Hm, det var väl inte direkt tänkt att det skulle bli ett så här långt uppehåll mellan inläggen. Största anledningen är att jag helt enkelt knappt har öppnat en bok den senaste månaden. Varken orken eller lusten har funnits där.
Innan läsningen gick i träda läste jag The fault in our stars av John Green. Innan den boken hade jag ett mycket blandat intryck av Green. Jag tycker till exempel att hans Var är Alaska? är en fin berättelse medan jag inte ens kan ta mig igenom Den andre Will Greyson eftersom jag tycker den har så lustigt språk och styckeuppbyggnad. Som ni kanske har märkt beror det väldigt mycket på språket om jag faller för en bok eller inte. Kanske kan skylla på mina två år som journaliststuderande samt det där halvåret med svenska på universitetsnivå...
The fault in our stars var en mycket stark skildring om 17-åriga Hazel som lever med obotlig lungcancer. Med hjälp av en ny slags medicin kan hon hålla cancertumörerna i styr men hon är beroende av syrgas dygnet runt.
På ett stödgruppsmöte för ungdomar med cancer, dit Hazel mycket motvilligt begett sig, träffar hon Augustus. Han är en jämngammal kille som återhämtar sig från bencancer och som därför varit tvungen att amputera ett ben. Redan vid första ögonkastet känner de att det är något speciellt på gång och vad som sedan händer är en kärlekshistoria som jag sällan har läst om.
Green fängslar mig från första sidan till den sista. Tårarna rinner på fler än ett ställe och boken är definitivt svår att lägga ifrån sig. En oväntad vändning i mitten av boken får mig nästan att få ont i magen och därefter blir faktiskt ingenting som jag först kunde gissa. Jag gillar att böcker fortfarande kan överraska mig, vilken Green helt klart lyckas med.
Green fängslar mig från första sidan till den sista. Tårarna rinner på fler än ett ställe och boken är definitivt svår att lägga ifrån sig. En oväntad vändning i mitten av boken får mig nästan att få ont i magen och därefter blir faktiskt ingenting som jag först kunde gissa. Jag gillar att böcker fortfarande kan överraska mig, vilken Green helt klart lyckas med.
The fault in our stars lämnade ett bestående avtryck hos mig, det är delvis därför jag inte kan skriva om den förrän nu. Jag var tvungen att bearbeta tankarna den väckte själv först. Det här var en av de bästa ungdomsböckerna jag har läst på senare år. Jag skrattar, gråter, blir arg och lättad om vart annat. Har ni inte läst den än, gör det!
För er som inte gillar läsa böcker på engelska kan jag glädja er - i januari ges The fault in our stars ut på svenska. Då med titeln Förr eller senare exploderar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar