Jellicoe Road - en stor överraskning!

Nu har jag äntligen tagit tag i det, läsningen av Jellicoe Road av Melina Marchetta. Boken har varit en rejäl snackis sedan Johanna Lindbäck på bokhora.se började hylla den i april förra året och en sak ska man ha klart för sig när det gäller min läsning, jag drar mig i det längsta för att läsa böcker som alla lyfter till skyarna. Jag tror det har att göra med att rädslan över att bli besviken blir allt för stor.

Men alltså, Jellicoe Road. För er som har missat hysterin kring Jellicoe Road handlar boken om Taylor, som bor på en internatskola någonstans i Australien. Skolan ligger för övrigt vid Jellicoe Road, därav namnet. Som elvaåring blev Taylor övergiven utanför ett 7-eleven av sin mamma och handlingen tar vid sex år senare.

Internateleverna ligger i ständigt territoriekrig mot kadetterna (som är på utbildningscamp) och jellisarna, stadens ungdomar och Taylor tar motvilligt på sig rollen som internatets ledare. Handlingen i boken trappas upp när ytterligare en person i Taylors närvaro försvinner samtidigt som andra återvänder.

Jag förvånade mig själv med hur extremt motsträvig jag var till att börja läsa boken. Och se, de första dryga 100 sidorna i boken kändes riktigt riktigt sega. Jag kunde inte förstå vad alla pratade om. För hur fint språket än var (översättningen till svenska är helt fantastisk!) var det rörigt, segt och mest en massa dravel om kriget mellan de olika ungdomarna varvat med kursiverade kapitel som kändes helt osammanhängande med resten av boken. Men sedan hände det. Allting klarnade och jag var fast.

De olika segmenten med text kom tillsammans till en helhet, personerna växte fram, alla känslor blev så intensivt verkliga och deras saknad så stor. De beskrivs så sårbara att man nästan känner deras smärta. Det är dessutom en väldigt fin handling som växer fram. Berättelsen är full med underbara beskrivningar av karaktärer som tillsammans bildar en helhet. De finns där allihop. Nörden, tuffa killen, spralliga tjejen... det är bara det att det slutar inte där utan personen bakom klyschan får ett ansikte.

Jag kan inte sträcka mig så långt som att det är en av de allra bästa ungdomsböckerna jag har läst men den klassar nog in på en av topplistorna. Jellicoe Road överraskade mig,och det händer inte så ofta i min läsning nu för tiden.