Att föda ett barn är första delen i trilogin om hemmafrun Maj där hon inte 21 år fyllda blir gravid och tvingas gifta sig med den betydligt äldre Tomas som dessutom är från en högre samhällsklass. Förutom att hon inte älskar honom (hon kan ju inte släppa sin förra kärlek som inte längre ville ha henne) känner hon sig inte välkommen av Tomas stora familj, framför allt modern. Boken skulle kunna kallas för diskbänksrealism, det är en skildring av Majs vardag som hemmafru, hennes tankar och funderingar. Det handlar om hennes noja för att lukta illa och för kroppsvätskor och hennes städmani - det måste ju vara rent! Hennes rädsla för det växande barnet i magen är också väldigt påtaglig, hon är inte bekväm i det.
Serien om Maj har blivit mycket omskriven och hyllad. Själv har jag svårt att hålla med, tyvärr tilltalar det inte mig. För mig blir det lite för mycket fokus på kroppsvätskor och ältande och eftersom jag själv hatar att städa och feja har jag svårt att stå ut med allt fejande. Den inre monologen Maj har med sig själv hela tiden är dessutom otroligt jobbig att läsa och jag irriterar mig till tusen på Maj. Förmodligen tycker personer i Majs närhet att hon är rätt trevlig, de ser ju knte alla tankar hon har, de vi får ta del av.
Som bild av hur livet kunde se ut för en hemmafru på 30-talet är dock boken en bra källa. Kristina Sandberg är otroligt påläst om epoken och det märks! Tänk att för inte så värst länge sedan (typ 80 år sen) var det fortfarande otroligt skämmigt att bli med barn om du inte var gift och många äktenskap ingicks på grund av "olyckor", inte kärlek. En anledning vi idag mest skakar på huvudet åt. Stackars Maj blir fast med den åldrande Tomas (nästan 40, herregud, lastgammalt ju!) som har sina egna inre demoner. Ett svagt sinne och lite för förtjust i spriten är han, inte helt att lita på. Jag undrar om hon inte fått det bättre själv. Fast det förstås, sin egen familj har hon ingen hjälp av alls...
Lite här och där i berättelsen lämnar vi Maj och svävar ut lite i periferin, berättaren tar plötsligt plats och blir synlig. Detta är något jag tyckte var väldigt märkligt under läsningen och som vi diskuterade på vår bokcirkelträff. Därför passade jag på att fråga Kristina Sandberg om det och jag fick en jättebra förklaring. Vissa saker hade inte gått att ha på annat sätt. Maj skulle till exempel aldrig komma på tanken att berätta detaljer från sin förlossning. På 30-talet var detta inget man pratade om. För trovärdighetens skull fick helt enkelt berättaren ta över.
Jag tror inte det blir någon fortsättning om Maj för min del, men det är ändå intressant att fått lära känna henne trots att jag inte kan påstå mig tycka om henne så värst mycket. Men det är okej, man måste inte tycka om Maj. Det har Kristina Sandverg själv sagt!
Lite här och där i berättelsen lämnar vi Maj och svävar ut lite i periferin, berättaren tar plötsligt plats och blir synlig. Detta är något jag tyckte var väldigt märkligt under läsningen och som vi diskuterade på vår bokcirkelträff. Därför passade jag på att fråga Kristina Sandberg om det och jag fick en jättebra förklaring. Vissa saker hade inte gått att ha på annat sätt. Maj skulle till exempel aldrig komma på tanken att berätta detaljer från sin förlossning. På 30-talet var detta inget man pratade om. För trovärdighetens skull fick helt enkelt berättaren ta över.
Jag tror inte det blir någon fortsättning om Maj för min del, men det är ändå intressant att fått lära känna henne trots att jag inte kan påstå mig tycka om henne så värst mycket. Men det är okej, man måste inte tycka om Maj. Det har Kristina Sandverg själv sagt!
Åh. Tråkigt att den blev en besvikelse. Jag har haft den i läsplattan ett tag och har faktiskt sett fram emot att läsa den. Särskilt sedan sista delen i trilogin belönades med Augustpriset. Får se vad jag tycker.. :)
SvaraRaderaJag tyckte inte heller om Maj. Lyckades läsa ungefär 150 sidor innan jag gav upp. Det var andra försöket. Skönt att veta att det är fler som inte heller kommer överens med denna bok. :-)
SvaraRaderaJag har kommit till sidan 293 och kan inte låta bli att tycka att berättelsen är rätt tråkig. Funderar ofta på att bryta. Tänker på det författaren sa om anledningen till att allberättaren tar över, t.ex. vid förlossningen. Förstår nog inte förklaringen ändå. Vi följer ju Majs tankar. Det är en helt annan sak än att hon antagligen inte skulle tala högt om händelsen.
SvaraRaderaAllvetaren menade jag förstås.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRadera