Ett hårresande budskap

Han gick i samma årskurs som mig, på den andra av de två småskolorna i det lilla samhället som jag kommer ifrån. De kom från Norrland familjen, det var han och ett par syskon till. Vi hörde att han var sjuk, det var nått med cancer i hjärnan. Cancer, vad är det?

Han såg liten och tunn ut de gånger man såg honom. Håret var mest bara stubb. Familjen flyttade sen tillbaka uppåt landet igen. I högstadiet kom beskedet att han inte klarat kampen, han hade somnat in. Då visste jag mer än väl vad cancer var för något – sjukdomen hade precis tagit en nära släkting ifrån oss, gjort mina kusiner moderslösa. 

Jag har tänkt på honom, han den jämngamla, på sistone. Inget barn ska behöva genomlida en så svår sjukdom. Ingen förälder ska behöva se sitt barn dö av en grym sjukdom. Och ingen ska behöva bli bortglömd för att hen inte lever tillräckligt länge. För nej, hur mycket jag än anstränger mig, kan jag inte minnas killens namn, han är ”den som dog”.

Ingen, ung eller gammal, borde behöva lämna oss i förtid på grund av det där hemska som kallas cancer. Därför köper jag varje år det rosa bandet i oktober. Därför ger jag pengar till barncancerfonden. Därför bär jag nästan dagligen mitt Hope-smycke.

Det kom ett mail med ämnet Ett hårresande budskap. Det visade sig komma från barncancerfonden och innehöll en film. En film som fick mig att känna. Vi måste hjälpas åt. Tillsammans kan vi göra skillnad. Tillsammans kan vi förhoppningsvis se till att barn i framtiden inte faller i glömska för att de inte får leva.