fredag 28 februari 2014

John Green - Pappersstäder

Titel: Pappersstäder
Författare: John Green
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgiven: 2014-01
Sidor: 363

OBS! Det här inlägget innehåller vissa avslöjande om bokens handling. Det är inte så mycket en recension som en filosofisk analys.

Vid första anblick kan Pappersstäder ses som en relativt lättsam bok om en kille som letar efter sin försvunne vän. Vid närmare granskning döljer sig så mycket mer i detta John Green-verk som såg dagens ljus 2004 (alltså hela tio år innan den kom på svenska).

I söndags träffades jag och två vänner för att för första gången bokcirkla tillsammans. Vårt bokval var just Pappersstäder, en bok vi alla tre länge velat läsa men inte tagit oss för. Ett bra val visade det sig för boken har många bottnar, inte minst på det filosofiska planet.

Boken är indelad i tre olika delar, utöver en prolog. Strängarna, Gräset och Kärlet. Under läsning såg jag främst denna indelning som en naturlig paus i handlingen, ett skifte i berättelsen. Men ju mer vi pratade i bokcirkeln, desto mer urskilde sig tre olika livsfilosofier, som förvisso nämns i slutet av boken men som jag missade där:

Strängar - Människor består av strängar. När strängarna brister känner vi oss helt tomma, det är de som håller oss samman.
Gräset - vi är alla sammanlänkade med rötterna, så beroende av varandra att ingen är död så länge den andra lever. Vi använder rotsystemet inte bara för att förstå varandra utan till att bli varandra.
Kärlet - Alla är vi ett kärl. Ett nytt kärl må hålla tätt men man ser inte mycket av innehållet. Det är först när kärlet börjar krackelera och spricka som vi kan se ut från oss själva och in i andras sprickor.

Tolkar man bokens gång genom de olika filosofierna så förstår vi så mycket mer av boken. Inledningsvis tror Quentin att Margo tagit sitt liv eftersom hon pratar om strängar som brister. Det är därför han förväntar sig att hitta Margos döda kropp när han åker till de olika pappersstäderna. TIll det här kan man också koppla "pappersmänniskor", man håller ihop eller rivs isär.

När Margo försvinner faller Quentins världsbild ihop. Hans värld är på sätt och vis bilden av Margo. Kompisarna har sin bandövning men Quentin verkar inte ha något direkt fokus, annat än att ständigt ha koll på vad Margo gör. Genom att leta efter Margo, vilket delvis sker genom Whitmans dikt där Gräset behandlas, börjar Quentin förstå att världen inte är så svart och vit som han har sett den. Sakta kommer han till insikt att vi alla är beroende av varandra för att det ska fungera. Han förstår också att det inte går att bli besviken för att vänner inte lever upp till den bild han har av dem. Först när han accepterar dem för vilka de är kan sann vänskap formas.

I Kärlet ger vännerna sig ut på den slutgiltiga jakten efter Margo. De kommer fram, hinner till henne i tid men det blir ändå inte som Quentin velat och hoppats. Plötsligt förstår han hur det hela fungerar. Han inser att bilden han haft av Margo är just en bild, eftersom Margo inte visat vem hon innerst inte är. Först när hennes fasad har krackelerat visar hon sitt sanna jag och det är också först nu som Margo kan läsa av Quentin.

Boken är med andra ord inte bara en jakt efter "drömtjejen" utan en skildring av hur det är att bli vuxen, över att komma till insikt över vad det innebär att vara en människa. Han gör det riktigt, riktigt bra, den där John Green. Jag blir mer och mer imponerad av hans författarskap.

Jag fascineras också av den dubbelsidiga betydelsen av pappersstäder. Rent bokstavligt är pappersstäder punkter på en karta som kartmakare lade till som copyrightskydd av kartorna. Om spökstaden skulle dyka upp på en annan karta visste de om att den var plagierad. Idag finns tryggare sätt att försäkra sig mot plagiat men faktum kvarstår att de finns, på riktigt, på professionella kartor. Häftigt tycker jag.

Margo pratar också om pappersstäder under natten hon och Quentin är ute på äventyr och det säger låter så sorgligt. Jag avslutar den här lilla analysen med ett litet stycke från sida 69. Visst har tjejen en dyster världsbild? Men likväl är den vacker på något konstigt sätt:
"Här uppifrån kan man inte se rosten eller den flagnande färgen och sådant, men man ser vad det egentligen är för ett ställe. Man ser hur falskt det är alltihop. Det är inte ens så hårt att det är gjort av plats. Det är en pappersstad. För titta på den Q. Titta på alla de där återvändsgatorna, gatorna som svänger in i sig själva, alla husen som är byggda för att rasa. Alla de där pappersmänniskorna som bor i sina pappershus och bränner sin framtid för att hålla värmen. Alla pappersungarna som dricker öl som någon lodis har köpt åt dem i pappersbutiken. Alla lika sinnessjukt maniska efter att äga saker, saker som är papperstunna och papperssköra. Människor också. Jag har bott här i arton år och aldrig i hela mitt liv har jag stött på någon som bryr sig om saker som betyder något."
Till bokcirklande hör såklart något gott att smaska på.
Här banantårta med kolafrosting. Riktigt mumsigt!
Det här inlägget är en del av Bonnier Carlsens bloggstafett om boken Pappersstäder. Jag tar över stafettpinnen från Breakfast Book Club och på måndag går turen vidare till Lexie läser. Än finns det tid att haka på stafetten. Maila fredrik.green@bonnierforlagen.se om du vill veta mer!

Pappersstäder hittar jag för övrigt på plats 20 på Listan. Härligt att kunna pricka av lite. =)

2 kommentarer:

  1. Det är just det här som gör Greens böcker så fantastiskt bra - tycker jag. Att det verkligen finns ett djup i dem. Hela grejen med pappersstäder och dessa livsfilosofier får mig att själv fundera på hur jag ser på världen. Det är inte många böcker som har fått mig att göra det.

    I den här är ju dessa filosofier tydligt uttryckte men läser man TFIOS så handlar ju den inte BARA om att Hazel och Gus blir kära i varandra - utan så mycket mer!

    Folk pratar mest om hur bra TFIOS är men jag tycker faktiskt att Pappersstäder är på nästan samma nivå. Helt klart!

    SvaraRadera
  2. Det låter som en intressant bok, men jag är lite bränd av John Green... Kul med en bokcirkel IRL, och med smaskigt fika dessutom!

    SvaraRadera