Den åh så omtalade och uppskrivna Half Bad har legat oläst på mitt sängbord ett bra tag nu. Det är det där med snackisar och mig, jag har så svårt att komma mig för att läsa böcker det talas för mycket om. Men då jag ska på Bokträff nästa fredag där vi bland annat ska prata om just denna så har jag nu kavlat upp ärmarna och läst - och tyckt om en hel del!
Nathan har hela sitt liv fått höra att han inte är som alla andra. Medan hela familjen runt omkring honom är vita häxor - de goda - så är Nathan hälften vit hälften svart, alltså hälften ond. Och fokuset har hela tiden legat på just det, att han är son till en svart häxa och inte vilken som helst utan Nathans pappa är den grymmaste av de grymma. Fast Nathan har aldrig träffat honom. När häxor, eller häxlingar som de heter som små, fyller sjutton får de tre gåvor och blod som gör att de får sina krafter. Men vem ska ge Nathan hans gåvor? Vill de ge honom några? Det hela ställs dessutom på sin spets när han blir tillfångatagen.
Jag har inte läst så många häx-böcker men Ondskans son känns ny och fräsch. Svarta och vita häxor, blandblod och halvhäxor. Det finns många olika alternativ. Tycker det är en intressant twist att barn får sin kraft genom att få gåvor när de fyller sjutton - och att krafterna verkligen kan variera. Allt från läkekonst till att bli ett studiegeni liksom.
Som många andra böcker inom YA-genren är layouten luftig vilket gör att boken är snabbläst trots sina 352 sidor. Jag läste den på en dag. Språket är även det lättsamt och flyter på. Jag gillar dock inte passagerna med du-tilltal som bland annat inleder boken. De stoppar upp och stör mer än vad de gör nytta. De gjorde att det tog tid att komma in i boken och jag förstår verkligen inte poängen. Du-et är Nathan som i testen av boken berättar i jag-form vilket är betydligt skönare att läsa. Det hade kanske varit en sak om det hade förekommit regelbundet men det sträcker sig bara över de första 23 sidorna och sedan återkommer det bara vid ett enda ställe till. Enbart irriterande alltså!
Jag gillar Sally Greens värld. Det är Englnd men ändå annorlunda. Häxor går i skolan med vanliga "icke-häxor". De finns, existerar och utövar sin konst men utan att icke-häxor har någon vetskap om dem. Det är intressant med vita och svarta häxor, goda och onda även om jag inte riktigt vet om jag håller med om vem som är god och vem som är ond. De vita häxorna är rätt hemska, en del av dem i alla fall.
Nathan är en väldigt trovärdig huvudkaraktär. Jag gillar att han inte är någon superstark kille med alla rätt utan ganska osäker i sig själv, gravt dyslektiker och så oskyldig. Han har det inte lätt men han gör sitt bästa. Så skönt att det so far inte finns några kärlekstrianglar dessutom!
Omslag och rubrik måste jag få nämna. Jag förstår inte omslaget! Vem är häxan på bilden? Vad innebär den röda röken? Ögonen kan jag köpa men resten? Nej. Jag förstår inte heller den nya trenden att behålla originaltiteln på engelska men lägga till en svensk titel därtill. Jag känner mig mest lite fånig och svengelsk när jag ska prata om boken. Slutligen finns det med en blurb på baksidansom beskriver boken som "det nya Hunger Games" och även om jag verkligen tycker om Ondskans son så kan jag för mitt liv inte förstå den liknelsen.
Half Bad: Ondskans son blev helt klart en trevlig ny bekantskap och jag ser mycket fram emot fortsättningen!
Titel: Half Bad: ondskans son
Nathan har hela sitt liv fått höra att han inte är som alla andra. Medan hela familjen runt omkring honom är vita häxor - de goda - så är Nathan hälften vit hälften svart, alltså hälften ond. Och fokuset har hela tiden legat på just det, att han är son till en svart häxa och inte vilken som helst utan Nathans pappa är den grymmaste av de grymma. Fast Nathan har aldrig träffat honom. När häxor, eller häxlingar som de heter som små, fyller sjutton får de tre gåvor och blod som gör att de får sina krafter. Men vem ska ge Nathan hans gåvor? Vill de ge honom några? Det hela ställs dessutom på sin spets när han blir tillfångatagen.
Jag har inte läst så många häx-böcker men Ondskans son känns ny och fräsch. Svarta och vita häxor, blandblod och halvhäxor. Det finns många olika alternativ. Tycker det är en intressant twist att barn får sin kraft genom att få gåvor när de fyller sjutton - och att krafterna verkligen kan variera. Allt från läkekonst till att bli ett studiegeni liksom.
Som många andra böcker inom YA-genren är layouten luftig vilket gör att boken är snabbläst trots sina 352 sidor. Jag läste den på en dag. Språket är även det lättsamt och flyter på. Jag gillar dock inte passagerna med du-tilltal som bland annat inleder boken. De stoppar upp och stör mer än vad de gör nytta. De gjorde att det tog tid att komma in i boken och jag förstår verkligen inte poängen. Du-et är Nathan som i testen av boken berättar i jag-form vilket är betydligt skönare att läsa. Det hade kanske varit en sak om det hade förekommit regelbundet men det sträcker sig bara över de första 23 sidorna och sedan återkommer det bara vid ett enda ställe till. Enbart irriterande alltså!
Jag gillar Sally Greens värld. Det är Englnd men ändå annorlunda. Häxor går i skolan med vanliga "icke-häxor". De finns, existerar och utövar sin konst men utan att icke-häxor har någon vetskap om dem. Det är intressant med vita och svarta häxor, goda och onda även om jag inte riktigt vet om jag håller med om vem som är god och vem som är ond. De vita häxorna är rätt hemska, en del av dem i alla fall.
Nathan är en väldigt trovärdig huvudkaraktär. Jag gillar att han inte är någon superstark kille med alla rätt utan ganska osäker i sig själv, gravt dyslektiker och så oskyldig. Han har det inte lätt men han gör sitt bästa. Så skönt att det so far inte finns några kärlekstrianglar dessutom!
Omslag och rubrik måste jag få nämna. Jag förstår inte omslaget! Vem är häxan på bilden? Vad innebär den röda röken? Ögonen kan jag köpa men resten? Nej. Jag förstår inte heller den nya trenden att behålla originaltiteln på engelska men lägga till en svensk titel därtill. Jag känner mig mest lite fånig och svengelsk när jag ska prata om boken. Slutligen finns det med en blurb på baksidansom beskriver boken som "det nya Hunger Games" och även om jag verkligen tycker om Ondskans son så kan jag för mitt liv inte förstå den liknelsen.
Half Bad: Ondskans son blev helt klart en trevlig ny bekantskap och jag ser mycket fram emot fortsättningen!
Titel: Half Bad: ondskans son
Författare: Sally Green
Förlag: Semic
Utgiven: 2015-01
Serie: The Half Bad trilogy #1
Sidor: 352
Håller med dig i många av dina frågeställningar. Den röda röken har jag dock ett svar på! Formar ett ansikte i profil och är det enda som finns på framsidan på engelska utgåvan. Med andra ord tog de hela orginalframsidan med text och bild och la sedan på egen svensk titel, ögon och en märklig häxa. :)
SvaraRadera