Ska vi uppmuntra all läsning?

Dags för del två i min lilla serie om barn- och ungas minskade läsning. 

I måndags publicerade Sonja Abrahamsson som bloggar på Litteraturmagazinet ett inlägg med rubriken "Dilemma: barnet vill läsa en dålig bok". Hon berättade att hennes sexårige son kommit hem från skolan och stolt visat upp en bok han lånat på biblioteket. En bok Sonja själv tyckte lät riktigt tråkig. Hon ställde följande fråga: Hur gör ni när era barn kommer hem med vad ni själva bedömer som något riktigt ointressant och tråkigt, ett tecken på dålig smak och låg kvalitetskänsla etc? och konstaterade i slutändan att hon var tvungen till och skulle ge boken en chans. Barnet kanske själv inser att boken är tråkig, eller så ändrar hon sin mening om den.

Bild hämtad från braiga Stock.Xchng.

Blogginlägget ledde till flera kommentarer och en längre diskussion på Twitter. Vad som var trevligt var att många svarade att man aldrig som vuxen ska visa utåt att man själv tycker att boken är tråkig och ointressant. Det viktiga är vad barnet tycker. Signaturen "Lisas mamma" citerade Astrid Lindgren med orden "Barn måste läsa att typ av litteratur. Annars kan de inte lära sig skilja bra från dålig". Det ligger så oerhört mycket i det. Vad gäller kvalitet inbillar jag mig att ett visst kvalitetsurval redan har skett på i alla fall biblioteken, vi köper inte in vad som helst, även om jag ibland korsar mina egna gränsdragningar.

Jag tror inte på tvångsläsning. Det som driver mig är den njutningsfyllda läsningen, och det är också det jag försöker få fram till de barn som kommer till mig på biblioteket. Även om jag själv inte tycker en bok är spännande eller intressant vill jag aldrig trycka ner ett barn som ser lystet på den. Det är väldigt viktigt att vi vuxna inte kritiserar barn för deras läsning eller försöker lägga oss i vad de väljer att läsa. Risken är då stor att intresset för att läsa försvinner. Nu menar jag inte att vi helt plötsligt ska låta dem gå loss på vuxenavdelningen eller på böcker som ligger flera nivåer över deras egen kunskapsnivå. Jag menar att vill de läsa om en pojke som leker med dockor, då ska de också få läsa om det. Ibland är det för övrigt bara bra om de får testa på en svårare bok. De inser ofta snabbt sin egen förmåga och jag har varit med om att de kommit tillbaka, lämnat boken och sagt, "den var lite för svår".

När jag bokpratar för årskurs fyra försöker jag tänka ett steg längre än att ta med typiska kapitelböcker som många förväntar sig att barnen ska välja. Jag försöker även prata om lättläst och serieböcker. Budskapet jag vill få fram är att det viktigaste är inte vad de läser utan att de läser. Det gäller att visa alternativ, så att alla kan känna sig delaktiga. Det är extra kul att plocka fram och prata om böcker som till exempel handlar om Zlatan eller Messi. "Va, får vi läsa det?" är ofta reaktionen. Absolut, svarar jag. All läsning är bra läsning!

Hur tänker ni kring frågan som ställs inledningsvis av Sonja? Ska vi låta våra egna tankar och känslor lysa igenom eller ska vi försöka vara neutrala?