Matstylisten Sandra och hennes bästis Emily börjar längta efter barn. De har ju fyllt 30 och nu tickar den biologiska klockan högljutt. Efter en blöt fest skriver de ett slags babymanifest med fem regler över hur det så kallade babyracet ska gå till. Den som först blir gravid vinner:
Babyracets 5 Viktiga Regler - att följas lojalt och ovillkorligt! Obs! Viktigt!
1. Barnanskaffandet måste innehålla ett element av kärlek. (Love... and understanding.)
2. Blivande fadern får inte vara homosexuell (=icke intresserad av dig som väsen av kvinnligt kön). Bög=fusk.
3. Killen får inte vara äldre än 45. (Liggsår går bort!)
4. Han får inte ha barn sen tidigare. (Styvsyskon & exfru=trubbel.)
5. Killen får inte vara en loser. (Han måste kunna bli en duktig ensamstående förälder om mamman tröttnar.)
Vägen till att bli gravid inkluderar erbjudande från ett homosexuellt par, one night stands på krogen och att få ett nytt jobb bland annat på premissen av ett påhittat barn och ett moderskap som inte existerar. Ja, ni förstår.
Jag försöker läsa boken med humor i sinnet men för mig blir Babyrace mest en tragisk läsning. Sandra och Emily ska föreställa vara i min ålder men de känns så otroligt omogna. Visst kan jag förstå att den biologiska klockan börjar ticka men det känns väldigt omoget och oansvarigt att ha en tävling om vem som först blir gravid. Inte många tankar läggs på den blivande pappan. Han ska så klart vara med i tillverkningsprocessen (inklusive känslor) och kunna ta hand om barnet själv ifall modern i frågan tröttnar på barnet (han får inte vara en looser) men hans vilja tas inte ens med i beräkningarna. Jo, man kan väl se det som positivt att det är omvänt verkligheten – att tjejerna sonderar terrängen, spanar in köttmarknaden och att de inte skäms för det – men jag tycker det känns väldigt tragiskt.
Jag läste mest boken då karaktärerna skulle vara jämngamla med mig. Något jag innan läsning nämligen först reagerade över med ett "vuxna tjejer igen, tur jag inte är där än" för att sedan konstatera att "oj, jag är ju lika gammal jag". Jag har absolut ingen 30-årskris inför min stundande dag men jag känner mig inte så gammal som ordet trettio låter heller.
Det enda son räddar upp boken från totalt bottenbetyg - jag läste ju faktiskt ut den även om jag erkänner att jag mest skummade slutet - är att Janouch språk är lättläst och flyter på bra. Boken är tänkt att utspela sig i början av 2000-talet och det märks förvisso både på omgivning och begrepp. Mina jämngamla vänner idag skulle inte alltid välja att uttala sig på samma sätt. Men med tidsplaceribg kan det kanske ursäktas.
Nog om detta. Söker du enbart förströelse och vill vila hjärnan för ett tag kan kanske Babyrace passa dig men vill du få ut något meningsfullt av din läsning skulle jag rekommendera dig att välja en annan bok.
Titel: Babyrace
Författare: Katerina Janouch
Förlag: Bokfabriken
Utgiven: 2015-01
Serie: Babyrace #1
Sidor: 284
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar