På begäran - gymnasieugglan recenserar Glamorama

Haha, var ju tvungen att leta rätt på min gamla recension av Glamorama som jag nämnde i förra inlägget. Passande nog är det ju dessutom torsdag som i sociala medier brukar betyda TBT (throwback thursday). Jag vet inte om jag tycker att min recension är särskilt dräpande, jag ville minnas att jag var betydligt mer kritisk. Kanske har det att göra med att jag tills dess var "duktig flicka" som skrev positivt och snälla saker om böcker, men här inte kunde komma på något som var bra. Hur läraren kunde tycka att den var dräpande undrar jag ju också så här i efterhand, men jag är nästan helt bombis på att det var det uttryck han använde.

Vad säger ni, har mitt skrivsätt förändrats under de 11 år som har gått sen jag skrev den här recensionen? Jag har medvetet valt att inte ändra eventuella syftningsfel och stavfel som kan förekomma i texten.

Glamorama – en roman av Bret Easton Ellis

Victor Ward är en känd fotomodell i New York. Efter att ha råkat i trubbel i storstaden skickas han av en man vid namn Palakon i väg till London som går ut på att han ska finna fotomodellen och skådespelaren Jamie Fields och föra henne tillbaka till Staterna. På båten Queen Elizabeth II träffar han den mindre kända modellen Marina Cannon som han blir intresserad av. Men så en dag är hon spårlöst försvunnen. Väl i London söker han upp Jamie. Helt plötsligt befinner han sig i en terrorhärva utan dess like där terroristerna är före detta toppmodeller.

Glamorama är New York-bon Bret Easton Ellis fjärde roman. En av hans tidigare romaner, American psycho (1991), har även blivit filmatiserad. Författaren har valt att i sitt berättande använda väldigt mycket dialog, vilket gör boken svårläst. Innehållet i sig framstår som väldigt rörigt då man egentligen aldrig förstår vad man läser. Ett exempel är till exempel när Victor är på väg över till London dit han åker med båt. Helt plötsligt filmas allt han gör, det hela blir till en filminspelning. Detta är något som påverkar hela handlingen i boken och som rör till det ytterligare.

I författarens språk är mycket New York-slang invävt. Detta är ännu en bidragande faktor till att boken blir svårförstådd. Skildringarna på huvudpersonens alla förhållanden till kvinnor är skrivna så pass illa att man till slut bara hoppar över de styckena. Eftersom inte mycket förändras från gång till gång behöver man inte läsa dem för att kunna läsa fortsättningen.

Jag kan inte rekommendera Glamorama till andra läsare. Jag kämpade länge för att ens kunna läsa boken till punkt. Redan i det första kapitlet hakade jag upp mig på detaljer i författarskapet, saker som inte kändes helt genomtänkta. Vanligtvis brukar man efter ett tag komma in i bokens handling men så var det inte här. Från början till slut var Glamorama en bok man slöläste och jag la mer än gärna ifrån mig boken så snart något annat fångade mitt intresse, vilket hände mer än ofta.