Läs ett år: Den sista dagen i december

Ännu ett år har passerat. Det är dags att sätta punkt för år 2014, dags att välkomna 2015 till våra liv. Därmed är det också dags att sätta punkt för utmaningen ”Läs ett år”. Under tolv månader har jag och ett gäng med andra bokbloggare under ledning av Ulrika på Västmanländskans bokblogg varje månad läst en bok med månadens namn i titeln. Det har varit ett varierat utbud bland oss, ibland har jag läst samma månadsbok som någon annan, ibland har jag gått mina egna vägar. Ibland har det varit krystat, ibland har det varit riktigt urusla böcker, ibland ren succé. Decembers bidrag kvalar in någonstans i mitten.

Det kan vara så att jag läste Mariette Glodecks Röda vita rosen när den kom 2005, det är inte alls omöjligt. Det finns ett visst litet stråk av igenkänning när jag läser den. Helt säker är jag dock inte. Därför blev det också den jag inledde med att läsa. Inte för att den har något med december att göra, den utspelar sig under en midsommarhelg med tillbakablickar till åren som gått men för att Den sista dagen i december är en fristående fortsättning på den. I böckerna möter vi ett och samma kompisgäng, i den första boken är de i 25-årsåldern, i den andra fyller somliga 30. Vi möter Milla, tjejen som tycks ha svårt att vara ensam, som avverkar kille på kille. Efter ett långt förhållande med Måns övergår hon direkt till Jens, som dessutom är bästa polare till Måns sen barnsben. Något som gjort att Jens och Måns inte pratat på ett år. Nu är de alla tre på väg ut till en ö i Stockholms skärgård för att fira midsommar. Dit åker även Pepsi ”med titanskruv i foten och en dotter i plånboken” som häller i sig sprit lite för lätt och hans bundsförvant Teddy, Frida med sin enorma skivsamling och fantastiska röst men med stans sämsta självförtroende och så Tove som bjudit in dem alla till firandet. Tove som man egentligen inte får veta så mycket om. På midsommarnatten får gänget för sig att leka Röda Vita rosen, en lek som kan göra rätt ont när det är vuxna som leker den. Som kan ställa till med rätt mycket kaos.

Fem år och en bok senare, kommer det en bröllopsinbjudan på posten. En i gänget ska gifta sig. En annan har vunnit en grammis och tillbringat året i en turnébuss. En har satt livet på paus och jobbar fortfarande bakom en bardisk medan en annan tagit över sin pappas framgångsrika firma. Vad har egentligen hänt med gänget, håller de fortfarande ihop? Gamla intriger kan blossa upp igen, framför allt om man åker på en ödesdiger möhippekryssning till Åland tillsammans…

Efter mycket engelsk och översatt litteratur under hösten var det riktigt skönt att plöja igenom två svenska romaner, helt utan några knussligheter. Jag blev kanske inte helt förtjust i det övertydliga språket, alla djupgående beskrivningar, men det fanns ändå ett skönt flyt som gjorde att bägge böckerna slukades på bara en dag. Att ligga nerbäddad i förkylning är aldrig särskilt kul men nog ger det till tid till både kvalitativ och kvantitativ läsning alltid. Djupgående beskrivningar ja, Glodeck ger många sådana. Som här i inledningen av Röda vita rosen:

Också Måns bär systemkassar i händerna. På axeln har han en stor gammal trunk från Nike, en sån där riktigt ärrad veteran som sett det mesta. I väskan ligger förutom kläder och tandborste också ett par flak öl. Nu är Måns i och för sig rätt stark även om det inte är det första intryck man får när man ser honom. Men tyngden ligger ändå på den absoluta smärtgränsen, så han koncentrerar sig helt på att gå.
Just det här med evinnerliga beskrivningar av första intryck, av förklaringar till beteenden och skeenden är lite segläst faktiskt, men ändå ingen orsak till att sluta läsa. Jag upplever det inte lika tydligt i Den sista dagen i december, kanske har de minskat där, kanske har jag helt enkelt vant mig. Faktum är att jag faktiskt tycker om böckerna. Det känns som en trovärdig skildring av ett kompisgäng på väg ut i det vuxna livet. Vadå kan man tänka, de är väl vuxna redan i bok ett? De är ju typ 25. Fast ärligt, hur vuxen var man då egentligen? Själv skulle jag precis lämna studietiden bakom mig, skaffa jobb, hitta lägenhet och finna ”vuxenvänner”. Ni vet sådana man får på den plats där man hamnar, inte studievänner som sprids som vinden och som man trots fagra löften kanske träffar max någon gång vartannat år sådär. Inget negativt menat, studievänner är oftast vänner för livet, men på lite avstånd sådär, livet har fört en till olika platser.

Mariette Glodecks duologi är berättelsen om gänget som växer upp tillsammans, som har en gemensam historia. Ett gäng vars medlemmar vuxit upp. Det är de som kommit lite på glid, som försöker få ordning på sina liv. De präktiga som tappar fotfästet. Det handlar om livet, och det är ju i grund och botten ganska fint, livet alltså.

Titel: Röda vita rosen
Författare: Mariette Glodeck
Förlag: Månpocket
Utgiven: 2005-08
Sidor: 415

Titel: Den sista dagen i december
Författare: Mariette Glodeck
Förlag: Norstedts
Utgiven: 2012-09
Sidor: 330