Dystopier och demokrati

Åh vad kul det är att åka på konferens! Torsdag till fredag förra veckan var jag på en konferens på Uppsala universitet som gick under namnet Litteratur och demokrati - Unga läsare, identitet och litteracitet. Superspännande tema och mycket givande eftersom det bland deltagarna fanns både forskare, doktorander, masterstudenter och aktiva bibliotekarier.

Som dystopiälskare föll jag såklart lite extra för Maria Nilssons föredrag som gick under namnet Demokrati och dystopier - om samhällsskick och mänskliga rättigheter i moderna ungdomsromaner.

Maria Nilsson tycks ha ett stort intresse för ungdomsdystopier. Förra året gav BTJ förlag ut hennes Teen Noir: om mörkret i modern ungdomslitteratur (intressant bok jag just nu håller på att läsa) och dystopier var som sagt också temat på hennes presentation. Maria menade på att Hungerspelen var dörröppnaren för en våg av ungdomsdystopier, på samma sätt som Twilight öppnade dörren för vampyrromanerna. I sin jämförelse använde hon sig av, utöver Hungerspelen, böckerna Delirium, Matchad och Divergent. Bra val med andra ord!

Gemensamt för dystopierna är att de innehåller unga, starka kvinnliga hjältinnor som tar plats – även om man inte får glömma att de samtidigt innehåller väldigt traditionella samhällsbilder. En rad olika teman knyter böckerna samman:

• De utspelar sig efter katastrofen – tidigare utspelade sig många dystopier under och i samband med katastrofen, men i de moderna ungdomsdystopierna ligger katastrofen i det förflutna.
• Det finns en stark hjältinna i huvudrollen
• Kärleken finns med som en startpunkt. Oftast blir hjältinnan head over heels förälskad och kärleken får henne inse orättvisorna och agera.
• Det behövs en revolt mot en auktoritär regim. – Revolten är nödvändig, samhället fungerar inte som det är nu
• Grafiskt tortyr/våld
• Ansvar för mamma, syster, kusin, katt etc. Leder till:
• Kamp för att rädda de närmaste – Huvudkaraktären hamnar i kamp mot samhället av en tillfällighet, de måste kämpa för att rädda nära och kära. Finns egentligen inget politiskt intresse, inget ”vill rädda världen”.

Gemensamt för de starka tjejerna är också att de står själva, de har ingen stödtrupp. De tar rätten att välja själva, att få med i motståndsrörelsen till exempel. Det visar sig dock att de gör fel val vilket fall som. Motståndsrörelserna är ju ofta lika hemska de. Det ger bilden av att ”det där med demokrati, det funkar inte”.

Sett ur en demokratisk synvinkel, som ju faktiskt var temat på konferensen, är enligt dystopierna demokrati en omöjlighet eftersom människosynen är som den är. Böckerna ger också skenet av att politiker alltid är korrupta. Vilken bild ger det till unga läsare? Kan man använda dystopier för att diskutera statsskick och demokrati? Vad tror ni?

Det finns ytterligare en detalj som skiljer dystopier från övriga ungdomsböcker. Oftast har böcker för barn och unga ett helt och hållet lyckligt slut. Stämmer verkligen det med dystopier? Nej. De har kanske ett hoppfullt slut, som till exempel i Hungerspelen där SPOILER ALERT markera för att läsa [Katniss och Pita befinner sig i distrikt 12 med sina barn, men där man egentligen inte vet hur resten av samhället ser ut] Som Maria Nilsson avslutade med: ”Vi kan inte göra något åt världen, låt oss odla vår trädgård”.

Maria Nilsson nämnde såklart en hel del andra böcker medan hon pratade. Hennes främsta tips på en enligt henne riktigt bra dystopi är Pure av Julianna Baggott. Jag har själv inte läst men blev så klart nyfiken.