Efter att i bibblanbokcirkeln ha läst En hemstad av Kristian Lundberg kände samtliga deltagare att vi behövde läsa något mer handfast. Eftersom vi inte hade läst någon faktabok än, kombinerat med att kommunens bibliotek satt på en hel hög av 438 dagar föll valet på Martin Schibbye och Johan Perssons reportagebok om deras resa till Etiopiens gränstrakter, sedermera deras tid i landets stränga fängelse. Handfast så det står härliga till, absolut. Också en bok som bjuder in till diskussion med väldigt många infallsvinklar. Vi kom dels att prata om det som hände Johan och Martin men lika mycket om mänskliga rättigheter, humanism och hur långt en journalist kan tillåtas gå för att berätta om världens orättvisor. Får en bryta mot hur många lagar som helst bara för att kunna berätta för omvärlden att exempelvis ett land bryter mot de mänskliga rättigheterna?
438 dagar är sjukligt bra läsning. Så har jag det sagt. Helt klart den bästa reportagebok jag läst på senare år. Faktum är att jag läste hela boken på en och samma dag. Att för ovanlighetens skull först få tid för lite läsning på arbetstid (just den här cirkeln håller jag i på arbetstid) och sedan ha en lång skön kväll hemma där jag kunde ha fullt fokus på läsningen. Kunde inte slita mig, det var spännande och fängslande och även om jag såklart visste att Johan och Martin blev frisläppta till sist var resan dit otroligt intressant.
Jag har så lite kunskap om hur läget är i Etiopien, Somalia och gränslandet däremellan. Jag läser förstås i tidningarna om den aldrig sinande flyktingströmmen och förstår att förhållandena måste vara fruktansvärda, men varför? Det är svårare att sätta sig in i det. Därför blev 438 dagar på flera sätt en aha-upplevelse och en ögonöppnare. Bara en sådan sak att mer än fem år senare få en förklaring till varför det satt beväpnade män längs hela landningsbanan när jag och en kompis mellanlandade i Addis Abeba på vår väg ner till Malawi. Vi undrade då över anledningen och att i boken kunna läsa att det är för att vakta flygplatsen och att flera hundra män har dött medan de gjort det, det ger mig helt klart nya perspektiv på saker och ting. Orden blir till bilder och på något sätt tar jag till mig mer av hela berättelsen. Jag har varit där, om än bara på flygplatsen. Taxfree-shoppade handvävda sjalar gjorda i landet av invånare som på ett ställe beskrivs som fångar de också.
Visst måste man ta en del av det som går att läsa med en nypa salt. Det här är trots allt Martin Schibbye och Johan Perssons personliga upplevelser. Hade det berättats av någon annan hade kanske vissa saker låtit annorlunda. Objektivitet är A och O för en journalist, det fick jag inpräntat i mig under journalistutbildningen, men hur kan en vara objektiv i Martin och Johans fall. De berättar om sitt eget öde.
Det här känns som obligatorisk läsning på journalistutbildningar runt om i landet. Det finns mycket att prata och diskutera om mediers rapportering i den här boken. Fast boken har större täckningsområde än så. Det är ett inlägg i medie- och flyktingdebatten, om storpolitik och diplomati. Det Johan och Martin var med om utspelade sig i ett land långt från Sveriges gränser men det berör helt klart även oss som bor här i trygga Sverige. Jag är tacksam över att ha fått ta del av vad de har varit med om.
Författare: Johan Persson & Martin Schibbye
Förlag: Offside Press
Utgiven: 2014-09
Sidor: 471
Adlibris | Bokus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar