Kristian Lundberg - En hemstad

Jag började läsa En hemstad och tänkte direkt att "det här kommer att bli en solklar diss!" Hackigheten, det lösrykta, det ofullständiga gjorde mig mest irriterad. Inte hjälpte de kommentarer jag fick från deltagarna i biblioteksbokcirkeln när de varit inne och lånat böcker. "Dålig!" "Jag kunde inte läsa klart!" "Språket är kasst!" "Jag tror inte du kommer gilla den." Visst ger det en fin introduktion till boken?

Men så börjar jag läsa, trotsar motviljan och betar mig framåt, sakta sakta, sida för sida. Och kommer på mig själv med att faktiskt tycka om. Ser man förbi det ofullständiga, ryckiga - finns det något väldigt vackert, poetiskt och ömt bakom. Vid sida 36 tvingade jag inte mig längre att fortsätta läsa. Jag ville det själv och fann det också njutbart. 

Jag gillar det här samtidigt som jag inte alls tycker om. Boken är en ekvation som inte går ihop. Det är egentligen allt för många upprepningar. De flesta stycken är lösrykta och jag sitter mest som ett frågetecken. Men den stora helheten berättar historien om de som är utanför, de som inte riktigt får ta plats i samhället, det finns inget utrymme för dem. Och det smärtar i magen. Jag läser om kompisen som blir omkullslagen av sin far, om tjejen som i väldigt ung ålder tvingas delta i den prostituerade moderns gruppsexövningar för att "lära sig att ta emot sin egen sexualitet", om de forna vännerna som fortfarande lever i total utsatthet och om de som inte orkade vara kvar. Det handlar om Carolibögen som utnyttjade vilsna pojkar och om moderns trasiga varande. 

En hemstad handlar om allt och inget och allt det lösrykta blir en skrämmande helhet. Och plötsligt framåt slutet av boken kommer ett kapitel som blir helt begripligt, det är inte lika hoppigt som de tidigare. Det binder ihop och sammanfattar.

"Jag föreställer mig att jag skall skriva en berättelse om staden och hur den länkas samman med våra liv. Efter ett tag inser jag det omöjliga i mitt uppdrag. Det skrämmer mig inte. Jag är van vid att misslyckas, ibland tror jag att det är det enda mänskliga, just detta med att vänja sig vid misslyckandet."

Det här är en bok som kräver sin läsare och jag vet inte om jag är där riktigt än. Den skulle behövt ett par resor till med redigering men den är en samtidsskildring som behövs. Det blev ingen bok jag älskade men det är inte heller så dåligt jag hade förväntat mig. Jo, ibland känns det bra elakt att ha så låga förväntningar, men sånt går ju inte riktigt styra över! Jag lämnar boken bakom mig, insiktsfull över hur galet lyckligt lottad jag är över min trygga uppväxt och mitt stabila liv.

Hur diskussionerna i bokcirkeln gick? Jag var plötsligt den som gillade mest, totalt oväntat! Det var flera som inte läste klart och de flesta gillade inte alls. Men många var ändå tacksamma över att ha läst boken, det är en bok som kommer finnas kvar i minnet. Efter en sådan här bok behöver man däremot välja en bok som är väldigt saklig och begriplig, därför läser vi till nästa gång 438 dagar. Förhoppningsvis kommer den gå hem mer hos cirkeldeltagarna.

Titel: En hemstad: berättelsen om att färdas genom klassmörkret
Författare: Kristian Lundberg
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utgiven: 2013-04
Sidor: 228
Inbunden: Adlibris | Bokus (just nu 19 kr på rean! 14/5-15)
Pocket: Adlibris | Bokus