Titel: Imorgon är allt som vanligt
Författare: Lina Stoltz
Förlag: Rabén & Sjögren (tack för boken!)
Utgiven: 2014-03
Sidor:115
Adlibris | Bokus
Lilian är trött på att bli kallad för Lillan. Hon är också less på läraren Victor som hela tiden tjatar om utvecklingssamtal, som gång på gång ber henne stanna kvar i klassrummet efter lektionen. "Vi ser ju att någonting är fel, kan du inte berätta" och en rad andra jobbiga frågor som Lilian inte vill svara på. Frågor som får henne bli aggressiv och springa ut på skolgården, dra av Kim mössan på bandyplanen och hoppa rakt ner i snöhögen där tjejerna i klassen håller på att bygga en snöskulptur.
Framförallt är Lilian trött på att alltid vara rädd. Rädslan över att mamman ska vara full när Lilian kommer hem från skolan. De olika stadierna av fullhet. Det pinsamma, det jobbiga. Och det är en sak när mamman håller sig hemma innanför dörrarna och super, men när hon går ut bland folk... Tänk om någon får veta! Därav även oron i hela kroppen när Lilian blir vald till klassens lucia, för tänk om mamman kommer dit full. Eller om hon inte kommer alls?
Imorgon är allt som vanligt är en rätt ovanlig bok för sin åldersgenre, en bok som tar upp det svåra ämnet föräldrar som dricker. Om hur det känns som om man är helt ensam om det, att det skulle vara pinsamt om någon fick veta. Lilian har inte ens berättat det för sin bästis Nina, även om Nina börjar undra varför mamman är sjuk så ofta, varför Lilian kan byta humör på en handvändning.
Lina Stoltz berättelse är trots allt inte allt igenom mörk. Lilian har ju sina två storasyskon. Tanja som förvisso mest är sur, som struntar i ifall mamman sitter nere i källaren och super, hon har lessnat. Tintin har flyttat hemifrån och är konststuderande. Men när Lilian ringer dröjer det inte länge förrän han dyker upp, säger åt henne att packa en väska och så försvinner han ner i källaren till mamman en stund. Att läsa om syskonkärleken värmer. Och trots allt det dystra så sår ändå boken ett frö av hopp, allt behöver kanske inte vara helt nattsvart.
Det är svårt att inte bli berörd av Lilian och hennes liv. Boken är inte så lång med sina 115 sidor men den lämnar ändå spår efter sig. Bokens lärdom känns viktig, att vissa hemligheter gör sig bättre när man delar med sig av dem. Klumpen i bröstet känns inte lika stor då.
Lilian är trött på att bli kallad för Lillan. Hon är också less på läraren Victor som hela tiden tjatar om utvecklingssamtal, som gång på gång ber henne stanna kvar i klassrummet efter lektionen. "Vi ser ju att någonting är fel, kan du inte berätta" och en rad andra jobbiga frågor som Lilian inte vill svara på. Frågor som får henne bli aggressiv och springa ut på skolgården, dra av Kim mössan på bandyplanen och hoppa rakt ner i snöhögen där tjejerna i klassen håller på att bygga en snöskulptur.
Framförallt är Lilian trött på att alltid vara rädd. Rädslan över att mamman ska vara full när Lilian kommer hem från skolan. De olika stadierna av fullhet. Det pinsamma, det jobbiga. Och det är en sak när mamman håller sig hemma innanför dörrarna och super, men när hon går ut bland folk... Tänk om någon får veta! Därav även oron i hela kroppen när Lilian blir vald till klassens lucia, för tänk om mamman kommer dit full. Eller om hon inte kommer alls?
Imorgon är allt som vanligt är en rätt ovanlig bok för sin åldersgenre, en bok som tar upp det svåra ämnet föräldrar som dricker. Om hur det känns som om man är helt ensam om det, att det skulle vara pinsamt om någon fick veta. Lilian har inte ens berättat det för sin bästis Nina, även om Nina börjar undra varför mamman är sjuk så ofta, varför Lilian kan byta humör på en handvändning.
Lina Stoltz berättelse är trots allt inte allt igenom mörk. Lilian har ju sina två storasyskon. Tanja som förvisso mest är sur, som struntar i ifall mamman sitter nere i källaren och super, hon har lessnat. Tintin har flyttat hemifrån och är konststuderande. Men när Lilian ringer dröjer det inte länge förrän han dyker upp, säger åt henne att packa en väska och så försvinner han ner i källaren till mamman en stund. Att läsa om syskonkärleken värmer. Och trots allt det dystra så sår ändå boken ett frö av hopp, allt behöver kanske inte vara helt nattsvart.
Det är svårt att inte bli berörd av Lilian och hennes liv. Boken är inte så lång med sina 115 sidor men den lämnar ändå spår efter sig. Bokens lärdom känns viktig, att vissa hemligheter gör sig bättre när man delar med sig av dem. Klumpen i bröstet känns inte lika stor då.
Betyg:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar