Lucy Dillon kom in i mitt hjärta med sina karaktärer med brista hjärtan och genom alla söta små hundar. Där har hon stannat kvar och böckerna går från klarhet till klarhet. De blir helt enkelt bara bättre och bättre!
Gina Bellamy har haft ett tufft år. Hon återhämtar sig från en tuff sjukdomsperiod, mannen Stuart har lämnat henne för en ny kvinna och nu har hon tvingats lämna deras drömhem och flytta till en ny lägenhet. Den nya lägenheten blir till dessutom till råge fylld med flyttkartonger från det nyligen sålda huset. Den ro Gina kände när hon såg alla tomma ytor i lägenheten är försvunnen och Gina är märkbart besviken. Hon bestämmer sig alltså för att rensa ut; slänga eller skänka bort större delen av alla prylar. Hundra omistliga ting får hon spara, hundra saker som hon inte kan leva utan. Saker som faktiskt betyder något, på riktigt. Processen för Gina långsamt tillbaka till livet igen. Hon har god hjälp av kompisen Naomy och arbetet med renoveringen av Domaregården, en gång Ginas drömhus, nu ägs den av snyggingen Nick och hans fru...
Dillon tar upp ett problem som nog väldigt många känner till. Behovet av att spara på prylar som minnesamuletter. Vi fyller våra hem med mer och mer saker och får själva knappt plats. Men är egentligen inte minnena kring prylarna är viktigare än prylarna i sig själv. Så frågan är, behöver vi alla prylar? En mycket intressant frågeställning som jag tänkte mycket på medan jag läste.
Som vanligt skriver Dillon fängslande och det känns verkligen som om jag lär känna hennes karaktärer. De blir till vänner och jag sörjer när de är ledsna och skrattar med dem när livet leker. Gina är en stark huvudkaraktär som får det lite för tufft i livet men hennes agerande och tankebanor är imponerande, ett otroligt starkt personporträtt. Ginas före detta man verkar vara ett riktigt svin, fy för honom. Nog för att äktenskapet inte verkar ha vara det lyckligaste men det ursäktar inte hans beteende! Återigen faller jag helhjärtat för en hund. Vinthunden Buzz dyker oväntat upp men får en stor betydelse. Jag kan verkligen se honom framför mig, mager och med svansen mellan benen och jag konstaterar återigen med klump i magen att den däringa greyhound-industrin är helt jäkla sjuk!
Dillon tar upp ett problem som nog väldigt många känner till. Behovet av att spara på prylar som minnesamuletter. Vi fyller våra hem med mer och mer saker och får själva knappt plats. Men är egentligen inte minnena kring prylarna är viktigare än prylarna i sig själv. Så frågan är, behöver vi alla prylar? En mycket intressant frågeställning som jag tänkte mycket på medan jag läste.
Som vanligt skriver Dillon fängslande och det känns verkligen som om jag lär känna hennes karaktärer. De blir till vänner och jag sörjer när de är ledsna och skrattar med dem när livet leker. Gina är en stark huvudkaraktär som får det lite för tufft i livet men hennes agerande och tankebanor är imponerande, ett otroligt starkt personporträtt. Ginas före detta man verkar vara ett riktigt svin, fy för honom. Nog för att äktenskapet inte verkar ha vara det lyckligaste men det ursäktar inte hans beteende! Återigen faller jag helhjärtat för en hund. Vinthunden Buzz dyker oväntat upp men får en stor betydelse. Jag kan verkligen se honom framför mig, mager och med svansen mellan benen och jag konstaterar återigen med klump i magen att den däringa greyhound-industrin är helt jäkla sjuk!
Gillar ju verkligen Dillon så ser fram emot att läsa den här nån gång :)
SvaraRaderaMysläsning, verkligen!
SvaraRadera