp som vilken svensk som helst med ett stort undantag, han såg inte svensk ut och detta fick han alltid höra. Han hade inga minnen av sitt födelseland och tänkte väl kanske inte så mycket på det. Ett samtal på fyllan under studietiden kom att förändra en hel del för bara några dagar senare har han ansökt om - och fått beviljat - ett halvårs utbytesstudier vid ett universitet i Korea.

I Gul utanpå får vi följa med Patrik på hans resa till Korea och alla de intryck resan ger honom. Det är ärligt skrivet och närgånget. Han utelämnar inte mycket och ibland blir det lite för mycket, jag funderar mycket på hur rätt det är att utelämna så mycket information om personerna i sin närhet. Om moderns ensamhet och alkoholism, om äktenskapet med pappan som sprack, om kompisar och personer han möter på vägen. Jag förstår att det är en del av berättelsen om Patriks liv och en del av hans ursprung men när får de chansen att berätta sin synvinkel. Kanske spelar mina egna journalistikstudier in här, den där lärdomen att inte skriva kontroversiella saker om någon utan att låta denna komma till tals.

Det märks såklart att Patrik Lundberg är van vid att skriva och formulera sig. Texten har ett fint flyt och språket är genomarbetat. Jag låter mig fascineras av resan till Korea och om hur livet blev under det halvår Patrik var där. Miljön målas upp på ett sånt sätt att jag kan se det framför mig, om bilderna i mitt huvud överensstämmer med verkligheten kan jag förstås inte veta. Det måste ha varit en så stor kontrast att komma dit, alla seder och traditioner som är så totalt olika.

Det finns dock ett par saker som jag störde mig på under läsning. Det ständiga upprepandet om supandet/fylleriet blev lite tjatigt, likaså behovet att ideligen nämna sexuell tillfredsställelse eller avsaknaden av den. Det tillför ingenting till boken i mina ögon, hos mig passerar det gränsen där det personliga blir privat.

Gul utanpå är en viktig bok. Det är en bok att sätta i händer på alla de ungdomar som själva känner sig vilsna, som inte har en självklar identitet. Det finns en hel del adoptivbarn i Sverige idag, både unga och gamla. Jag kan aldrig sätta mig in i den situationen fullt ut. Jag är född i Sverige och har i min släktforskning kunnat följa mina rötter bak till 1600-talet. Jag har en helt annan grund att stå på i mitt identitetssökande än den som saknar det biologiska. Det biologiska arvet är långt i från allt men jag kan ändå förstå sökandet efter det.

Titel: Gul utanpå
Författare: Patrik Lundberg
Förlag: Rabén&Sjögren
Utgiven: 2013-01
Sidor: 220
Inbunden: Adlibris | Bokus
Pocket: Adlibris | Bokus

Esther Earl - This Star won't go out

Titel: This Star Won't Go Out: The Life and Words of Esther Grace Earl
Författare: Esther Earl
Förlag: Dutton Books
Utgiven: 2014-01
Sidor: 431
Adlibris | Bokus | BookDepository

Her life was her book. She didn't get to choose the ending, but the way she filled the pages makes her story irresistible.

För de som inte var engagerade i John och Hank Greens nerdfighteria var nog Esther Earl ett okänt namn. När John Green sedan dedikerade The fault in our stars till Esther fick fler upp ögonen på vad denna unga tjej åstadkom. I januari kom så boken av och om Esther Earl ut.

Esther var bara tolv år när hon 2006 diagnostiserades med sköldkörtelcancer, en ovanlig cancerform bland barn men där överlevnadsgraden är hög om det upptäcks i tid. Esther hade oturen att vara en av de få där cancern inte gick att få bort. Hon somnar in i augusti 2010, bara några veckor efter det att hon fyllt 16 år.

Det är svårt att inte jämföra This Star Won't Go Out med Kristian Gidlunds bägge I kroppen min. De var bägge unga, cancerdrabbade och skrev om sitt liv. De påverkade också otroligt många i sin närhet genom sina texter. Men utöver det skiljer sig böckerna åt rejält. Kristian var trots allt över tio år äldre än Esther när han gick bort. Det märks såklart i texterna. Och medan I kroppen min helt baseras på blogginlägg består This Star Won't Go Out av flertalet olika texter och transkriberingar av vloggar.

I boken varvas Esthers dagboksinlägg med brev till hennes föräldrar, blogginlägg och illustrationer. Det finns också med utdrag från hennes Caringbridge site, en slags blogg där främst hennes föräldrar skrev för att meddela släkt och vänner hur hennes sjukdom utvecklade sig. Esthers familj och vänner delar också med sig av sina intryck och minnen av henne. Det kan låta som en enda röra men det fungerar oväntat bra. Det gör att jag känner att jag verkligen får lära känna Esther och hon verkar sannerligen ha varit klok för sin ålder.

Det är intressant att läsa om alla de internetcommunities som Esther engagerade sig i och vilken viktig roll hon spelade i dem. Hon älskade Harry Potter och var med i många fandom, lyssnade på Harry Potter tribute-band som jag själv inte ens har hört talas om eller visste existerande. Det var också så hon kom att lära känna John Green och hans bror Hank vilket ju också sedermera slutade med att Esther inspirerade John Green att skriva The fault in our stars. Men, och det är viktigt att nämna, Hazel Grace är inte Esther.

Esther funderade mycket på livet och påbörjade också en bucket list över saker hon önskade att hon kunde göra, men som hennes andningsproblem gjorde omöjliga:
1) Make a stand in a downtown area with the sign "free hugs" and give a hug to anyoe who wanted
2) Somehow do something for sick children.
3) Taste lots of defferent foods.
4) Go to India.
5) Witness something truly amazing.
6) Do more.
But I don't know. I'd like to do stuff and,just LIVE, because if I do die soon, sitting in my room with the occasional movement will not work.

Just att göra något, kunna påverka, är något Esther ofta återkommer till både i sina brev, dagboksanteckningar och youtube-klipp. Hon ville påverka, lämna ett avtryck i vår värld, innan hon allt för tidigt skulle försvinna. Man kan väl säga att hon lyckades.

This Star Won't Go Out är en fin och fantastisk bok om en ung tjej vars liv var allt för kort. Tårarna flödade fritt vid flera tillfällen. Skildringen av när hon somnar in är så fin och sorglig att det gör ont i hjärtat, minnesorden om henne så vackra. En text som berörde mig djupt var ett brev till Esthers framtida jag, som Esther skrev när hon var 14 år. Ett brev som skulle läsas när Esther var 17 år, ett brev som var satt att levereras till Esthers föräldrar - just ifall att. I brevet skriver Esther att hon hoppas att framtida Esther har det bra och att hon, även om hon kanske ännu inte är fri från cancern mår bättre. Hon beskriver kärleksfullt sina syskon och föräldrar och tar upp sitt stora Harry Potter-intresse, ber framtida Esther minnas att det var genom Harry Potter hon mötte många nya vänner så snälla, förskjut honom inte bara för att du inte behöver honom mer.

Det är så mycket visdomsord i detta brev, det är imponerande att tänka att det är skrivet av en blott fjorton år gammal tjej. Jag avslutar med hennes rekommendation till sitt framtida jag, för det är en ordination vi alla borde följa:

just... just be happy. and if you can't be happy, do things that makes you happy. or do nothing with people that makes you happy. 

 PS. Missa inte att fira "Esther day" varje år den 3 augusti. Esther bestämde att det skulle vara en dag för att fira kärleken. Inte den romantiska kärleken utan den typ av kärlek som är så ouppskattad i vår kultur - kärleken mellan vänner, familj och kollegor. Medan många par säger att de älskar varandra varje dag, glöms det bort att säga det till sin syster eller bror, till sina nära vänner. Och just sådan kärlek, det är en kärlek värd att visa sin uppskattning för!

Sara Stille - Bära leggings i januari

Titel: Bära leggings i januari
Författare: Sara Stille
Förlag: Kalla kulor (Tack för boken!)
Utgiven: 2014-02
Sidor: 263
Adlibris | Bokus | cdon

Jag kan inte på långa vägar sätta mig in i hur det är att vara Sara. Även efter att ha läst om hennes mardröm och hur hon tog sig ur den är det mig helt främmande. Jag har läst, begrundat, rasat, läst stycken högt för sambon, svurit och blivit berörd. Men det Sara Stille var med om är svårt att ta in.

Sara var bara tretton år gammal i januari 2008 då en elva år äldre man våldtog henne. Mannen var en nära vän, Saras förtrogna. En person hon trodde hon kunde lita på, som fanns där och stöttade när Saras familj och egna tillvaro höll på att falla isär. Att just han skulle kunna begå en sådan gärning gick inte att förstå.

Sara stred emot sina dubbla känslor. Även om mannen hade förstört allt genom sin handling var han också hennes trygghet och stöd. Därför fortsattes de också att träffas, och mannen utnyttjade situationen. Gång på gång våldtog han henne, det varade i ett år och nio månader. Därefter träffade Sara en kille, inledde ett distansförhållande och flyttade sedan 30 mil bort. Men det hon hade varit med om satte djupa spår. I början av 2012 bröt hon ihop och sökte akut hjälp på BUP. Där fick hon stöd och samtalstid och kunde slutligen berätta vad hon har upplevt. I maj gjorde hon så en polisanmälan om misstanke om våldtäkt av barn.

Sara trodde att undersökningen skulle läggas ner men misstankarna är så allvarliga att mannen häktas och sedan åtalas, på sannolika skäl misstänkt för våldtäkt mot barn. Man kan tro att det är nu det skulle börja vända för Sara men först var hon tvungen att genomleva allting på nytt. Under en rättegång finns inga hemligheter.

Jag blir så arg när jag läser Saras berättelse. Arg för att en man som har ett sånt förtroende förgriper sig på en utsatt tjej. En tjej som redan har det tufft i livet, vars livslusta är skör. Jag blir arg för att föräldrarna inte märkte något, att omgivningen stod tysta och såg på när Sara förändrades och blev utåtagerande. Ledsen över att Sara inte kunde bryta spiralen under så lång tid, att hon inte klarade av det. Att hon inte hade några andra vuxna där som kunde stötta henne.

Kanske ska man glädjas över att Sara "vann" till slut, att mannen som våldtog henne dömdes, men jag kan inte finna den glädjen. Istället känner jag ilskan pyra inom mig. Nog för att man ska vara noggrann och ta reda på alla fakta under en rättegång, men i dagens rättssamhälle är det målsägande som blir behandlad som en gärningsman, det får vi läsa om i tidningarna, om och om igen, och samma sak finns nedskrivet i Bära leggings i januari. 

Sara ifrågasätts varför hon hade leggings på sig den där första gången, var det inte januari och kallt? Det diskuteras och analyseras huruvida hennes pubertet gjorde att hon såg äldre ut än sina tretton år eller inte. Vad spelar det för roll om Sara bar leggings eller stora tjocka termobyxor? Vad spelar det för roll om hon såg ut att vara tretton eller 23? Varför ska hennes och andra utsattas alkoholvanor eller familjeförhållande granskas med lupp? Det är ju inte hon i det här fallet som begått ett brott!

Istället för att lära våra söner att inte våldta så lär vi våra döttrar hur de på bästa sätt undviker att bli våldtagna.

Du har så rätt Sara och det är så sjukt fel. Vi tjejer/kvinnor ska inte behöva lära oss självförsvar. Vi ska inte behöva gå med mobilen förprogrammerad till 112 när vi går hem sent en kväll. Inte behöva krama nycklarna i handen som ett vapen. Vi ska kunna sitta hemma hos vår anhörig, partner, vän utan rädsla att bli påhoppad och påtvingad någonting. Vi ska inte behöva tänka på vad vi har på oss, vilka signaler vi sänder ut. Kort kjol eller termobyxor, våra kroppar är våra och det är enbart vi själva som bestämmer över den.

Sara Stille hör till en av de få som vågar berätta. Hon berättar öppet och ärligt sin historia, utan krusiduller. Det känns att det här kommer från hjärtat. Det brukar nämnas att bara en av fyra tjejer vågar anmäla ett övergrepp. Det är 25%. De resterande 75% är tysta. Av rädsla, av misstro till rättsväsendet eller av skam. Bära leggings i januari är därför otroligt viktig i samhällsdebatten. Den visar att det går att skapa rättvisa. Att det faktiskt inte är offrets fel att det har inträffat. Att det finns en framtid efter allt elände. Det finns hopp. Tack Sara, för att du vågar berätta!

Historien om Leon - låt oss aldrig glömma!

Titel: Historien om Leon - Schindlers yngste arbetare
Författare: Leon Leyson
Förlag: B. Wahlströms (Rec-ex, stort tack!)
Utgiven: 2014-01
Sidor: 189
Adlibris | Bokus | cdon

2005 deklarerade FN att den 27 januari är en internationell minnesdag för Förintelsens offer. En minnesdag för att lyfta fram engagemanget hos alla som bekämpar intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism, i Sverige såväl som i världen.

Idag har det gått exakt 69 år sedan koncentrationslägret Auschwitz befriades 1945. Leon Leyson eller Leib Lejzon som han hette på den tiden kom aldrig till Auschwitz. Han hade den ofattbara turen att hamna på Oscar Schindlers lista. 

Men vi tar det från början. Leon skulle precis fylla tio när tyska trupper belägrade Polen under hösten 1939. Leon, hans mamma och hans syskon hade precis lämnat landsbygden och födelseorten Narewka och flyttat efter fadern som fått jobb i Kraków. Levnadsförhållandena blev dock allt svårare som jude. Leons pappa var en av få som fick behålla jobbet, det hade han sin tyska att tacka för. Efter att ha blivit ivägforslad av tyska soldater förlorade även han jobbet. Så blev han dock kallad till ett företag för att hjälpa till att få upp ett kassaskåp, vilket var snabbt avklarat. Den tyske nazist som nu ägde företaget erbjöd honom ett jobb och fadern visste bättre än att tacka nej. Mannen hette Oscar Schindler. 

Tack vare faderns arbetstillstånd fick Leon och hans familj stanna kvar i Kraków medan tusentals andra judar sändes mot sin död. Det dröjde inte länge innan familjen blev tvångsflyttade till Krakóws ghetto och därifrån kom de senare till arbets- och koncentrationslägret Plaszów. Först pappan och Leons syster och ena bror som jobbade åt nazisterna, därefter modern och Leon. 

Förhållandena var gräsliga och det dröjde, men så småningom lyckades fadern få upp även moderns och Leons namn på listan. Schindler's lista, den där som fått en egen film. Den som räddade livet på åtskilliga judar, däribland Leon Leyson. Livet var fortfarande extremt tufft men "Schindlers judar" kunde ändå se en liten ljusglimt vid horisonten. Leon är en av dem som här fick möjligheten att berätta om det för eftervärlden. Du måste själv läsa boken för att förstå, det går inte sammanfatta med få ord. 

Leons egna berättelse är intressant, spännande och gripande. Tyvärr är boken, framför allt inledningsvis, tungläst. Boken är riktad mot barn vilket framför allt märkts på layouten men språket är lite för avancerat och lite väl vuxet för att vara helt anpassat till målgruppen. De första 40 sidorna var rejält tungrodda med därefter flyter både språk och berättelse på bättre. 

Historien om Leon är en viktig bok. Vi får lära känna den unge judiska pojkens vedermödor i en värld där hans närvaro inte är önskvärd, enbart på grund av den tro han blivit född in i. Leon berättar även om sin personliga bild av Oscar Schindler på ett varmt, pojkaktigt sätt. Läsningen framkallar rysningar längs ryggraden men också en tro på framtiden. 

Det har gått 69 år sedan Auschwitz befriades. 69 år är en lång tid, mycket har hunnit hända i vår värld, men vi får inte glömma händelserna under Andra världskriget. Vi får inte glömma alla de människor som tvingades betala med sina liv på grund av sitt ursprung. Vi måste fortsätta kämpa för allas rätt till att leva - utan hot och förtryck. Det finns de som tvivlar, som förtränger och förringar händelserna i Auschwitz och alla de andra koncentrations- och arbetsläger runt om i Europa och resten av världen. Det är upp till dig och mig att bevisa dem fel. Vi får inte glömma! Låt oss hjälpas åt att minnas!

Kristian Gidlund - I kroppen min: resan mot livets slut och alltings början

Titel: I kroppen min: resan mot livets slut och alltings början
Författare: Kristian Gidlund
Förlag: Forum
Utgiven: 2013-04
Sidor: 330

Beskrivning: Våren 2011 tvingas Kristian Gidlund uppsöka läkare då magsmärtorna blir värre och energin allt mer vacklande. Beskedet han får är magcancer. I mars samma år fick han sin första cellgiftsbehandling och i samma veva startade han sin blogg, I kroppen min. I slutet av året tackade han för sig på bloggen, cancern verkade bekämpad.

I augusti 2012 kom så ett nytt blogg inlägg. Cancern var tillbaka - nu obotlig. Men sina starkt berörande texter berörde Kristian många läsare och nu har texterna från bloggen blivit sammanställda i den här boken.

Egna noteringar: Hur recenserar man en bok som denna? Det sista året följde jag Kristian Gidlunds blogg och undrade som så många andra med bävan vilket som skulle bli det sista inlägget. Kristians sommarprat var det enda jag på förhand visste säkert att jag ville lyssna på, och många tårar har fallit, både vid bloggläsning, lyssning och omlyssning av sommarprat och nu medan jag läste den första av de två böcker som publicerats. 

I kroppen min: resan mot livets slut och alltings början väcker många känslor till liv. Sorg men också ilska. Ilska över den där jäkla sjukdomen cancer som tar så många nära och kära ifrån oss, som gör så att så många tvingas lämna den här världen i förtid, på ett i många fall allt för plågsamt sätt. Men också glädje över att jag själv är frisk, vilket i sig tär på ens samvete.

Jag lider med Kristian som har så många drömmar som han nu ser gå upp i rök. En mening han sa i en intervju jag lyssnade på (tror det var i podden Värvet) gjorde rent ont i bröstet på mig "Jag har slutat att drömma". Så länge han kunnat minnas drömde och fantiserade han om sin framtid, vilket hus han och hans familj skulle bo i, om barnen han skulle ha, frun han skulle dela allt med. De drömmarna tvingades han ge upp. Ett visst kapitel har gjort ett stort intryck på mig. Först när jag läste det på bloggen, sedan när Kristian läste upp det i sitt sommarprogram och nu återigen när jag löste boken. Det är ett inlägg som får klumpen växa i magen och tårarna att rinna längs kinderna. Det är vackert, sorgligt och så oerhört tragiskt. Jag pratar om Till mitt barn i drömmarna.

Det känns så oerhört fel att betygsätta Kristians ord, böcker som denna går utöver all betygsättning. Det är ett så oerhört sorgligt livsöde, berättat så naket, med en så stor öppenhet. Kristian hade en berättelse att berätta och han ägde orden att berätta med. Orden har berört mig, påverkat mig på djupet. Hans ord kommer bli ihågkomna, jag kommer bära dem med mig och vårda dem. Tack Kristian för att du delande dina ord med oss!

Vi har alla mycket mer att läsa än vi hinner läsa

Titel: Bokklubben vid livets slut
Författare: Will Schwalbe
Utgiven: 2013
Sidor: 298
Genre: biografi
Språk: svenska

Beskrivning: I november 2007 gör Will Schwalbe sin mamma sällskap på cancermottagningen. Hon har precis blivit diagnostiserad med obotlig och spridd bukspottskörtelcancer och väntar på sin första behandling. För att fördriva tiden frågar Will henne om vad hon läser just nu. Det blir upptakten till en slags bokklubb som de kallar Bokklubben vid livets slut, med de två som enda medlemmar.

Bok efter bok läggs till läslistan medan modern blir allt sämre. Genom att ha långa samtal om böckerna lär Will och Mary Anne, som hans mamma hette, känna varandra på ett nytt sätt. De läser både gamla favoriter och nyutgivna böcker och genom bokdiskussionerna delar Mary Anne med sig att sina visdomar till sin son och Will får också chansen att på ett djupare plan lära känna sin mamma. 

Boken är en sons varma hyllning till en älskad mor men också en berättelse om vilken skillnad det skrivna ordet kan göra och hur vi människor påverkas av att läsa böcker.

Egna noteringar: Jag har väldigt delade känslor kring den här boken. Det är delvis en vacker skildring av författarens förhållande med sin mor och en stor kärleksförklaring till böcker, delvis väldigt rörig.

Det finns hur många fina stycken som helst i boken som beskriver kärleken till böcker. Nedanstående är till exempel ett utdrag från ett besök i en bokhandel.
"I en bokhandel kan man råka snubbla över en bok på flera olika sätt. Till exempel alfabetiskt: Man letar efter en viss roman men kommer på att man alltid har tänkt läsa något av en annan författare vars efternamn börjar på samma bokstav. Visuellt: Ett färggrant bokomslag drar blickarna till sig. Genom olyckshändelse: Jag känner mig nästan alltid tvungen att köpa en bok som jag råkar välta omkull. Och genom övertalning: Både mamma och jag tittade extra noga på varenda bok i hyllan med  »personalens boktips«, i synnerhet om den var försedd med en gul post-it-lapp eller en hyllpratare - ett nyord jag älskar därför att det skapar en sådan levande bild av en talande bokhylla eller en person som talar med bokhyllor." - s. 134.

Will Schwalbe beskrivning av besöket i bokhandeln (Vero Beach Book Center som tydligen är en av USA:s bästa oberoende bokhandlar) får mig att känna suget att strosa runt länge i en stor bokaffär. Det är lite tråkigt att de håller på att försvinna och jag skulle så gärna vilja komma till en stor amerikansk bokaffär nån dag. Internetbokhandlar i all ära, särskilt charmiga är de inte.

Will Schwalbes mamma - Mary Anne - måste ha varit en väldigt fascinerande, klok och modig kvinna. Hon gick från att vara en arbetande mor, inte så vanligt som gift kvinna i 60-talets USA, till att resa land och rike runt för att kämpa för frihet och demokrati bland fattiga och i flyktingläger. Hon brann för böcker och levde för att läsa och förmedla litteraturen, inte bara till närstående utan också till personer med betydligt sämre livsvillkor än hon själv. En röd tråd genom hela boken är hennes arbete för att bygga ett bibliotek i Afghanistan. Här och där i boken kommer små ledtrådar till henne som person. Hon läste till exempel alltid slutet på böckerna först för att hon inte stod ut att vänta hela boken för att få reda på hur den slutar.

Det härliga med en bok om böcker är att man alltid slår igen dem med en önskan om att läsa fler böcker. Så är fallet även här. Det pratas och analyseras om många böcker, det är inte många jag läst eller ens känner till, och flertalet av dem hamnade i min Önskebok. Jag måste dock ge ett varnande finger. Författaren räds inte för att ibland (ofta) avsluta slutet på boken på ett eller annat sätt då det är relevant för att redogöra boksamtalet.

Jag gillar också att boken är fylld av visdom. En del kommer från Mary Anne, en del från Will, men mycket är reflektioner från olika böcker. Jag fastnade länge i tanken om avbrott, det stämmer allt för väl. 

Bokklubben vid livets slut är som sagt en vacker kärleksförklaring från en son till hans mamma men den håller inte riktigt hela vägen. Som jag nämnde inledningsvis är den stundom väldigt rörig. Samtal om böcker varvas med berättelser om mamman i nutid - främst om hennes cancer - och om hennes tidigare liv, vissa stycken är om författarens egna upplevelser och andra om bekanta till familjen. En sida börjar till exempel med en beskrivning av thanksgiving, fortsätter berätta när författaren är född för att sedan gå över till pappans och mammans rötter. Samtidigt kanske man kan tolka det att det är så här han ser på livet. Sedan barnsben har litteraturen varit en integrerad del i livet, något som funnit med honom i livets alla skeden.

Det hör inte till vanligheterna att jag läser biografier, Bokklubben vid livets slut lockade mig med sitt bokiga tema och jag är glad att jag läste den. Det var en varm och fin skildring av en människas liv och om det stora betydelsen böcker kan ha.