Det här måste vara slutet, tänker han. Det måste vara slutet eftersom allt i huvudet är ett snurrande olyckohjul, en svart tuggande virvelström. Det är som om två kontinenter glidit isär, och nu sugs han ner i det där lavakokande mellanrummet.Kickar kan ha en av de snyggaste inledningarna jag har läst. Det beskriver så perfekt hur det kan kännas när allt har gått totalt åt helvetet. För det har det verkligen gjort för Joel. I bokens begynnelse befinner han sig i Stockholm dit han flytt från Gotland. Han är sönderslagen och har inte en aning om vart han ska ta vägen.
Snabbt spolas bandet sedan tillbaka och bokens berättarperspektiv ändras från han till jag. Vi får följa med Joel tiden innan flykten till Stockholm och långsamt nystas händelserna upp, ger oss en förståelse till hur det blev som det blev. Det är varma sommarveckor på Gotland, Visby kokar och långsamt håller Joels liv på att förfalla.
Kickar lämnar mig med lite dubbla känslor. Inledningen är riktigt, riktigt bra och jag uppslukas verkligen i Joels flykt från pendeltåget. Men när berättelsen börjar på riktigt dras tempot ner och det blir lite långsamt. Stundtals rent tråkigt. Samtidigt pågår det hela tiden något i kulissen som får mig att fortsätta läsa. Jag fortsätter att undra över det kommande crescendot, den stora händelsen som orsakat inledningens flykt.
Det här är en ganska grabbig bok. Kanske är det därför det känns ovant att läsa, jag tillhör inte direkt bokens målgrupp. Kanske är det också därför jag inte faller helhjärtat. För språket är snyggt, karaktärerna intressanta och storyn spännande, även om jag tycker det händer lite för mycket ibland.
Jag har (tyvärr) lite samma åsikt om den här boken, vilket är synd, för jag hade gärna gillat den mer! Men är bara halvvägs in, så det kanske blir bättre...?
SvaraRadera