Titel: Svinhugg
Författare: Marianne Cedervall
Förlag: Natur&Kultur
Utgiven: 2009-09 (pocket)
Sidor: 297
En dag sent är det så dags att recensera månadens Bloggdala-bok. Svinhugg var en bok jag hade otroligt svårt att plocka upp men när jag väl började kunde jag inte sluta läsa. Under gårdagen varvade jag läsning med att lyssna på ljudboken, för även om jag är rätt duktig på att multitaska, är läsning av pappersbok i kombination med matlagning/fönsterputsning lite väl svårt.
Den medelålders läkaren Mirjan återvänder i bokens början till Gotland efter en lång tids ofrivillig frånvaro. Eller ofrivillig och ofrivillig. Skammen över att hon tvingades till kronofogden då hon sveks av de tre männen bakom Care for seniors fick henne att hålla sig borta, bosatt så långt bort från Gotland det bara gick, i lilla byn Kuivalihavaara i Lappland. Nu är hon dock tillbaka, smalare, snyggare och hämndlysten till max. Med sig har hon sin väninna Hervor, Lapphäxan kallad. I den Gotländska byn Kajpe Kviar har Mirjan köpt ett kapell som ska omvandlas till sommarhus. Lämpligt nog är det i Kajpe Kviar de tre männen som grundlurade henne har bosatt sig.
Jag tycker Svinhugg har en märklig inledning eftersom det där avslöjas att alla tre männen är döda och begravda, alla inom någon månads tid. När boken sedan går ut på att att Mirjam och Hervor ska hämnas genom tankekraft, förbannelser och kvinnlig list blir inledningen lite väl avslöjande.
De senaste åren har jag haft allt svårare för att läsa deckare. Kanske var det också därför jag hade så svårt att ta mig tiden att läsa Svinhugg. Jag insåg dock rätt fort att det här knappast kan anses vara en deckare och att boken inte fokuserar på blodigt mördande och mordutredningen ger ett positivt intryck på mig. Det här är snarare en bok om kvinnlig vänskap och om att ställa allt till rätta igen.
Tror ni på affirmation förresten? Att man genom tankekraft kan påverka något skeende, positivt eller negativt? Att genom att säga att blomman är fin och prunkande kan få den att bli just det Jag är väl ytterst skeptisk men det är i alla fall detta som är bokens fokus. Mörda genom tankekraft är i alla fall något nytt och fräscht. Annars blir jag lite less på alla de floskler som förekommer sida upp och ner. Det är stereotypt så det förslår med män som inte tycker vackra kvinnor kan utföra tunga arbeten, sävliga norrlänningar och stela präster. Missgynnade kvinnor till män som dricker. Lite för mycket av det goda helt enkelt.
Tror ni på affirmation förresten? Att man genom tankekraft kan påverka något skeende, positivt eller negativt? Att genom att säga att blomman är fin och prunkande kan få den att bli just det Jag är väl ytterst skeptisk men det är i alla fall detta som är bokens fokus. Mörda genom tankekraft är i alla fall något nytt och fräscht. Annars blir jag lite less på alla de floskler som förekommer sida upp och ner. Det är stereotypt så det förslår med män som inte tycker vackra kvinnor kan utföra tunga arbeten, sävliga norrlänningar och stela präster. Missgynnade kvinnor till män som dricker. Lite för mycket av det goda helt enkelt.
För ovanlighetens skull tycker jag dock att det funkar att dialogen är skriven på dialekt. Det gör enbart karaktärerna mer egensinniga. Hervors uttalandena dessutom så härliga, framför allt hennes svordomar. "Tvi för den lede. /.../ Må tomten kräkas i hans pyjamasbyxor!"
Boken kanske inte golvar mig men jag älskar miljöbeskrivningarna över den gotländska miljön och jag känner mig än mer lockad att äntligen försöka resa till denna mytomspunna ö.
Betyg:
Jag gillade oxå upplägget, att det inte handlade om en polisutredning. Och att det var en fin vänskap som visades upp. Och miljöerna, härliga! Sen var de lättläst och det passade mig just nu!
SvaraRadera