Lust att läsa eller läsning på gott och ont?

Carro på romeoandjuliet skrev häromdagen ett väldigt intressant inlägg om läslust och problematiken kring att vårda den och hålla läsningen igång. Jag funderade på om jag skulle svara i en kommentar men insåg rätt snabbt att det skulle passa bättre med ett eget inlägg.

Läslust. Lust att läsa. Vad innebär egentligen dessa ord? För mig är det suget efter en bok, behovet att ha något att läsa. Att känna, precis som när godissuget sätter in att jag vill läsa - nu, fort, på direkten! Precis som med godis kan suget variera mellan salt lakrits, mörk och fyllig choklad eller sött och sliskigt smågodis. Problemet, som också Carro uppmärksammar (se nedan), är att det finns så många "vill" när det kommer till läsning:

"Jag vill läsa det som är nyutgivet och jag vill läsa det som hamnar i debatterna i media och jag vill läsa för att lära och jag vill läsa det som verkar gå hem hos andra bokbloggare och jag vill läsa allt det som jag vill läsa för min egen skull. Det är svårt att kombinera med läslusten."

Jag vet inte om vi bokbloggare har ett extra tydligt behov av att vara uppdaterade, att hänga med i svängarna. Förlagen gör sitt bästa med att nå ut och jag tror att vi är en väldigt tacksam målgrupp. Läsningen är ett intresse, något som går djupare än att bara läsa för läsandets skull. Jag vill läsa för att få uppleva njutningen av en riktigt bra bok, men jag vill också sprida det jag upplever, få andra att inse att de också kan uppleva det.

För mig är böcker och läsning dessutom tudelat. Inte nog med att det är mitt största fritidsintresse, det är också mitt jobb. Förvisso bara en bråkdel av vad mina arbetsuppgifter går ut på, men likväl. Jag hade inte varit lika bra på mitt jobb om jag inte la ner en stor del av min fritid på att läsa böcker, läsa bokbloggar, följa med i nyhetsuppdateringar och kikat runt på förlags hemsidor.

Min läslust finns inom mig hela tiden, men den måste ändå vårdas. Ibland kryper den ihop och gömmer sig nånstans i en liten vrå och det krävs en del ansträngning för att väcka den. Det är då tur att det finns så stor variation av böcker att välja mellan. Ett av mina favoritsätt att vårda en tillbakadragen läslust är bilderböcker. Lite text, härliga bilder, mysiga historier. Nonsensläsning funkar också bra; chick lit, feel good-böcker... Böcker med garanterat lyckligt slut, där man slipper lägga ner supermycket hjärnverksamhet för att hänga med i handlingen.

Att sålla är också ett måste för mig om jag ska hålla läslusten vid liv. För mig fungerar det inte att läsa ut en bok bara för att jag måste, för att kunna säga att jag har läst den. Jag förstår absolut er som gör det, men jag har insett att för mig känns det inte värt det. Det passerar så oerhört mycket böcker i min vardag, jag vet att jag varken kan eller hinner läsa allt så jag vill känna att jag får ut något när jag läser. Jag vill inte ödsla tid på att plåga mig i genom flera hundra sidor bara för att komma till punkt. Samtidigt vill jag inte ha ett fast regelverk för hur många sidor jag ska läsa innan jag ger upp. Retar jag mig på språk eller handling kan jag lägga i från mig boken efter bara någon sida - samtidigt kan jag kämpa på i flera hundra sidor med en bok där jag ändå ser en liten glimrande tråd glimta till.

"Handlar läsningen bara om avkoppling för er eller ser ni den lite mer som jag gör, som ett intresse som ibland kan kräva lite uppoffringar för att man ska kunna ta sig framåt?" undrar Carro i slutet av sitt inlägg. Jag vet inte om jag ser det som så svart och vitt. Uppoffringar känner jag definitivt att jag gör, att utmana mig att läsa genrer jag har lite svårt för är en av dem, men att plåga mig igenom upp emot 500 sidor av en bok som jag inte förstår eller uppskattar vare sig handling eller språk är för mig ingen uppoffring. Det är ett rent slöseri med tid som jag kan lägga på att uppleva en ny fantastisk värld eller en underbar historia.

Hur ser ni andra på det här med läslust, uppoffringar och läsning på gott och ont? Dela gärna med er!