Kalas-paus

Kommer vara upptagen hela helgen med kalasande så tar mig ännu en liten paus och är tillbaka med nya spännande recensioner nästa vecka. Maj är verkligen en fullbokad månad, oavsett vilket år det är!

Heather Demetrios - Something real

"I'm sitting here on the Kaye Gibbons show, and all I can think is that the whole country is sick. Sick with this idea that it's good to be known and seen by as many people as possible, to show every part of our lives to the public at large. Whether it's Facebook photos, blogs or reality TV, it's like nobody is content to just live life. The worth of our existence seems to be measured in pixels and megabytes and "likes."

Med Something real har Heather Demetrios skrivit berättelsen om vad som skulle hända om Big Brother startade en family edition. För vad skulle du tycka om att ha en kamera som följer efter dig dygnet runt. Att växa upp som en dokusåpakändis där hela landet följer ditt varje steg? För Chloe var det verklighet fram till för fyra år sedan. Som ett av tretton syskon i Baker´s dozen hade hon inte mycket till privatliv utan allt hamnade i medierna. Även sådant hon själv helst hade velat glömma.

Nu fyra år senare börjar hon äntligen känna att livet är normalt igen. Hon har riktiga vänner, kanske till och med en pojkvän (eventuellt, om allt går enligt planerna). Hon hade inte alls räknat med att komma hem till ett hus där det myllrar av kameramän och elkablar och där hon möts av sin mamma och produktionsteamet från MetaReel. Hennes mamma och styvpappa Kirk har skrivit på för en ny säsong av Baker’s dozen och Chloe, eller Bonnie Baker som hon egentligen heter, har ingenting att säga till om. Och snart är cirkusen igång igen.

Det här är en bok med så otroligt många vinklar och nivåer. Den berör sådant som familj, vänskap och kärlek men också betydligt djupare ämnen som homosexualitet, privatliv, självmord och mediers ständiga bevakning.

I fokus hittar vi som sagt Bonnie som numera kallar sig själv för Chloe. Fram till det hon var fjorton år levde Bonnie hela sitt liv framför en kamera. Något hon inte direkt var så förtjust i framåt slutet. Det hela slutade i katastrof då hon tömde föräldrarnas medicinskåp - och serien slutade sändas. Nu kör allting igång igen och livet går rakt utför för henne. Det är så otroligt smärtsamt att följa hennes kamp att få leva sitt eget liv, att få bestämma själv över vad som ska vara publikt eller privat. Mamman lever sin dröm - att ha tretton barn, "a baker's dozen" som det kallas - något som inte kunde ha blivit verklighet om det inte vore för MetaReel, företaget som sänder serien, men hur bra är det för barn att växa upp ständigt bevakade av kameror? Jag kom verkligen att hata mamman, hon är så otroligt egoistisk. Visst att hon måste försörja sina tretton barn men att göra det genom att manipulera sina barn, låta en tv-kanal regissera deras liv och dessutom inte bry sig ett dugg om hur barnen mår psykiskt? Fy! Att Chloe/Bonnie försökte ta livet av sig var enbart mamman egoistiskt, att hon inte längre vill vara med är själviskt och det förstör för resten av familjen. Att sedan Chloe har panikattacker och börjar må riktigt, riktigt dåligt, det kan inte mamman förstå. "Skärp dig" liksom, är mammans dom. Men hur gör man för att bli kvitt det hela? Ska man försöka rädda sig själv till varje pris, även om familjen kommer ta skada?

Att växa upp i direktsändning betyder också att minsta hemlighet befinner sig en googling bort och alla pinsamheter finns på band.Vissa saker går inte att glömma bort. Nationell förödmjukelse till exempel. Det är inte direkt kul att dra sig till minnes hur hela landet skrattade åt en yngre, mer naiv Bonnie som inte riktigt förstod den dubbla meningen om blommor och bin. Framför allt inte när minnet dyker upp just under den perfekta hångelstunden med finaste pojkvännen. Det är en av de scener i boken som får skrattet att fasta lite i halsen.

Med tolv syskon går det inte lära känna alla på ett djupare plan men jag är fullständigt nöjd med att få möta Benny, a.k.a. Benton Andrew Baker (samtliga namn i familjen är trademarks med ett TM efter sig, fånigt men intressant vinkling). Han är Chloes jämngamla bror, dock ej tvilling (han och systern Lexie kom till genom en surrogatmamma). Benny måste vara finaste bokbrorsan genom tiderna. Genomgod trots att han har sina egna demoner som han möter genom alkohol och cigaretter. Han har också sin Matt - sin väldigt hemliga pojkvän som kommer från ett väldigt religiöst hem. Bara en av alla anledningar till att killarna inte har kommit ut än. Det går inte ens säga att Benny är en sidokaraktär, många av de viktigaste scenerna i boken involverar honom. Säger bara cantaloupe och en röd t-shirt...

Relationen mellan Chloe och Patrick Sheldon är bara så fin. Och det säger en hel del att Chloe har svårt att inleda en relation på grund av att hon inte vill utsätta någon för de paparazzifotografer som förföljer familjen vart de än då. Hon vill offra sin egen lycka för andras välfärd, fint men smärtsamt! Det finns så många scener i den här boken att swoona över att jag blir varm bara av att tänka på det liksom. Perfekt bok om du vill känna det där pirret i magen. För boken är såklart inte helt igenom mörk, den är väldigt fin också.

Something real kan läsas som en lättsam contemporary men det är samtidigt en väldigt viktig samhällsskildring över vart vi är på väg. På ett lektion i boken vill läraren att eleverna ska jämföra Orwells 1984 med Big Brother och liknelserna med övervakning är många men diskussionerna glider vidare till att beröra Instagram och Facebook och det blir ganska skrämmande. Och mitt bland klasskamraterna sitter ju också Chloe - som lever mitt i den där mardrömmen.

Jag har letat efter författare som kan beröra mig på samma sätt som till exempel Stephanie Perkins och Gayle Forman. Jag behöver inte leta längre för Heather Demetrios har allt det jag letat efter och nästan lite till. Tur att hennes nya bok I'll meet you there redan ligger på skrivbordet på jobbet och väntar på att bli läst!

Titel: Something real

Författare: Heather Demetrios

Förlag: Henry Holt Company

Utgiven: 2014-02

Sidor: 406

Adlibris | Bokus

Ps. Hur Baker´s dozen ser ut? Jo:

Bonnie Baker, 17 år, USA (biologiskt barn)

Benton Baker, 17 år, USA (surrogatmamma)

Lexie Baker, 17 år, USA (surrogatmamma)

Farrow Baker, 15 år, Etiopien (adopterad)

Riley Baker, 14 år, Kambodja (adopterad)

Gavin Baker, 13 år, Peru (adopterad)

Tristan Baker, 12 år, Ryssland (adopterad)

DeShaun Baker, 10 år, USA (adopterad genom fosterhemsplacering)

Deston Baker, 9 år, USA (adopterad genom fosterhemsplacering)

Lark Baker, 8 år, Indien (adopterad)

Daisy Baker, 7 år, Kina (adopterad)

Violet Baker, 7 år, Kina (adopterad)

Jasmine Baker, 7 år, Kina (adopterad)

Pust, snacka om stor familj! Plus mamma, styvpappa och frånvarande pappa då också...

Sarah Dessen - Saint anything

Sarah Dessen är en författare jag har dubbla känslor till. Jag älskar att läsa Dessen på svenska och jublar varje sommar när en ny översatt bok kommer ut. Men på originalspråk har jag haft riktigt svårt för henne. Jag känner att språket flyter inte på alls lika bra, kanske för att jag är van vid att läsa det på svenska? Jag blev ändå nyfiken på hennes nya Saint anything eftersom jag läst att den skulle vara annorlunda och betydligt mörkare. Titta bara på omslaget, vilken kontrast till de vanligtvis somriga och pastelliga omslag vi är vana vid att se. Jag fick fortfarande kämpa med språket men jag kom att tycka väldigt mycket om Sydney och hennes liv.

I hela Sydneys liv har allt kretsat kring den äldre brodern Peyton. Han är snygg, populär och färgglad och tar upp hela rummet när han är i det. Men han har också problem med alkohol och i bokens inledning döms han till 18 månaders fängelse efter att ha kört rattfull och då kört på en kille som skadats allvarligt. Sydney känner det som att hon är den enda som tänker på den påkörda killen. Hennes mamma kan inte acceptera att hennes son sitter i fängelse, hon planerar och lägger sig i och lägger skulden på killen som inte borde varit ute och cyklat så sent... typ. Hon uppskattar alla som håller med henne, Peytons sliskiga kompis Ames till exempel som ger Sydney kalla kårar.

För att starta om på nytt har Sydney valt att byta high schol, från privatskolan där alla vet vem hon - och hennes bror - är, till den betydligt större Jackson High School där hon hoppas vara mer anonym. Det är där hon träffar Layla och hennes bror Mac och tas upp i den kaotiska och varma familjen Chatham. Layla som drar med henne in i gänget, som är helt tokig i pommes frites och som gör ätandet av dessa till en hel vetenskap. Och Mac, snygg, rolig och omtänksam och som får Sydney att känna sig sedd för första gången i sitt liv. Sedd för den hon är och inte för vem hennes bror är och vad han har gjort.

“I was used to being invisible. People rarely saw me, and if they did, they never looked close. I wasn't shiny and charming like my brother, stunning and graceful like my mother, or smart and dynamic like my friends. That's the thing, though. You always think you want to be noticed. Until you are.”

Att Sarah Dessen kan skriva småmysiga somriga berättelser om ung kärlek och vänskap är ingen hemlighet. Det har hon bevisat att hon kan. Därför tycker jag det är så spännande att läsa något nytt. Saint anything är som nämnt mörkare än Dessens tidigare böcker men hennes fantastiska förmåga att teckna levande karaktärer är densamma! Den här gången är det i första hand inte huvudkaraktären Sydney som är strulig som i många andra av Dessens böcker utan hennes familj och framför allt hennes bror. Sydney hamnar hela tiden i skymundan av sin bror så när han hamnar i fängelse blir hon nästan glad, kanske kan hon nu få lite av moderns uppmärksamhet men icke. Mamman är helt förlorad i kampen att få besöka och ringa till sin son, hon beter sig nästan som han är på läger och faktiskt inte sitter i fängelse för ett grovt brott. Jag blir så otroligt arg på henne och önskar i bland att jag kunde skrika åt henne att skärpa sig. Där har hon sin dotter som kämpar för att bli sedd, lyssnad på och så väljer hon att blunda. Hon väljer att göra saker för att de är för "Sydneys bästa" men utan att faktiskt ta in hur dottern känner. Morr, blir arg bara av att skriva det här. Jag blev som sagt arg när jag läste men kunde ändå inte låta bli att sitta och hoppas att Sydney och hennes mamma skulle lära sig komma överens innan boken tog slut.

Pappan stänger bara av och sluter in sig i sig själv, vågar inte säga emot sin fru och gör allt för att hon inte ska bli upprörd. Redan första gången Ames, kompisen brodern träffat på rehab, kommer in i bilden får jag rysningar längs ryggraden. Han är så otroligt behaglig att jag hela tiden bara sitter och väntar på att något allvarligt ska hända. Att mamman inte märker något tycker jag är fullständigt galet! Att skildra karaktärer en tycker om kan många författare göra men att skildra de där som verkligen totalt ger en rysningar längs hela ryggraden - det kräver en skicklig författare!

Dessen tar upp en hel del tunga ämnen i den här boken, framför allt i bokens andra hälft. Men jag ska inte avskräcka er med att skriva att det är helt och hållet en mörk bok. Den som är ute efter det klassiska Sarah Dessen, det vill säga vänskap och relationer, kommer definitivt att få sitt lystmäte mättat. Jag pratar om vänskapen mellan Layla och Sydney men så klart även om Mac. Det som ändå är väldigt härligt med den här boken är att även om det är fint att följa känslorna växa mellan Sydney och Mac - de är så söta ihop - är det vänskapen med Layla som betyder mest, som är mest utvecklande i berättelsen. Saint anything är en fin berättelse om vad sann vänskap verkligen handlar om.

Saint anything kan vara Dessens allra bästa, och det är ett gott betyg för jag har verkligen tyckt om samtliga av hennes tidigare böcker som jag har läst!

Titel: Saint anything
Författare: Sarah Dessen
Förlag: Penguin books
Utgiven: 2015-05
Sidor: 417
Adlibris | Bokus

Kody Keplinger - The Duff

Jag har sett det pratas om The Duff på olika bokbloggar i flera år nu, och har varje gång tänkt att nu ska jag se till att läsa den jag också! Men så har jag glömt bort det till nästa gång jag ser den - igen. Med en låååååång TBR-lista händer ju det ganska lätt. Men så hittade jag boken på Netgalley för ett tag sen och tänkte att jag kan ju alltid försöka på ett ex av den - och det fick jag!:)

The Duff utspelar sig på high school. Sjuttonåriga Bianca är kanske inte snyggast i skolan men hennes vänner är lojala, hon kan prata för sig och hon vet vad hon vill. När hon en utekväll får höra att hon är sitt tjejgängs "The Duff" av skolans snygging Wesley Rush och får förklarat att det betyder "designated ugly fat friend" - den utvalt fula feta vännen typ - häller hon sin cola över huvudet på honom och lämnar festen. Men orden hänger kvar, hemma är allting väldigt struligt, och hon fortsätter att springa på Wesley (svårt att undvika när de går på samma skola) så det slutar med att hon kysser honom. Och värre ändå, hon gillar det! Wesley blir den distraktion Bianca behöver för att klara av allt det som pågår hemma, de startar ett slags ovänner med förmåner-förhållande. Och det går ju bra, tills allt går väldigt fel! För plötsligt inser ju Bianca att Wesley kanske inte är så fel ändå, skräckslaget inser hon att hon håller på att falla för skolans tjejtjusare nummer ett...

The Duff borde vara ett klassiskt exempel på tidsfördriv, chick lit för tonåringar. En flyter igenom det och det lämnar inte så många spår i efterhand. Det var vad jag egentligen förväntade mig. Men Kody Keplingers roman är mycket mer än så. För det första var den betydligt mörkare än vad jag hade förväntat mig. Biancas hemmiljö framstod i det första som fin men det ruvar mycket i mörkret och det går väldigt snabbt utför. Jag förstår verkligen att hon vill fly sin verklighet för ett tag. En snygg kille som hon kan munhuggas med låter ju som en utmärkt distraktion!

Bianca är en cool tjej med skinn på nästan. Jag gillar hennes sätt att våga käfta emot, att inte nöja sig med att bara ta emot skit. Samtidigt är hon som vilken tonårstjej som helst. Osäker innerst inne, men många tankar om sig själv och sin omgivning. Hon har verkligen underbara kompisar, men ibland är det svårt att lita även på de bästa av vänner. Wesley är ett fint komplement till Bianca. Jag störde mig verkligen å det grövsta på hans sätt i bokens inledning men jag tycker nog att han är den som växer allra mest i boken och det visar ju sig ganska snart att inte heller han har det särskilt lätt. Scenerna med de två tillsammans är helt klart bokens bästa!

Kody Keplinger blev verkligen ett trevligt möte! Jag hade inte läst något av henne tidigare men jag är helt klart sugen på mer! Hennes språk var enkelt men genialt och boken var extremt lättläst och svår att slita sig från på samma gång. Jag började läsa när tåget lämnade Stockholm central och när jag var framme i Lund hade jag läst ut boken. Ibland har det helt klart sina fördelar att åka tåg själv en längre sträcka!

Boken har för övrigt precis kommit ut som film. Jag är väldigt nyfiken på att se den, men av det jag sett i trailern och läst i recensioner skiljer filmen sig en hel del från boken. Den ser till exempel inte riktigt lika mörk ut utan fokuserar mer på humorbiten.*  För trots mörkret är The Duff rolig. Det finns mycket att le åt och jag tror just att det är kombinationen mörker och humor som gör att jag uppskattar Keplingers berättarteknik så mycket. Det blir en så bra mix.

Har du inte läst boken kan jag definitivt rekommendera den!

Titel: The Duff: Designated Ugly Fat Friend

Författare: Kody Keplinger
Förlag: Hodder Children's Books
Utgiven: 2010-07

Sidor: 352

Adlibris | Bokus

*okej, en liten uppdatering ett par timmar senare. Filmen skiljer sig otroligt mycket från boken, kände knappt igen handlingen men det var ändå en bra film såklart! Men föredrar boken 100 gånger om.

Annelie Salminen - Modingarna och alfabetet

Idag är det säkert många av er som plockar ut en extra ledig dag, klämdag och allt. Själv jobbar jag både fredag och lördag men är lika glad för det. Nästa helg vankas det nämligen kalas och därefter bär det av till mitt älskade Italien!

Men nog om det. Nu är det dags för en bok som legat i dåligt samvete-högen i flera veckor. Den där högen tycks bli bara större och större så dags att beta av den!

Modingarna och alfabetet beskrivs som en normmedveten alfabetssaga utan stereotypa bilder och texter. Den ska vara inkluderande och stärka självkänsla, öva motorik, stavelser och rim. Här får vi möta Modingarna, ena lustiga varelser som hjälper barnen att lära sig alfabetet. Och det är väl inte dumt alls?

Alfabetssagor brukar gå hem hos de flesta barn. De tycker det är spännande med bokstäver och hur de hör samman. Modingarna är dessutom riktigt söta och coola. Illustrationerna av Ida Rosén Branzell är väldigt detaljrika och det finns hur mycket som helst att titta på. Jättelånga armar, eller kanske korta men istället fyra stycken? En liten kanin som dyker upp på varje uppslag, kan du hitta den?

Tyvärr tycker jag att sidorna där alfabetet presenteras med fyra bokstäver åt gången - versaler på ena sidan och gemener på andra - stoppar upp läsningen och gör den ryckig. På ett sätt hade jag önskat att dessa sidor kom ihopsamlade i bokens slut så själva rimsagan hade presenterats sammanhängande. När jag testade boken på min 4-årige systerson var det just sidorna dessa "bokstavssidor" som fick honom att tappa intresset för boken.

Boken har däremot kommit som en interaktiv app och det som jag inte tycker funkar i bokform passar perfekt som app! Bokstavssidorna borttagna och barnet får istället leta rätt på var bokstäverna finns på sidan, klicka på dem och uppläsaren ljudar dem och konturerna fylls i på sidans nederkant. Även andra detaljer i bilderna är klickbara med roliga ljud. Kul!

Med boken kommer en cd-skiva där texten är tonsatt av Magda Andersson. Själv kan jag tycka att sången är lite entonig men jag skulle gissa att barn älskar det! I appen kan en dessutom få se hur texten kan dansas. Det är peka mot himlen och tårna, snurra runt och vifta. Dessutom finns det med video där sången teckentolkas. Det finns med andra ord ett enormt mervärde med appen.

Jag trodde inte jag skulle skriva det, men här gillar jag faktiskt boken mer som app än i bokform. Vissa böcker är som gjorda för att vara interaktiva och det här är definitivt en av dem.

Titel: Modingarna och alfabetet
Författare: Annelie Salminen
Illustratör: Ida Rosén Branzell
Förlag: AS Förlag
Utgiven: 2014-11
Sidor: 36
Adlibris | Bokus

Kristian Lundberg - En hemstad

Jag började läsa En hemstad och tänkte direkt att "det här kommer att bli en solklar diss!" Hackigheten, det lösrykta, det ofullständiga gjorde mig mest irriterad. Inte hjälpte de kommentarer jag fick från deltagarna i biblioteksbokcirkeln när de varit inne och lånat böcker. "Dålig!" "Jag kunde inte läsa klart!" "Språket är kasst!" "Jag tror inte du kommer gilla den." Visst ger det en fin introduktion till boken?

Men så börjar jag läsa, trotsar motviljan och betar mig framåt, sakta sakta, sida för sida. Och kommer på mig själv med att faktiskt tycka om. Ser man förbi det ofullständiga, ryckiga - finns det något väldigt vackert, poetiskt och ömt bakom. Vid sida 36 tvingade jag inte mig längre att fortsätta läsa. Jag ville det själv och fann det också njutbart. 

Jag gillar det här samtidigt som jag inte alls tycker om. Boken är en ekvation som inte går ihop. Det är egentligen allt för många upprepningar. De flesta stycken är lösrykta och jag sitter mest som ett frågetecken. Men den stora helheten berättar historien om de som är utanför, de som inte riktigt får ta plats i samhället, det finns inget utrymme för dem. Och det smärtar i magen. Jag läser om kompisen som blir omkullslagen av sin far, om tjejen som i väldigt ung ålder tvingas delta i den prostituerade moderns gruppsexövningar för att "lära sig att ta emot sin egen sexualitet", om de forna vännerna som fortfarande lever i total utsatthet och om de som inte orkade vara kvar. Det handlar om Carolibögen som utnyttjade vilsna pojkar och om moderns trasiga varande. 

En hemstad handlar om allt och inget och allt det lösrykta blir en skrämmande helhet. Och plötsligt framåt slutet av boken kommer ett kapitel som blir helt begripligt, det är inte lika hoppigt som de tidigare. Det binder ihop och sammanfattar.

"Jag föreställer mig att jag skall skriva en berättelse om staden och hur den länkas samman med våra liv. Efter ett tag inser jag det omöjliga i mitt uppdrag. Det skrämmer mig inte. Jag är van vid att misslyckas, ibland tror jag att det är det enda mänskliga, just detta med att vänja sig vid misslyckandet."

Det här är en bok som kräver sin läsare och jag vet inte om jag är där riktigt än. Den skulle behövt ett par resor till med redigering men den är en samtidsskildring som behövs. Det blev ingen bok jag älskade men det är inte heller så dåligt jag hade förväntat mig. Jo, ibland känns det bra elakt att ha så låga förväntningar, men sånt går ju inte riktigt styra över! Jag lämnar boken bakom mig, insiktsfull över hur galet lyckligt lottad jag är över min trygga uppväxt och mitt stabila liv.

Hur diskussionerna i bokcirkeln gick? Jag var plötsligt den som gillade mest, totalt oväntat! Det var flera som inte läste klart och de flesta gillade inte alls. Men många var ändå tacksamma över att ha läst boken, det är en bok som kommer finnas kvar i minnet. Efter en sådan här bok behöver man däremot välja en bok som är väldigt saklig och begriplig, därför läser vi till nästa gång 438 dagar. Förhoppningsvis kommer den gå hem mer hos cirkeldeltagarna.

Titel: En hemstad: berättelsen om att färdas genom klassmörkret
Författare: Kristian Lundberg
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utgiven: 2013-04
Sidor: 228
Inbunden: Adlibris | Bokus (just nu 19 kr på rean! 14/5-15)
Pocket: Adlibris | Bokus

Inspirerande bokträff med fyra förlag

I fredags skyndade jag mig inte hem direkt efter jobbet utan tog i stället bussen söder ut till Stockholm och Natur & Kultur där nämnda förlag tillsammans med Berghs förlag, Opal och Semic bjöd in till bokträff. En kväll jag sett framemot jättelänge.

Prata böcker, träffa andra bokälskare - både bokbloggare, förlagsfolk och författare - och få härlig inspiration måste ju vara allra bästa sättet att inleda en helg på?! Kan man beställa en träff lite oftare, tack? :) Till alla er jag träffade och pratade med, hej, det var kul att se er!

Författarsamtal

Inför kvällen hade vi läst fyra böcker, Staffan Cederbergs Kickar, Johanna Westers Nattsagor för sömnlösa, Rainbow Rowells Fangirl och Sally Greens Half bad: ondskans son. De två senare kunde såklart (tyvärr) inte delta i kvällens författarsamtal men vi hade möjlighet att skicka in och få skriftliga svar på frågor inför träffen. 

De förstnämnda deltog i ett jätteintressant samtal som leddes av Johan Unenge. Så intressant att jag helt glömde att ta anteckningar! :) De pratade om skrivande, om inspiration och en hel del annat. Det handlade om hur mycket från verkligheten en kan ta med i sina böcker, om hur de tänker på handling om t.ex sex - hur mycket och detaljerat får en skriva om det i en ungdomsbok egentligen? - och om framtida projekt. För att nämna några av samtalsämnena. Tiden bara forsade iväg! 

Tvåspråkiga boktitlar

Johanna Strömqvist från Semic var på plats så jag passade på att fråga om valet av titlar till deras böcker - framför allt då Half Bad: Ondskans son. Jag skrev ju i min recension att jag var undrande till valet att ha kvar originaltitel men ändå lägga till en svensk titel. Jag tycker dock att jag fick en väldigt bra motivation (hoppas jag kommer ihåg det rätt, ha i åtanke att följande är min egen sammanfattning av samtalet - utan anteckningar till hjälp och bara ett virrigt minne). Tydligen släpptes Half Bad i väldigt många länder samtidigt och nästan alla just med originaltiteln kvar. När det kommer till typ Maze runner används originaltitel för igenkänning i och med filmatiseringen och Beautiful creatures blev det också som en slags varubeteckning. Och som Johanna sa, igenkänning är ju viktigt. Hon nämnde som exempel Twilights poetiska svenska titlar. Vackra, ja visst, men omöjliga att hålla koll och ordning på. Ett problem jag känner igen mig i otroligt väl i. Jag har läst serien flera gånger men måste ändå söka i katalogdatorn efter rätt ordning på svenska böckerna när en låntagare kommer och frågar. Kanske är det inte helt fel att behålla originaltitel ändå.

När goodiebag innehåll är spot on

Det är alltid trevligt att få en liten påse med sig hem från event. Den här gången låg det något alldeles extra trevligt i påsen, framför allt för någon som är en extrem Fangirl-fangirl. Ett alldeles eget Emergency dance party-anteckningsblock. Titta vad fint det passar ihop med två av mina tre exemplar av boken... Om jag är nördig? Oh ja! Böckerna ligger för övrigt på min nya, underbara favoritklänning som var fredagens klädsel. Visst är trycket helt gudomligt?

Ann Aguirre - Enklav

Det första som slår mig när jag börjar läsa Enklav är att det måste vara en översättares mardröm. Jag tänker då främst på namnen på personerna i boken. Huvudpersonen får namnet Spadertvå (Deuce), hennes jägarpartner heter Tålig (Fade). Det finns också personer med namn som Sten, Fingerborg, Vindsnurra och Twist. Namn som uppkommit efter det föremål som personens blod träffar först på deras namngivningsdag. Jag tycker de översatta namnen funkar men nu är det svårt att hänga med i fortsättningen på engelska som jag inte kunde låta bli att kasta mig över direkt. Jag hade nämligen turen att kunna bege mig till Science Fiction Bokhandeln dagen efter det att jag läst ut Enklav...

Märkliga namn och namngivningsdagar. Vad är det här för underlig bok, undrar ni kanske nu? Jo, Enklav är första delen i en trilogi som fått namnet Razorland. Huvudpersonen heter som sagt Spadertvå. Spadertvå lever i en underjordisk enklav tillsammans med sina vänner och artfränder. Utanför befästningarna till enklaven härjar missfoster, muttar som en gång haft mänskliga drag men som nu har klor istället för naglar, rakbladsvassa tänder och som sprider en luft av ruttnat, smittat kött. Inne i befästningen är medborgarna indelade i tre grupper, avlare,byggare och jägare/jägarinnor. Tre roller som är nödvändiga för enklavens överlevnad. Fast här nere under jord lever en inte länge. Enklavens äldste har knappt fyllt 25 och han är sliten och härjad...

Spadertvå blir en jägarinna och skickas utanför befästningarna för att hämta kött. Hennes parter är Tålig, en lite äldre kille som ses som en utböling, han är inte född i enklaven utan han är häpnadsväckande nog född ovan jord! Tyvärr får inte Spadertvå njuta av stoltheten över att vara jägarinna särskilt länge. Vissa upptäckter leder till att hon och Tålig blir förvisade från enklaven för all framtid - enda sättet att överleva är att bege sig ovan jord. Men hur ska flickan från mörkret lära sig att överleva i det fria ovan jord?

Wow vilken häftig värld Ann Aguirre målar upp. Någonting har hänt på jorden. Något har alltså fått ett gäng människor att lämna ytan och flytta ner i katakomberna under jord, på beskrivningarna låter det som att det är ett utökat tunnelbanesystem. Vissa vagnar finns kvar, finns där som sätt att söka skydd när missfostren kommer för nära. Världen tycks ha fått någon smitta, för missfostren verkar en gång ha varit människor. Enklaverna under jord överlever genom att jaga (samtliga djur kallas Kött), äta svamp och enstaka gånger fisk). Att skaffa barn planeras - men bara de som har rätt egenskaper blir avlare. Andra får inte ha någon närhetstörst, verkar det som. Spadertvå är inte van vid att andra människor rör henne. Lite obehagligt måste jag säga. Eftersom levnadsåldern är typ 20-25 år är det ingen som vet riktigt vilka deras föräldrar var. Det är ett galet strikt samhälle, gör du minsta lilla fel - fel i de äldstes ögon och fel kan vara att du pratar om sådant de inte vill ska spridas - då är du körd. Du utvisas vilket i stort sett är lika med döden om du inte har galet med tur och dessutom vågar bege dig uppåt. Upp till den där platsen som du bara har hört ryktas om och där där det kanske finns betydligt farligare saker att oroa dig för än ett stort antal muttar med rakbladsvassa tänder.

Det går inte att inte låta sig uppslukas av Spadertvås liv och upptäckter. Det är svårt att föreställa sig hur en skulle reagera om en levt hela sitt liv i mörker och för första gången får se solen gå upp men jag köper Aguirres beskrivning helhjärtat. Spadertvå är på samma gång otroligt naiv och en stark och modig jägarinna. Hon är bara femton år men i deras underjordiska värld är hon vuxen. Tålig är också en otroligt spännande karaktär. Han är född ovan jord och har upplevt hur det är att ha en pappa. Att därefter tvingas ner i underjorden och lära sig leva efter deras regler kan inte ha varit lätt - framför allt inte när alla ständigt är misstänksamma mot en. Jag tycker mycket om dialogen mellan dessa två. Tålig är just tålmodig med Spadertvå, samtidigt som det finns en kemi dem emellan som är väldigt spännande. För Enklav är ingen kärlekshistoria (uppfriskande nog). Det finns vissa antydningar till triangeldrama i bokens slut som gör mig orolig men jag hoppas att det ordnar upp sig i nästa del i serien.

Jag hade inte förväntat mig att falla så kraftigt för den här boken. Märkligt kanske eftersom jag i stort sett bara har läst positiva recensioner om den. Jag blev därför överraskad över hur fort jag uppslukades i bokens värld och jag läste ut den på bara några timmar. Otroligt uppfriskande med en sådan bok mellan varven! Jag kunde som sagt inte vänta på att få läsa fortsättningarna på svenska så nu är Outpost och Horde i min ägo. När jag nu har klarat av månadens måste-läsning kommer jag genast att kasta mig över nästa del i serien!

Titel: Enklav
Författare: Ann Aguirre
Förlag: Modernista
Utgiven: 2015-04
Serie: Razorland #1
Sidor: 247
Adlibris | Bokus

Annette Herzog & Katrine Clante - Pssst!

 

Ibland stöter man på en bok som går rakt in i hjärtat. Som påverkar en väldigt hårt och lämnar en med en känsla av att författaren har skrivit boken till precis just mig. Pssst! är precis en sådan bok.

Det är en bok om att växa upp, om att undra "Vem är jag?" Som tar upp funderingar om varför man inte känner sig själv bättre, man tillbringar ju trots allt dygnets alla 24 timmar med sig själv.

Jag köpte mitt ex av boken efter att ha lyssnat på ett seminarium på LitteraLund med Annette Herzog och Katrine Clante tillsammans med Julien Neel (skaparen av Lou!), ett samtal som leddes av Anna Hjerpe. Böckerna liknar varandra en hel del i det att både Pssst! och Lou!-böckerna handlar om identitetsfrågor i mellanåldern. Viktigt är också, vilket Julien Neel betonade, att det handlar OM tjejer, det är nödvändigtvis inte böcker enbart FÖR tjejer. Den missen gör många!

Pssst! kan tolkas som en dagbok men bör nog mest ses som en scrapbook, det finns många olika delar och varje kapitel utforskar nya sätt för texten och illustrationerna att samverka. Det är bland annat det jag tycker är så spännande. Vissa sidor består uteslutande av serierutor - med eller utan prat bubblor - medan andra består av löpande text med en bild eller illustration vid sidan om. Det hela är ett collage av olika tekniker och berättarsätt och det känns väldigt nytänkande och uppfriskande!

Ett uppslag som fastnade extra väl i mitt minne är det där Viola jämför sig själv med en citronfjäril - citronfjärilen genomgår faserna ägg, larv, puppa, vuxen citronfjäril medan Violas faser snarare är baby, liten flicka pubertetsflicka och vuxen. Liknelsen är så spot on och väldigt rolig.

Illustrationerna av Katrine Clante är lite sådär fulsnygga. De är inte alltid helt perfekta men det gör att jag bara gillar det mer. De förmedlar verkligen budskapet och kopplingen mellan text och bild känns helt klockrent. Det känns som att författare och illustratör har gjort det här tillsammans, det ena hade inte klarat sig utan det andra.

Pssst! är en fin bok och jag hoppas kunna sätta den i händerna på många läsare framöver, det är en bok som behövs och som dessutom är ett väldigt fint komplement till de helt sönderlästa exemplaren av Lou! på biblioteket!

Titel: Pssst!
Författare: Annette Herzog

Illustratör: Katrine Clante
Förlag: Wibom Books

Utgiven: 2015-03
Sidor: 95

Adlibris | Bokus

Anne Cassidy - En andra chans

I juni kommer Anne Cassidy ut med en ny bok, Se dig inte om. Jag fastnade direkt för beskrivningen men eftersom det är en uppföljare till En andra chans från 2007 tyckte jag att det var bäst att jag läste den först.

Tre flickor går en dag ner till vattnet. Bara två av dem kommer tillbaka…

Alice Tully, då Jennifer Jones, hade inte fyllt elva år den där dagen sex år tidigare när hon slog ihjäl sin jämngamla kompis. Nu försöker hon komma tillbaka ut i verkliga livet igen efter sitt fängelsestraff. Hon har jobb, kompisar och en pojkvän som hon avgudar. Men hennes hemlighet finns alltid med henne, och när plötsligt en privatdetektiv dyker upp på caféet där Alice jobbar riskerar allt att komma upp till ytan igen och förstöra hennes nya tillvaro.

"Han var motbjudande och ja, han letade verkligen efter JJ. Det han inte visste var att han hade hittat henne.” 

I boken varvar Anne Cassidy nutid med tillbakablickar på Alices liv. På händelserna nere vid vattnet och allt det som ledde fram till dem. Det är mörkt och dystert och långt ifrån trevlig läsning. Alice hade verkligen ingen lätt uppväxt, att säga att det försvarar det hon gjorde är att säga för mycket, men det är kanske förståeligt att hon är skadat gods.

Det jag inte förstår är att hon ”släpps från fängelset”. Hon är alltså sjutton år, har varit där i sex hela år, allt sedan hon var elva. Sätts verkligen barn i fängelse i Storbritannien? Det låter så himla otroligt. Jag var tvungen att googla på det, och faktiskt, enligt denna artikel i Svenska Dagbladet satt inte mindre än 93 barn i fängelse i Storbritannien 2011. Barn är straffmyndiga redan vid tio års ålder, det påverkar såklart det hela en hel del. Otäckt dock, inte sant? Jag kan ju inte tro att ett barn kan utvecklas och bli socialt anpassat till samhället om det redan vid så ung ålder ska placeras på en sådan institution. Men den debatten ska jag kanske inte ta här.

Jag tyckte inte om bokens berättarteknik. Jag störde mig ganska mycket på meningsuppbyggnad och berättarperspektiv. Samtidigt är det spännande, Alice är så påverkad av händelserna i det förflutna och det är inte lätt att börja leva som vanligt efter en trasslig uppväxt och många år i fängelse. kanske är det därför Alice inte helt ger ett sympatiskt intryck. Sättet hon tänker och agerar på kan nämligen störa mig en hel del.

Nej, En andra chans blev ingen ny favorit. Det var medelmåttig läsning som var okej för stunden men inte så mycket mer. Jag tar med mig att jag lärde mig mer om straffålder på barn i andra länder, det slutade faktiskt med att jag satt och googlade och läste en lång stund. Jag känner också att boken la en grund för Se dig inte om som jag ändå tänker läsa när den kommer i juni, jag blev trots allt nyfiken på att veta mer om Alices framtida öden.

Titel: En andra chans
Författare: Anne Cassidy
Förlag: Tiden
Utgiven: 2007-06
Sidor: 302

Bilderboksnytt

Det har kommit många fina bilderböcker den senaste tiden. Här är tre av dem!


Livet på en pinne

Det börjar med ett ägg som väntar på att knäckas. Vem är det där inne? Figuren i ägget funderar på vem hen ska bli. 

Fågel? Fisk? Nej, mittemellan? Huggorm eller kolibri?

Jag älskar verkligen Maria Nilsson Thires illustrationer, de är vackra, mjuka i tonerna och så härligt uttrycksfulla! Texten är poetisk och fin och lämnar också många uppslag till diskussion med barnen en läser boken med. 

Titel: Livet på en pinne

Författare och illustratör: Maria Nilsson Thore
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgiven: 2015-04
Sidor: 26

Adlibris | Bokus

Bosses rymdäventyr

Bosse har lov men hans föräldrar bara jobbar. Alltså måste han vara hos mormor. Mormor som bara är intresserad av naturen. Natur är tråkigt tycker Bosse son bara gillar rymden och Gosealien håller med. Men mormor tar med honom ut på äventyr - de rymmer - pch sakteliga börjar Bosse inse att det finns ganska mycket häftigt även på vår planet. 

Mysig berättelse om en pojke och hans mormor. En mormor som är rätt häftig   faktiskt - inte en klassisk bullbakare inte.  Härliga illustrationer av Marcus Gunnar Pettersson även om Bosse och mormor faktiskt ser lite roliga ut och Petrus Dahlin leverera som vanligt fina texter. Finurliga ord är med. Hur många gånger behöver du lösa Gosealien för att få det rätt?

Titel: Bosses rymdäventyr

Författare: Petrus Dahlin
Illustratör: Marcus Gunnar Pettersson
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgiven: 2015-03
Sidor: 32

Adlibris | Bokus

Koko och Bosse hinner inte

Återigen en härlig bok av Lisen Adbåge. Koko och Bosse ska köpa fika och gå till stranden. Det är bråttom bråttom säger Bosse. Vi hinner inte, säger han när Koko vill bygga stall, cykla trehjuling, plocka snigel och klättra sten. 

Ena sidan text, på andra sidan uppslaget en heltäckande bild. Fint att låta illustrationerna ta plats och få eget utrymme! 

En bok om vuxnas stress för att myset ska bli perfekt. Att det ska bli som först planerat och inte som olika skeenden förvandlar det till. Koko är nöjd att få göra sitt i sin takt utan att stressa. Hen verkar tycka det är mysigt bara att få umgås med sin vuxen. Tycker boken ger ett väldigt fint budskap om det. Gillar också just det att Koko inte behöver vara hon eller han. Det spelar liksom ingen roll. 

Titel: Koko och Bosse hinner inte

Författare och illustratör: Lisen Adbåge

Förlag: Natur&Kultur

Utgiven: 2015-04

Sidor: 28

Adlibris | Bokus

Fullt upp i syverkstan

Ibland är livet tufft som bokbloggare och recensent. Vissa böcker kräver helt enkelt mer än andra för att recenseras. Därför är det ganska tyst här inne på bloggen just nu - symaskinen får gå varm istället. 

Recension kommer om ett tag (måste sy lite till och sy klart) men än så länge kan jag bara säga en sak - jag ÄLSKAR den här boken!!!

Staffan Cederborg - Kickar

Det här måste vara slutet, tänker han. Det måste vara slutet eftersom allt i huvudet är ett snurrande olyckohjul, en svart tuggande virvelström. Det är som om två kontinenter glidit isär, och nu sugs han ner i det där lavakokande mellanrummet.

Kickar kan ha en av de snyggaste inledningarna jag har läst. Det beskriver så perfekt hur det kan kännas när allt har gått totalt åt helvetet. För det har det verkligen gjort för Joel. I bokens begynnelse befinner han sig i Stockholm dit han flytt från Gotland. Han är sönderslagen och har inte en aning om vart han ska ta vägen.

Snabbt spolas bandet sedan tillbaka och bokens berättarperspektiv ändras från han till jag. Vi får följa med Joel tiden innan flykten till Stockholm och långsamt nystas händelserna upp, ger oss en förståelse till hur det blev som det blev. Det är varma sommarveckor på Gotland, Visby kokar och långsamt håller Joels liv på att förfalla.

Kickar lämnar mig med lite dubbla känslor. Inledningen är riktigt, riktigt bra och jag uppslukas verkligen i Joels flykt från pendeltåget. Men när berättelsen börjar på riktigt dras tempot ner och det blir lite långsamt. Stundtals rent tråkigt. Samtidigt pågår det hela tiden något i kulissen som får mig att fortsätta läsa. Jag fortsätter att undra över det kommande crescendot, den stora händelsen som orsakat inledningens flykt.

Det här är en ganska grabbig bok. Kanske är det därför det känns ovant att läsa, jag tillhör inte direkt bokens målgrupp. Kanske är det också därför jag inte faller helhjärtat. För språket är snyggt, karaktärerna intressanta och storyn spännande, även om jag tycker det händer lite för mycket ibland.

Det är ingen bok jag själv kommer minnas och läsa om men jag kommer definitivt rekommendera den till rätt målgrupp på biblioteket!

Titel: Kickar
Författare: Staffan Cederborg
Förlag: Opal
Utgiven: 2015-03
Sidor: 246
Adlibris | Bokus

Sally Green - Half bad: Ondskans son

Den åh så omtalade och uppskrivna Half Bad har legat oläst på mitt sängbord ett bra tag nu. Det är det där med snackisar och mig, jag har så svårt att komma mig för att läsa böcker det talas för mycket om. Men då jag ska på Bokträff nästa fredag där vi bland annat ska prata om just denna så har jag nu kavlat upp ärmarna och läst - och tyckt om en hel del!

Nathan har hela sitt liv fått höra att han inte är som alla andra. Medan hela familjen runt omkring honom är vita häxor - de goda - så är Nathan hälften vit hälften svart, alltså hälften ond. Och fokuset har hela tiden legat på just det, att han är son till en svart häxa och inte vilken som helst utan Nathans pappa är den grymmaste av de grymma. Fast Nathan har aldrig träffat honom. När häxor, eller häxlingar som de heter som små, fyller sjutton får de tre gåvor och blod som gör att de får sina krafter. Men vem ska ge Nathan hans gåvor? Vill de ge honom några? Det hela ställs dessutom på sin spets när han blir tillfångatagen.

Jag har inte läst så många häx-böcker men Ondskans son känns ny och fräsch. Svarta och vita häxor, blandblod och halvhäxor. Det finns många olika alternativ. Tycker det är en intressant twist att barn får sin kraft genom att få gåvor när de fyller sjutton - och att krafterna verkligen kan variera. Allt från läkekonst till att bli ett studiegeni liksom.

Som många andra böcker inom YA-genren är layouten luftig vilket gör att boken är snabbläst trots sina 352 sidor. Jag läste den på en dag. Språket är även det lättsamt och flyter på. Jag gillar dock inte passagerna med du-tilltal som bland annat inleder boken. De stoppar upp och stör mer än vad de gör nytta. De gjorde att det tog tid att komma in i boken och jag förstår verkligen inte poängen. Du-et är Nathan som i testen av boken berättar i jag-form vilket är betydligt skönare att läsa. Det hade kanske varit en sak om det hade förekommit regelbundet men det sträcker sig bara över de första 23 sidorna och sedan återkommer det bara vid ett enda ställe till. Enbart irriterande alltså!

Jag gillar Sally Greens värld. Det är Englnd men ändå annorlunda. Häxor går i skolan med vanliga "icke-häxor". De finns, existerar och utövar sin konst men utan att icke-häxor har någon vetskap om dem. Det är intressant med vita och svarta häxor, goda och onda även om jag inte riktigt vet om jag håller med om vem som är god och vem som är ond. De vita häxorna är rätt hemska, en del av dem i alla fall.

Nathan är en väldigt trovärdig huvudkaraktär. Jag gillar att han inte är någon superstark kille med alla rätt utan ganska osäker i sig själv, gravt dyslektiker och så oskyldig. Han har det inte lätt men han gör sitt bästa. Så skönt att det so far inte finns några kärlekstrianglar dessutom!

Omslag och rubrik måste jag få nämna. Jag förstår inte omslaget! Vem är häxan på bilden? Vad innebär den röda röken? Ögonen kan jag köpa men resten? Nej. Jag förstår inte heller den nya trenden att behålla originaltiteln på engelska men lägga till en svensk titel därtill. Jag känner mig mest lite fånig och svengelsk när jag ska prata om boken. Slutligen finns det med en blurb på baksidansom beskriver boken som "det nya Hunger Games" och även om jag verkligen tycker om Ondskans son så kan jag för mitt liv inte förstå den liknelsen.

Half Bad: Ondskans son blev helt klart en trevlig ny bekantskap och jag ser mycket fram emot fortsättningen!

Titel: Half Bad: ondskans son

Författare: Sally Green

Förlag: Semic

Utgiven: 2015-01

Serie: The Half Bad trilogy #1

Sidor: 352

Adlibris | Bokus