Titel: Bära leggings i januariFörfattare: Sara Stille
Förlag: Kalla kulor (Tack för boken!)
Utgiven: 2014-02
Sidor: 263
Adlibris | Bokus | cdon
Jag kan inte på långa vägar sätta mig in i hur det är att vara Sara. Även efter att ha läst om hennes mardröm och hur hon tog sig ur den är det mig helt främmande. Jag har läst, begrundat, rasat, läst stycken högt för sambon, svurit och blivit berörd. Men det Sara Stille var med om är svårt att ta in.
Sara var bara tretton år gammal i januari 2008 då en elva år äldre man våldtog henne. Mannen var en nära vän, Saras förtrogna. En person hon trodde hon kunde lita på, som fanns där och stöttade när Saras familj och egna tillvaro höll på att falla isär. Att just han skulle kunna begå en sådan gärning gick inte att förstå.
Sara stred emot sina dubbla känslor. Även om mannen hade förstört allt genom sin handling var han också hennes trygghet och stöd. Därför fortsattes de också att träffas, och mannen utnyttjade situationen. Gång på gång våldtog han henne, det varade i ett år och nio månader. Därefter träffade Sara en kille, inledde ett distansförhållande och flyttade sedan 30 mil bort. Men det hon hade varit med om satte djupa spår. I början av 2012 bröt hon ihop och sökte akut hjälp på BUP. Där fick hon stöd och samtalstid och kunde slutligen berätta vad hon har upplevt. I maj gjorde hon så en polisanmälan om misstanke om våldtäkt av barn.
Sara trodde att undersökningen skulle läggas ner men misstankarna är så allvarliga att mannen häktas och sedan åtalas, på sannolika skäl misstänkt för våldtäkt mot barn. Man kan tro att det är nu det skulle börja vända för Sara men först var hon tvungen att genomleva allting på nytt. Under en rättegång finns inga hemligheter.
Jag blir så arg när jag läser Saras berättelse. Arg för att en man som har ett sånt förtroende förgriper sig på en utsatt tjej. En tjej som redan har det tufft i livet, vars livslusta är skör. Jag blir arg för att föräldrarna inte märkte något, att omgivningen stod tysta och såg på när Sara förändrades och blev utåtagerande. Ledsen över att Sara inte kunde bryta spiralen under så lång tid, att hon inte klarade av det. Att hon inte hade några andra vuxna där som kunde stötta henne.
Kanske ska man glädjas över att Sara "vann" till slut, att mannen som våldtog henne dömdes, men jag kan inte finna den glädjen. Istället känner jag ilskan pyra inom mig. Nog för att man ska vara noggrann och ta reda på alla fakta under en rättegång, men i dagens rättssamhälle är det målsägande som blir behandlad som en gärningsman, det får vi läsa om i tidningarna, om och om igen, och samma sak finns nedskrivet i Bära leggings i januari.
Sara ifrågasätts varför hon hade leggings på sig den där första gången, var det inte januari och kallt? Det diskuteras och analyseras huruvida hennes pubertet gjorde att hon såg äldre ut än sina tretton år eller inte. Vad spelar det för roll om Sara bar leggings eller stora tjocka termobyxor? Vad spelar det för roll om hon såg ut att vara tretton eller 23? Varför ska hennes och andra utsattas alkoholvanor eller familjeförhållande granskas med lupp? Det är ju inte hon i det här fallet som begått ett brott!
Istället för att lära våra söner att inte våldta så lär vi våra döttrar hur de på bästa sätt undviker att bli våldtagna.
Du har så rätt Sara och det är så sjukt fel. Vi tjejer/kvinnor ska inte behöva lära oss självförsvar. Vi ska inte behöva gå med mobilen förprogrammerad till 112 när vi går hem sent en kväll. Inte behöva krama nycklarna i handen som ett vapen. Vi ska kunna sitta hemma hos vår anhörig, partner, vän utan rädsla att bli påhoppad och påtvingad någonting. Vi ska inte behöva tänka på vad vi har på oss, vilka signaler vi sänder ut. Kort kjol eller termobyxor, våra kroppar är våra och det är enbart vi själva som bestämmer över den.
Sara Stille hör till en av de få som vågar berätta. Hon berättar öppet och ärligt sin historia, utan krusiduller. Det känns att det här kommer från hjärtat. Det brukar nämnas att bara en av fyra tjejer vågar anmäla ett övergrepp. Det är 25%. De resterande 75% är tysta. Av rädsla, av misstro till rättsväsendet eller av skam. Bära leggings i januari är därför otroligt viktig i samhällsdebatten. Den visar att det går att skapa rättvisa. Att det faktiskt inte är offrets fel att det har inträffat. Att det finns en framtid efter allt elände. Det finns hopp. Tack Sara, för att du vågar berätta!
Jag blir så arg när jag läser Saras berättelse. Arg för att en man som har ett sånt förtroende förgriper sig på en utsatt tjej. En tjej som redan har det tufft i livet, vars livslusta är skör. Jag blir arg för att föräldrarna inte märkte något, att omgivningen stod tysta och såg på när Sara förändrades och blev utåtagerande. Ledsen över att Sara inte kunde bryta spiralen under så lång tid, att hon inte klarade av det. Att hon inte hade några andra vuxna där som kunde stötta henne.
Kanske ska man glädjas över att Sara "vann" till slut, att mannen som våldtog henne dömdes, men jag kan inte finna den glädjen. Istället känner jag ilskan pyra inom mig. Nog för att man ska vara noggrann och ta reda på alla fakta under en rättegång, men i dagens rättssamhälle är det målsägande som blir behandlad som en gärningsman, det får vi läsa om i tidningarna, om och om igen, och samma sak finns nedskrivet i Bära leggings i januari.
Sara ifrågasätts varför hon hade leggings på sig den där första gången, var det inte januari och kallt? Det diskuteras och analyseras huruvida hennes pubertet gjorde att hon såg äldre ut än sina tretton år eller inte. Vad spelar det för roll om Sara bar leggings eller stora tjocka termobyxor? Vad spelar det för roll om hon såg ut att vara tretton eller 23? Varför ska hennes och andra utsattas alkoholvanor eller familjeförhållande granskas med lupp? Det är ju inte hon i det här fallet som begått ett brott!
Istället för att lära våra söner att inte våldta så lär vi våra döttrar hur de på bästa sätt undviker att bli våldtagna.
Du har så rätt Sara och det är så sjukt fel. Vi tjejer/kvinnor ska inte behöva lära oss självförsvar. Vi ska inte behöva gå med mobilen förprogrammerad till 112 när vi går hem sent en kväll. Inte behöva krama nycklarna i handen som ett vapen. Vi ska kunna sitta hemma hos vår anhörig, partner, vän utan rädsla att bli påhoppad och påtvingad någonting. Vi ska inte behöva tänka på vad vi har på oss, vilka signaler vi sänder ut. Kort kjol eller termobyxor, våra kroppar är våra och det är enbart vi själva som bestämmer över den.
Sara Stille hör till en av de få som vågar berätta. Hon berättar öppet och ärligt sin historia, utan krusiduller. Det känns att det här kommer från hjärtat. Det brukar nämnas att bara en av fyra tjejer vågar anmäla ett övergrepp. Det är 25%. De resterande 75% är tysta. Av rädsla, av misstro till rättsväsendet eller av skam. Bära leggings i januari är därför otroligt viktig i samhällsdebatten. Den visar att det går att skapa rättvisa. Att det faktiskt inte är offrets fel att det har inträffat. Att det finns en framtid efter allt elände. Det finns hopp. Tack Sara, för att du vågar berätta!
En viktig bok och din recension visar precis hur viktig den är, bra skrivet!
SvaraRadera