Titel: FågelburenOriginaltitel: The house we grew up in
Författare: Lisa Jewell
Förlag: Printz Publishing
Utgiven: 2014-01
Sidor: 370
Adlibris | Bokus | cdon
I morgon kommer Lisa Jewell till Sverige för att besöka bland annat Books & Dreams författarkväll. Jag kommer vara där och lyssna och punkten där Lisa ska vara på scen samtidigt som Jojo Moyes är nog den jag mest ser framemot. Allt sedan Ralphs party gavs ut på svenska 1999 har Lisa Jewell funnits med i mitt bokliv och med titlar som Stjärna för en natt, Typ trettio och Syskonmakaren har hon vunnit mitt hjärta.
Fågelburen innehåller än mer mörker än tidigare böcker. Den gräver sig djupare ner i relationerna, och nystar upp en trasig familj. Boken börjar när Meg och hennes dotter Molly anländer till Megs föräldrahem, där de inte varit på flera år. Snart framgår det att modern Lorelei är död och att huset till bristningsgränsen är fyllt med prylar och skräp. Endast en smal gång genom huset gör det möjligt att ta sig fram till rummet där hon spenderade sin sista tid i livet. Det framkommer också att det som en gång var en stor bullrig familj nu enbart består av spillror. En händelse en påskdag för många år sedan slog in en kil i familjesammanhållningen och händelser därefter har bara fått kilen att gräva sig allt djupare.
Fågelburen utspelar sig i många olika tidsperioder och med flera berättarröster. Ibland har jag lite svårt att skilja dem åt. Vi möter mamman Lorelei genom brev hon skriver till en ny bekantskap. Äldsta dottern Meg som vi följer både i nu och dåtid. Likaså mellandottern, Bethan. Även sonen Rory får göra sin röst hörd. Det blir lite rörigt, precis som i ett fågelbo.
Printz publishing titelval är förresten så självklart och det överträffar originaltiteln The house we grew up in med råge. Familjen heter Bird, Lorelei är en riktig fågelmamma, hon vill hålla sina ungar samlade. Liksom en skata vill hon också spara på allt som glittrar och glänser, även minsta sak är ett minne att spara och vårda. Hennes samlarmani blir bara värre, allt samlande gör att hon blir mer och mer instängd i sitt eget hus. Fågelburen får ju därmed dubbel betydelse.
Lisa Jewell är en berättare av rang. Jag försvinner in i familjen Birds värld och kan inte slita mig förrän sista bladet är vänt. De blir alla så verkliga för mig, att det känns som att säga farväl till gamla vänner när boken är utläst.
Printz publishing titelval är förresten så självklart och det överträffar originaltiteln The house we grew up in med råge. Familjen heter Bird, Lorelei är en riktig fågelmamma, hon vill hålla sina ungar samlade. Liksom en skata vill hon också spara på allt som glittrar och glänser, även minsta sak är ett minne att spara och vårda. Hennes samlarmani blir bara värre, allt samlande gör att hon blir mer och mer instängd i sitt eget hus. Fågelburen får ju därmed dubbel betydelse.
Lisa Jewell är en berättare av rang. Jag försvinner in i familjen Birds värld och kan inte slita mig förrän sista bladet är vänt. De blir alla så verkliga för mig, att det känns som att säga farväl till gamla vänner när boken är utläst.
Betyg:
Handling: 4/5
Karaktärer: 4/5
Språk: 5/5
Berättarteknik: 4/5
Den låter spännande, kanske värt att försöka ta sig igenom de hopp i tid och mellan personer som den tydligen innehåller!
SvaraRaderaJag läser denna boken nu, efter Ralphs party tyckte jag att Lisa jewell tappade greppet men tänkte ge henne en ny chans. Hittills tycker jag att den är mycket bra! Jag håller med om att det svenska namnet "Fågelburen" är så mycket bättre än det engelska originalet, jag blev riktigt förvånad när jag läste att originaltiteln var "The house we grew up in"
SvaraRadera