Fantasy och dystopi i ett - visst måste väl ändå det vara ett vinnande koncept?! Det är i alla fall vad Den unga eliten är. Den utspelar sig i ett land cirka tio år efter det att blodfebern dog fram. En feber som dödade de vuxna som insjuknade och där större delen av de överlevande barnen blev märkta av sjukdomen på egendomliga sätt. Dessa barn kom att kallas malfetto (som jag ogillar detta nedvärderande begrepp!).
Adelina Amouteru är ett av dessa överlevande barn. Hennes mörka hår blev silvergrått - skiftande efter väder och ljus. Hon har dessutom bara ärr där hennes vänstra öga satt, det tog blodfebern. Men till Adelinas pappas stora förtret visar inte Adelina några tecken på övernaturliga styrkor. Hade hon gjort det hade han ju alltid kunnat sälja henne och på så sätt kunnat försörja sig. Adelinas mamma dog nämligen i febern och hennes lillasyster är vacker och skulle kunna giftas bort till en välbeställd man. Men att ha en malfetto i familjen är inte direkt bra för familjen.
Adelina flyr, råkar döda sin far, blir tillfångatagen av inkvisitorerna och slutligen räddad av Dolksällskapet. Det visar sig också att Adelina har krafter som ingen hade kunnat ana. Varken inkvisitorernas ledare Teren Santoro som ämnar leta upp och förgöra samtliga malfettos eller Enzo Valenziano - ledare över den mystiska Dolksällskapet. Går någon säker för Adelinas krafter och hämndlystna begär?
Den unga eliten var så långt ifrån det jag hade väntat mig som det gick att komma. Jag hade väntat mig en berättelse om en ung tjej som äntligen fick hamna på rätt plats i livet och därefter äntligen kunde få bli den superhjälte hon drömt om att få vara. Vilka fördomar jag har! Adelina visar sig nämligen vara långt ifrån så god och timid som jag trodde. Hon har oväntade krafter och hennes hämndbegär är faktiskt rent obehagligt i sina stunder. Hon är en mycket komplex huvudperson vilket gör det hela väldigt intressant. Samtidigt som jag verkligen vill tycka om henne gör hennes tankar mig rädd och jag vill bara tala om för henne att hon måste skärpa sig. Det gör henne till en mycket intressant huvudkaraktär i en värld som är främmande men ändå har hög igenkänning.
Jag får lite Venedig-influenser med alla kanaler med gondoler, människor i färgglada kläder och dekorerade masker. Många namn känns även de lite Italien-influerade. Men Lu's värld är påhittad. Händelserna äger rum i Havsländerna, Kenettra närmare bestämt. Det ligger norr om Solländerna (däribland Tamoura som Adelina härstammar från) och söder om Himlaländerna (i boken nämns Beldain). Till min stora glädje finns det med en karta som visar upp allt detta.
Det blir tyvärr lite för mycket ältande på sina ställen av boken. Kanske är det en del av Adelinas karaktär men det blir faktiskt tjatigt. Hon gnäller och gnatar om sin hemska uppväxt och att det var så synd om henne. Faktiskt måste hon låta sina krafter växa eftersom det var så synd om henne. Faktiskt måste hon få visa hat mot sina nya så kallade vänner för att de säger något som hon anser vara förnärmande. Enzo som Adelina faller för är också en karaktär jag stör mig på lite för mycket. Han är alldeles för arrogant och visst för att han har en ledarroll men vad sägs om lite empati ibland? En del vändningar i boken känns inte heller trovärdiga och jag suckar lite inombords när jag läser dem. Men detta till trots är framför allt bokens sista tredjedel riktigt riktigt spännande och det gick då inte att sluta läsa.
Jag fastnade aldrig för Marie Lus Legend-trilogi. Därför var jag lite skeptisk till att läsa Den unga eliten, trots goda omdömen på Goodreads. Böckerna hade inte kunnat skilja sig mer åt i mina ögon och det här blev en mycket positiv överraskning. Jag ser fram emot att få läsa fortsättningen när den kommer.
Titel: Den unga eliten
Författare: Marie Lu
Förlag: Modernista (rec-ex, tack snälla!)
Utgiven: 2015-02
Serie: Den unga eliten #1
Sidor: 307
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar