Maria Turtschaninoff - Maresi: krönikor från Röda klostret

En av de böcker som jag varit mest nyfiken på i höstens utgivning var Maresi: krönikor från Röda klostret. Detta till trots tog det mig lång tid att plocka upp den från högen för att läsa. Varför är det så ibland, att böcker möter på så stort motstånd till att börja med? Kanske har det med det ovanliga, men för den delen inte tråkiga omslaget att göra? Jag vet inte, men jag är i alla fall glad över att boken fått förflytta sig från olästhögen till mitt hjärta.

Det här är berättelsen om Maresi som är en novis i det Röda klostret, som är beläget ute på en svåråtkomlig ö, Menos. En ö vars enda bosättare är nunnorna och noviserna på klostret, en ö där män inte är tillåtna att stiga i land. Här verkar de i frid, men allt förändras den dagen en båt kommer med flickan Jai som last. Hon är på flykt från sin grymme far som inte skyr några medel för att hitta henne. Plötsligt befinner sig samtliga på ön i fara och uråldriga krafter väcks till liv.

Maria Turtschaninoff visar sig vara en sann sagoberättare. Jag blir varm i hjärtat av beskrivningarna, meningsbyggnaderna och liknelserna. Det lilla kan ibland vara det som spelar roll. Vad tycker ni till exempel om nedanstående poetiska beskrivning av klostrets dörrar. Jag tycker att en bild sakta börjar målas upp om hur det ser ut runt om i klostret:

"Jag styrde henne mot sovsalens höga, smala dörr. Det finns så många dörrar här, och ingen är den andra lik. De stänger ute, låser inne, skyddar, skyller, döljer, gömmer. De ser på mig med sina blanka järnbeslag, stirrar med stora kvisthål, blänger med snidade mönster. Jag har räknat att jag en vanlig dag går genom minst tjugo dörrar."

Det finns så mycket med Maresi att tycka om. Bara det att hon kallar klostrets bibliotek för Skattkammaren och tillbringar all ledig tid där. Hennes stora fascination för böcker och deras innehåll. Viljan att vilja lära sig och förstå. Det fanns ett stycke kring att läsa de allra äldsta skrifterna, de skrivna på ett främmande språk, som jag tyckte var så talande i sin enkelhet:

"Jag brukade ofta se på de riktigt gamla böckerna och rullarna och undra vad som står i dem. Jag avskyr att inte kunna läsa allt jag ser. Det är som om någon skulle ha en underbar hemlighet precis framför mitt ansikte, eller kanske en bit härlig kryddig köttpastej, men var gång jag sträcker fram handen rycks godbiten undan.

Det här att vilja läsa allt man ser, att vilja förstå trots att man inte förstår ett dugg av vad man har framför sig, det känner jag så väl igen. När jag är ute och reser, eller handskas med barnböcker på främmande språk på jobbet, vill jag bara kunna läsa och förstå, slippa undra över vad för hemligheter texterna döljer.

Större delen av boken håller ett lugnt tempo, vi får ta del av klosterlivet, hur kvinnorna reder sig själva ute på ön som är så avlägsen att de flesta bara tror att det är en myt. Noviserna, Maresi är 13 år gammal, går i skolan för att lära sig om livet, klostret skötsel om om den gudinnekult som tron tycks kretsa kring. Det är lugnt, men blir därmed aldrig tråkigt. Det ligger hela tiden en spänning i luften, något kommer ske.

Det är svårt att sätta fingret på exakt när denna bok utspelar sig, de har sin egen tideräkning, men jag skulle själv vilja kalla Maresi en historisk roman med fantasyinslag. Lite oväntat att jag skulle tycka så mycket om den kombinationen men det gör jag. Enligt förlaget riktar sig boken till 12-15-åringar men den passar minst lika bra för den vuxne läsaren.

Titel: Maresi: krönikor från röda klostret

Författare: Maria Turtschaninoff

Förlag: Schildts & Söderströms/Berghs (tack för rec-ex)

Utgiven: 2014-09

Sidor: 205

Adlibris | Bokus

Betyg: