Titel: Ju fortare jag går, desto mindre är jag
Författare: Kjersti Annesdatter Skomsvold
Förlag: Gilla böcker
Utgiven: 2010-08
Sidor: 140
Årets första bok blev en snabbläst liten roman av norskan Kjersti Annesdatter Skomsvold som tyvärr stått lite för länge i bokhyllan. Nu måste den tillbaka till bibblan så jag bestämde mig för att läsa.
Beskrivning: Mathea Martinsen är en ensam kvinna som bor tillsammans med maken Epsilon. Han är den ende hon nånsin känner att hon behöver, och det enda hon längtar efter är att han ska gå i pension så de kan tillbringa all tid tillsammans.
Under tiden går hon sina dagliga turer till affären där hon köper messmör eftersom det är det pålägg som Epsilon föredrar och sylt till sina egna mackor. Tyvärr lyckas hon aldrig själv få upp syltburken trots alla tänkbara knep så de oöppnade burkarna hamnar på hög i skafferiet. Kanske skulle hon kunna fråga expediten i affären om han kan hjälpa henne få upp burken men hon vill inte ställa till med besvär.
Egna noteringar: Den här boken liknade inte alls andra böcker jag läst från Gilla böcker. Den är skriven i monologform där Mathea berättar om sin vardag och sitt liv tillsammans med Epsilon. Epsilon själv lyser med sin frånvaro i texten och man börjar tidigt ana att något inte är som det ska, kvällar som nätter pysslar Mathea med sitt men vart har Epsilon tagit vägen?
Det här är en bok som är svår att recensera. Vad handlade den om egentligen? Rädslan för att dö, eller för att leva? Om kärlek, vänskap eller ensamhet? Jag vet inte riktigt.
Boken är sorglig på ett sätt men samtidigt väldigt rolig. Matheas tankegångar är inte helt som hos alla andra. Hon ringer till exempel gång på gång till nummerupplysningen för att fråga om numret till Mathea Martinsen. Ringer hon tillräckligt många gånger och föreställer rösten olika gånger varje gång, kanske personalen sprider ryktet vidare att den där Mathea måste vara efterfrågad.
Jag funderade många gånger på att lägga ifrån mig boken, men är ändå glad att jag tog mig igenom den. Den är inte lång men lämnar ändå ett varmt avtryck. Den får mig också att känna mig oerhört tacksam över att jag har en familj och vänner som finns där, det finns så många ensamma människor där ute.
Betyg:
Under tiden går hon sina dagliga turer till affären där hon köper messmör eftersom det är det pålägg som Epsilon föredrar och sylt till sina egna mackor. Tyvärr lyckas hon aldrig själv få upp syltburken trots alla tänkbara knep så de oöppnade burkarna hamnar på hög i skafferiet. Kanske skulle hon kunna fråga expediten i affären om han kan hjälpa henne få upp burken men hon vill inte ställa till med besvär.
Egna noteringar: Den här boken liknade inte alls andra böcker jag läst från Gilla böcker. Den är skriven i monologform där Mathea berättar om sin vardag och sitt liv tillsammans med Epsilon. Epsilon själv lyser med sin frånvaro i texten och man börjar tidigt ana att något inte är som det ska, kvällar som nätter pysslar Mathea med sitt men vart har Epsilon tagit vägen?
Det här är en bok som är svår att recensera. Vad handlade den om egentligen? Rädslan för att dö, eller för att leva? Om kärlek, vänskap eller ensamhet? Jag vet inte riktigt.
Boken är sorglig på ett sätt men samtidigt väldigt rolig. Matheas tankegångar är inte helt som hos alla andra. Hon ringer till exempel gång på gång till nummerupplysningen för att fråga om numret till Mathea Martinsen. Ringer hon tillräckligt många gånger och föreställer rösten olika gånger varje gång, kanske personalen sprider ryktet vidare att den där Mathea måste vara efterfrågad.
Jag funderade många gånger på att lägga ifrån mig boken, men är ändå glad att jag tog mig igenom den. Den är inte lång men lämnar ändå ett varmt avtryck. Den får mig också att känna mig oerhört tacksam över att jag har en familj och vänner som finns där, det finns så många ensamma människor där ute.
Betyg:
Den låter så sorglig, med de där burkarna som ingen öppnar åt henne...
SvaraRadera