Liz Coley - Berövad

Titel: Berövad

Författare: Liz Coley

Förlag: B. Wahlströms (rec-ex, tack!)

Utgiven: 2013-08

Sidor: 299

Beskrivning: Trettonåriga Angie befinner sig på ett scoutläger. Tidigt på morgonen lämnar hon tältet för att kissa. I nästa ögonblick befinner hon sig utanför dörren till sitt hem. Hur overkligt det än låter har tre år passerat och hennes föräldrar undrar givetvis vart hon har varit. Angie har inte en aning. Hon känner inte igen tjejen hon ser i spegeln, sin kropps former eller de fula röda ärren kring hand- och fotleder. Det är också svårt att acceptera att tre år passerat förbi utan ett enda minne. 

Utan några som helst ledtrådar att utgå ifrån måste Angie ta reda på vad som hänt. Det visar sig att de som kan tala om det för henne finns i hennes egen hjärna. Som ett sätt att överleva det som hände har hon utvecklat splittrade personligheter som upplevde det åt henne. Nu står de redo att berätta sanningen. Frågan är om Angie klarar av att få veta den.

Egna noteringar: Berövad beskrivs på omslaget som "en skrämmande och fascinerande psykologisk thriller om följderna av ett övergrepp. Men också om att våga acceptera den man är, eller snarare - delarna av vilka man består." Det är inte alltid jag tycker baksidetexten stämmer överens med bokens faktiska handling men här är det fullträff.

Det här är en bok jag läst mycket om så det var fint att äntligen själv få läsa den. Den har dock fått ligga till sig lite innan jag skriver det här för det är en gripande och skrämmande bok som väcker många tankar och känslor. Även om just det här är fiktion har författaren enligt efterordet gjort grundlig research och Angie är långt ifrån ensam i sin situation, både vad gäller kidnappning och hennes dissociation/personlighetsklyvning.

Just personlighetsklyvningen är det som bär upp historien även om tilltalet blir lite märkligt. I kursiverade stycken och brev talar Angies personligheter till henne med direkt tilltal.

"Du gömde dig. Vi höll dig gömd tills du var trygg igen". 

Det blir lite rörigt och jag hänger inte med helt alla gånger. Jag uppskattar dock att vi inte får ta del av hela kidnappningstiden med en gång utan pö om pö under tiden Angie försöker anpassa sig till det vanliga livet igen. Angies olika personligheter blir till pusselbitar och det är först när alla är på rätt plats som historien är komplett. 

Det är ingen ljus historia som framträder. Angie har verkligen haft sina anledningar att utveckla dissociation. Som många andra böcker med den här målgruppen är inte Berövad helt och hållet dyster. Den innehåller familjesammanhållning och vänskap men också kärlek. Jag gillar Kate, Angies kompis från förr som nu blivit utstött från gänget för att hon skvallrade när de hade fixat ett ölfat till en fest. Kate konstaterar det själv väldigt krasst:

"Då vet du nog inte att det är socialt självmord att umgås med mig. Jag måste varna dig - jag är som en spetälsk nu." 

Kate kommer med många lärorika citat och lyfter upp de avsnitt hon är med i. Jag faller också för Abraim, en kille Angie börjar dejta som visar på en stor mognad för sin ålder. 

Berövad är läsvärd. Även om det är en fiktiv berättelse är det ett viktigt samtidsdokument. Vill du läsa mer i samma stil kan jag rekommendera Catherine Atkins Stämplad från 2003. I den kommer en kille hem efter att ha varit kidnappad och vill inte tala om tiden han varit borta. Sakta kommer även där historien som helhet fram. 

Mini-rec: Flickan på tavlan

Titel: Flickan på tavlan
Författare: Rebecka Åhlund
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgiven: 2013-04
Sidor: 145

Ellas föräldrar bestämmer sig för att köpa ett litet torp utanför stan. Ella tycker dock att mäklaren och säljaren ler lite för glatt när kontraktet är påskrivet och de lämnar över nycklarna. Så fort Ellas familj kommer till torpet för sin första helg där börjar det hända märkliga saker. Hyllorna de monterar upp i köket efter alla konstens regler har ramlat ner nästa gång de kommer dit. Saker flyttas och slås sönder och det är något konstigt med flickan på tavlan i Ellas rum. Flickans blick följer Ella, oavsett var i rummet hon befinner sig är flickans ögon riktade mot henne.

Flickan på tavlan är en spökhistoria men också en bok om vardagens orättvisor, om kompisar och avundsjuka och om alkoholiserade föräldrar. Det var faktiskt några tjejer i en fjärdeklass som tipsade mig om boken, vilket var lite kul. Jag förstår tjusningen i boken, för den är både spännande, lite läskig och sorglig. Jag kände dock att det var lite för lång startsträcka så första halvan av boken var lite seg. Helt klart är det dock en bok att rekommendera till barn i 10-12-års åldern.

Tiffany Schmidt - Send me a sign

Titel: Send me a sign
Författare: Tiffany Schmidt
Förlag: Walker Company
Utgiven: 2012-10
Sidor: 377
Adlibris | Bokus | cdon

Beskrivning: Det är sommaren innan senior year, Mia hade sett fram emot en sommar full av festande och strandhäng med vännerna Hillary, Lauren och Ally. Hon tänkte att det kanske var dags att bestämma sig hur hon ville ha det med sin icke-så-seriösa pojkvän Ryan. Så börjar plötsligt blåmärken dyka upp så fort hon slår i något och hon känner sig trött och sliten. Ett flertal läkarbesök senare kommer beskedet, leukemi.

Mia är en tjej som alltid letar efter tecken. Ett tecken på att hon kommer klara provet, hur hon ska göra med Ryan, hur kvällen kommer bli. Hon hade absolut inte väntat sig att få svaret på om hon kommer överleva cancer eller berätta det för sina vänner. Hon bestämmer sig påhejad av sin mamma att inte berätta. Hennes granne och nära vän Gyver är den enda som får veta att hon är sjuk. Gyver som inte hör till gänget, som är tönten som plötsligt vuxit i sig och blivit het.

Egna noteringar: När jag förra hösten hade läst ut The fault in our stars ville jag läsa fler böcker i samma stil. En av titlarna jag hittade var Send me a sign som gavs ut oktober 2012. Den har sedan agerat hyllvärmare tills jag härom dagen plockade fram och sträckläste den. Kunde inte lägga den i från mig.

Enda egentliga likheten mellan de båda böckerna är att de innehåller en cancersjuk tjej. I övrigt är de rätt olika. Schmidt vinner på det, för det gör att jag ser på Send me a sign som sin egen och inte en sämre kopia av John Greens mästerverk.

Jag blev så fruktansvärt irriterad på Mias mamma. Hon är egocentrisk, enspårig och ser främst till sitt eget bästa. Mia ska inte berätta för någon att hon har cancer "du kommer ju tillbaka från behandlingen som samma tjej så de behöver inte veta", när hon tappar håret ska hon absolut inte visa sig utan peruk och hon kan ju absolut inte gå runt hemma i pyjamas, risken finns ju att någon tror att hon är sjuk. Det här är bara ett par exempel. Sen har såklart även mamman sina bra sidorummet det är det här som fastnade.

Jag förstår inte riktigt hur Mia tänker när hon väljer att inte berätta att hon är sjuk. Vill hon inte ha stödet från vännerna? Och att vännerna inte märker något annat än att hon är frånvarande är märkligt! 

Min favorit i boken är Gyver (Döpt efter MacGyver) som jag blir lite småkär i. Han är så fin som ställer upp för Mia och finns vid hennes dida under hela den månad hon intensivbehandlas med cellgifter på sjukhuset. Han är så där härligt smånördig och gör playlist till henne, alla med allittererade titlar. Han spelar gitarr i ett band dessutom och kan o stort sett spela upp vilken låt du än ber honom om, coolt! 

Send me a sign är en fin bok om ett tungt ämne. Den har ett bra driv och jag vill hela tiden veta mer. Den stora frågan jag letar svaret på är om och när kommer vännerna få veta. Och kommer Mia att överleva?

Avslutningsvis måste jag bara nämna att jag älskar bokens omslag. Det är stilistiskt och vackert med maskrosens frön som sprids i vinden. Tumme upp där! 

Perfekt bok att dricka en god kopp chailatte till :)

Betyg:

Handling: 4/5

Karaktärer: 4/5

Språk: 4/5

Berättarteknik: 4/5

Tillfälligt avbrott: läsning pågår

Ursäkta min frånvaro i helgen. Mina läspauser ägnas åt jobb och julmarknad så blogga det hinner jag inte :) Det här är SÅ BRA!

Nu blir det ytterligare en liten paus, måste ju baka ut min pepparkaksdeg :-) inser dock att jag borde köpt en uggleform, skärpning till nästa år!

Gårdagens tweet:

@kattugglans: "Det är nåt med det här som inte stämmer." "Det skulle kunna vara Engelsfors slogan." Åh, Nyckeln! #nyckeln

Julkalenderbloggstafett

Jag nämnde ju torsdags att jag själv skulle vara en del av en julkalender i år, närmare bestämt Sofies julkalenderbloggstafett (vilket härligt ord!). Den första december går starten på Sofies blogg, därefter kommer stafettpinnen skickas vidare kring olika bland bokbloggare för att slutligen återigen hamna hos Sofie den 24 december där vi alla bidrar till ett inlägg. Temat är ungdomslitteratur men utöver det är det upp till var och en att formulera sig. Visst låter det spännande?

Här kan du hitta julkalendern för respektive decemberdag:
1. Sofies bokblogg
2. Tova, Bokugglan
3. Anna, Boktycke
4. Cecilia Grip
5. Anna, Bookshelf
6. Daniella och Rebecka, Booktwin
7. Viktoria, Bokomaten
8. Bokbeate
9. Mia Eggimann, Cum libris non solus
10. Lisa, Pantalaimoneandbooks
11. Andrea S Vessman, Up in my tree
12. Annas bokhylla
13. Gabriella, Ponkissons
14. Ann-Sofie, Breakfast Book Club
15.Daniella och Rebecka, Booktwin
16. Här hos mig =)
17. Anna, Reading This World
18. Ingerun, Boktjuven
19. Prickiga Paula
20. Johanna, Böcker med Johanna
21. Therese, Pocketlover
22. Veroniqa, Bokdivisionen
23. Snart klart.
24. Alla bloggare i ett inlägg hos Sofie.

Inläggen kommer publiceras dagligen kl. 10.00 så håll utkik=)

Bokbloggsjerka 29/11 - 2/12 - käftsmällar och kramar

Äntligen är Annika- tillbaka med sin Bokbloggsjerka. Den har varit saknad av många.

Den här veckan är frågan:

Vilken karaktär och/eller författare skulle du vilja slå på käften alternativt ge en kram?

Ojoj, jag som är helt emot våld. Jag är den som tittar bort från slagsmål- och misshandelsscener i filmer och på tv. Inte skulle väl jag vilja ge en käftsmäll till någon. En rejäl utskällning skulle jag dock kunna ge till Van Houten i The fault in our star för att han är så otroligt oförskämd och elak mot Hazel och Augustus.

Skulle även vilja morra till på Mias mamma i Send Me a Sign (recension kommer i helgen) för att hon är så otroligt egoistiskt. 

Avslutningsvis, dumma Stephenie Meyer som inte kommer ut med ny bok!

Kram skulle jag vilja ge till Rainbow Rowell för att hon berört mig så otroligt med sina fantastiska böcker. Cat i hennes Fangirl får också en kram för att hon är så underbar och introvert och vägrar ändra på sig själv för någon annans skull. 

I övrigt då? Efter veckor som varit upp och ner fick jag igår ett besked som fick mig stå stadigt på jorden igen. Fick mycket trevligt paket idag så ikväll blir det soffan med ett glas vin, något gott att äta och ett stort tjockt härligt exemplar av Nyckeln. Sambon är bortrest så kan läsa helt utan dåligt samvete =)

Marie Lu - Legend

Titel: Legend
Författare: Marie Lu
Förlag: Modernista (rec-ex, tack så mycket!)
Utgiven: 2013-09
Sidor: 291
Serie: Legend #1
Adlibris | Bokus | cdon

Beskrivning: Det som en gång var västra USA är nu Republiken, en nation som ständigt befinner sig i krig med sina grannar. 

Femtonåriga June är den enda i Republikanens historia som har fått full pott i prövningen, ett test alla tioåringar gör för att få sin framtid bestämd. Hon anses vara ett militärt underbarn och ursäktas därmed ständigt för de upptåg hon hittar på. Day däremot befinner sig bland samhällets bottenskikt. Han underkändes i prövningen och skickades till arbetsläger. Eller? Han lyckades i alla fall fly och är nu landets mest eftersökta brottsling med mer brott än han kan minnas på sin lista.

Hade Republikanen varit en normal plats hade kanske inte Days och Junes vägar korsats, men så en dag mördas Junes bror Metias och Day blir huvudmisstänkt. Medan Day kämpar för att hans familj ska överleva vill June hämnas sin brors död. Men är allting verkligen som det verkar? Det finns hemligheter Republikanen gör allt för att bevara.

Egna noteringar: Legend är första delen i en serie som beskrivs som dystopisk science fiction. Jag har svårt att se science fiction-inslagen men i övrigt stämmer det rätt bra. Ett framtida United States of America som inte längre är särskilt "united". Ett samhäller som segregerar och bestämmer diktatoriskt. Unga rebeller som motsätter sig regimen. Det är ett intressant koncept.

Marie Lu's serie har blivit rejält hypad både bland bokbloggare här i Sverige och internationellt och beskrivs med ord som "nya Hungerspelen" och "Legend inte bara överlever hypen, den förtjänar den." Själv faller jag tyvärr inte som en fura. Det är egentligen inget fel på boken. Det är en intressant story och jag gillar ju dystopier med ett kraschat samhälle. Men Marie Lus värld och karaktärer berör mig inte som jag hade hoppats att de skulle göra. Det märks att det är första delen i en tänkt serie för jag får inte veta så mycket som jag vill om världen de lever i. Hur blev USA så totalt kraschat och uppdelat i olika länder? Varför har segregationen gått till ytterligheter? Hur blev alla karaktärer som de blev? Som ni kan förstå är det många intressanta komponenter i handlingen och jag blir nyfiken på mer.

Berättelsen är tudelad, vi får å ena sidan följa June, å andra sidan Day. När det gäller June får vi väldigt sällan ta del av hennes innersta. Hon beskrivs som underbarn och det är främst där fokuset ligger, på hennes tankegångar och lösningsinriktade stil. Hon framstår som väldigt bortskämd och att hon måste få det precis som hon vill. En väldigt osympatisk person helt enkelt. June växer dock under bokens gång och i slutet kan jag till och med komma på mig med att tycka om henne. 

Day å andra sidan får vi lära känna lite bättre även om också han har som en mur omkring sig. När han inte klarade prövningen blev han bortförd och dödförklarades inför sin familj. Han har dock gett sig till känns för sin bror och hjälper sin fattiga familj. Jag kan för mitt liv inte förstå varför han inte visar sig för sin mamma. Vad hade det gjort? 

En annan undran jag har är (SPOILER markera för att läsa) [allt det här med Junes bror. June ska hämnas när hon får reda på att Day mördat hennes bror. När han plötsligt "bara" skadat honom svårt är det helt förlåtligt?] 

Legend känns lite för mycket som en transportsträcka fram till nästa bok. Det är långt ifrån en dålig transportsträcka och slutet är riktigt spännande. Jag ser fram emot att läsa Prodigy när den kommer ut på svenska i april.

Betyg:
Handling: 3/5

Karaktärer: 3/5
Språk:  4/5
Berättarteknik: 3/5